Busspiloter

Det finns två kategorier av busschaufförer. Egentligen finns det flera, men dessa två är de mest väsentliga. Vad som skiljer dem åt är en för busspassagerare mycket vital förmåga. Förmågan att reglera värmen i bussen. I stort sett hela sommaren fick jag pälsa på mig varma kläder för morgonens och eftermiddagens kyliga bussfärder. Mina arbetskamrater tyckte nog att jag var lite konstig som kom med scarf och jacka fast det var över tjugo grader varmt ute. Men på bussen var det kallt och blåsigt som i ett brittiskt gammalt hus.
Någon enstaka gång åkte jag med någon som, även om dom inte hade värmen på, ändå lyckats hitta relät som förhindrar luftkonditioneringen från att blåsa med full kraft rakt ner på icke ont anande passagerare. Inte undra på att jag gick och var snuvig mest hela sommaren. Tack och lov tycks de flesta nu ha insett att det är höst ute och på morgonen har dom faktiskt värmen på i bussen. Nu hindrar det ju inte mig från att ändå sitta med vantarna på, men ändå...
Bland dessa två kategorier finns det givetvis underkategorier. Det finns dom som alltid tycks vara på sista turen för dagen och inte kan köra fort nog för att komma fram till slutstationen så att dom kan slänga ut passagerarna och studsa runt kurvorna för att lämna bussen vid dess garage. En gång förra veckan trodde jag att bussen plötsligt blivit kid(buss?)nappad av Keanu Reeves för då missade chauffören nästan en rondell och fick tvärnita för att inte missa avfarten in till stan. Jag misstänker att han inte såg att jag satt (ensam) kvar i bussen utan körde hej vilt som han förmodligen alltid gör när han är ensam i bussen. Med lätt darriga ben stapplade jag ut ur bussen den eftermiddagen och var innerligt tacksam att jag fick byta buss - och chaufför - till min sista ressträcka.
Sedan finns det dom som tycks finna ett särskilt nöje i att alltid komma för sent till stationen på morgonen, fast jag går på dagens första tur så har dom redan lyckats hamna efter i schemat och tillbringar sedan resten av morgonturen med att försöka jaga ikapp förlorad tid. Dessa morgnar försöker jag mest att låta bli att bli åksjuk.
Men så finns det en gyllene kategori. Den består av de vänliga själar som inte bara kan konsten att reglera temperaturen i bussen på ett människovänligt sätt, men dom kan också konsten att inte köra över trottoarkanter, inte tvärnita vid varje hållplats utan hålla ett någorlunda jämnt tempo, och på något vis lyckas dom ändå hålla tidtabellen. Det är tack vare dessa hjältar som jag inte brukar misströsta alltför länge på dom hemska turerna. Och tills dess att dom dyker upp ser jag till att ha med mig mina vantar, att blunda hårt när det går för fort och sist, men inte minst, att spänna fast säkerhetsbältet ordentligt!

En höstkväll

En kopp te står på mitt skrivbord. Ute är det redan skymning och klockan är inte mer än åtta. En sommar går fort i Swedentown.
Jag har inte skrivit på länge. Orden tog slut där ett tag. Men så hittade jag ett här och ett där. Tankarna började vandra i andra korridorer än jobbrelaterade, något som inte hänt på väldigt länge. Jag har glömt (om jag någonsin visste det) hur intensivt det är att börja ett nytt jobb. Hur mycket mental hårddisk-yta som nya uppgifter tar upp. I mitt fall behövde hårddisken uppgraderas rejält och det tog veckovis. Först nu, efter mer än två månader drömmer jag åter fantasifulla drömmar som inte har med mitt arbete att göra. Ett tag drömde jag inte alls, bara sov, som en björn på vintern som inte kan få nog av sömn.
Bäst tycks tankarna flyga omkring i mitt halvsovande tillstånd när jag sitter på bussen på väg hem på eftermiddagen. Då får jag uppenbarelser om det viktiga i livet; hur dyrbart det är att ha goda vänner, hur innerligt god en äppelpaj kan vara och vikten av ett par sköna skor... Något mindre inspirerande är det på morgonens bussresa, då sitter jag mest och försöker få några minuters extra vila istället för dom där minuterna mellan klockan fem och halv sex då jag kämpat som mest med att vakna (oftast i ett alltför ljust badrum och i en alltför varm dusch).
Men nu är det kväll och jag sträcker mig efter fönsterlampans knapp. Dags att varva ner, planera för morgondagen och njuta av en stunds stillhet. Ute hörs bara en svag bris i trädens alltmer gulnande löv och det mjuka dunsandet av övermogna äpplen som landar på den mossiga gräsmattan. Det är kväll en tidig höst i Swedentown.

