Artighet

Kanske en av de första sakerna jag la märke till när min man och jag flyttade till Sverige efter att ha bott i Skottland i närmare tre år var det svenska språkets brist på artighetsfraser. Nu är ju inte tre år någon evighet precis, men eftersom jag bara umgicks med engelsktalande under min tid där, pluggade på engelska (naturligtvis) och hade jobb där jag enbart använde engelska blev min svenska något bortglömd.
Väl tillbaka i Sverige skulle vi ta kontakt med åtskilliga myndigheter och dessutom göra mer vardagliga saker som att åka till affären och handla mat. När vi fick snabb och proffsig hjälp på skattemyndigheten ville jag uttrycka vår tacksamhet, men det enda jag fick fram var ett kort och, åtminstone i mitt tycke, otillräckligt "tack!". I affären var det samma sak, min artighet verkade bortkastad och man tittade lite fundersamt på mig när jag uttryckte hur nöjd jag var med att få mina varor, betala snabbt och enkelt och kunna gå därifrån.
Allra bäst ser man skillnaden mellan svenska och engelska i det faktum att svenskan inte har något motsvarande ord för "please". Säga vad man vill om skottar och deras snålhet, men de är i alla fall alltid artiga språkligt sett. Första månaden jag tillbringade i Skottland fick jag påminna mig själv att yttra detta enkla lilla ord som uttrycker så mycket. Men redan efter en kort tid blev det en del av min personlighet och något jag nyttjade med självklarhet.
Att komma hem till Sverige och upptäcka att detta magiska lilla ord inte existerade i mitt eget modersmål var något av en chock. Så otroligt oartig denna avsaknad gör svensken. "Kan jag få..?" är helt enkelt otillräckligt och låter mer som "Ro hit med!" för någon som inte är van vid ett sådant korthugget och direkt ordval.
Det lustiga är att av tradition som anses svensken, åtminstone av oss själva, som en mycket ödmjuk och artig person. För en engelsktalande är dock raka motsatsen mer nära sanningen. Kanske beror det på att vi svenskar inte lägger lika stor vikt vid språket som engelsktalande gör, kanske tycker vi att vår tystnad är artighet nog. Men det var inte utan anledning som jag ofta låtsades vara amerikan när jag jobbade som servitris på ett golfhak i Skottland och ett gäng svenskar dök upp för att äta middag. Något elakt var det kanske att göra narr av mina landsmän på detta sätt, särskilt som jag lät dem svettas med sin dåliga engelska fast jag förstod allt de sa på svenska, men sorgligt nog så ville jag inte förknippas med dessa högljudda och, som det verkade, ganska ociviliserade och oartiga människor. Kan så vara att en viss typ av människor dök upp just på detta ställe, men under den tid jag jobbade där råkade jag aldrig ut för en otrevlig amerikan eller kanadensare. Även om de inte alltid var särskilt nöjda med sin dag eller det dåliga vädret eller en stek som inte var tillagad som de velat så var de ALLTID artiga mot mig.
Vad Sverige egentligen behöver är en språkreform - inför ordet "please"! Jag vet att det är ett engelskt ord och att det kan låta konstigt att blanda svenska och engelska. Men vi har ju inkorporerat otaliga andra engelska ord i vårt svenska språk som numera låter lika svenska som rödspätta och pengar.
Nu är jag inte så naiv att jag tror att en språkreform kommer att hända, men kanske kan man ändå få gemene man att vara lite vardagligt artig. Jag kräver inga bugningar eller nigande, men det vore ju trevligt med ett leende och ett varsågod när jag tackar för min kopp kaffe...