Som en skock med får...

Det är lustigt hur vissa saker kommer i grupp. Vissa företeelser, händelser, objekt tycks ofta komma i plural snarare än i singular. Vad det kommer sig vet jag inte, men det är lite förbryllande minst sagt.
Hästar och hundar och fåglar gör det ju givetvis, men det beror ju på att dom är flockdjur. Det verkar vi människor också vara i och för sig...
Alla som någon gång jobbat i affär vet hur det kan vara stilla och lugnt en lång stund och så plötsligt, helt oväntat, kommer en hel skock med kunder och alla vill prompt ha hjälp direkt och blir otåliga när man inte kan serva alla samtidigt.
Förra vintern började sent, men när snöfallet väl satt igång kom det ena efter det andra i rask takt. Det kom så många att dom till slut liksom flöt in i varandra och blev ett enda stort vitt fluffigt kaos. Ungefär som kunderna i butiken brukade vara...
Samma sak med förkylningar; har man väl fått en kan man ge sig den på att den snabbt avlöses av nästa och nästa.

I nästan exakt ett år nu har jag försökt få tag på ett jobb. Jag har sökt dussintals och åter dussintals. Nära och långt borta, roliga och tråkiga, krävande och lätta, korta och långa. Men inget hände. Inom loppet av två dagar förra veckan blev jag kallad till två intervjuer på två olika jobb inom rimligt pendelavstånd. Samtal nummer ett var ju roligt nog, men när telefonen ringde igen dagen därpå blev jag väldigt överrumplad. Nu, fem dagar senare har jag ett jobb för resten av året. Ett roligt jobb, ett sådant som jag letat efter hela året, ett jobb som jag kommer att ha jättestor användning av framöver.
Så tro nu inte att jag klagar över saker/ting/företeelser/händelser som kommer i plural; nej, inte alls, dom gör mig bara förundrad. Och, i detta senare, mest aktuella fallet, också väldigt väldigt glad!

Silverträdet

Det står ett stort vackert träd bredvid min dagliga resväg till jobbet. Eller ja, det finns ganska många, men det här är speciellt. I flera veckor har de omgivande träden skiftat färg och antagit mörkare och djupare gröna toner i sina lövverk. Detta träd har dock inga löv. Inga alls. Ändå är det otroligt vackert. Det har perfekt spridda grenar som sträcker sig upp mot skyn och dess bark är silverskimrande. Fast avsaknaden av löv skulle kunna få en att tro att det saknar liv ser det snarare mer levande ut än dess lummiga grannar. Som om vore det magiskt.
Det är lätt att bli förblindad av vardagens gråhet. Lätt att låta tiden bara gå och gå. Den stannar inte upp och frågar om vi hänger med, den rullar bara vidare. Den senaste veckan har jag funderat mycket på syfte och på fokus. Varför väljer jag att göra det jag gör? Borde jag göra något annat? Hur går det med mina drömmar?
Allt jag kan säga med säkerhet just nu är att det sällan blir som man tänkt sig, men att ibland blir det precis som man tänkt sig. Hmmm. Inte blir man så värst mycket klokare av det. Men tills dess att jag har fler svar eller mer konkreta sådana fortsätter jag att hålla utkik efter det ovanliga, det oväntade, det magiska. Som ett träd som inte är som alla andra. För ofta är det just det oväntade som till sist fängslar oss och leder oss in på den väg som vi letat efter hela tiden utan att vi riktigt visste om det själva.

En påminnelse om världen utanför

Man märker ganska omgående vem som inte är svensk på en buss i Swedentown. Jag träffade en sådan person igår. För det första så frågade hon inte ens om hon fick sitta bredvid mig, hon bara satte sig ner. Efter det hade hon mage att hälsa på mig och som om det inte var nog så fortsatte hon att prata med mig, fast jag satt där med mina hörlurar i öronen. Dom fick jag raskt plocka ur öronen och efter det pratade vi om ditt och datt hela vägen. Hon kom från Afrika och hade rest i drygt ett dygn för att ta sig till lilla Swedentown där hennes bror bor sedan sexton år tillbaka. Hon hade aldrig varit här förut och hon var lite chockad av hur varmt det var här. Hemma hos henne var det nu vinter och hon hade tagit med sig vinterkläderna för hon hade hört att det brukade vara kallt även här. Efter att ha flugit in till Köpenhamn och därefter tagit minst tre olika tåg för att ta sig hit var hon ganska trött och sliten, särskilt eftersom hon hade två jättelika resväskor med sig och ingen som kunde hjälpa henne att flytta dom från tåg till tåg. Flygplansmaten gav hon inte mycket för så hon var rejält utsvulten.
Hon fick låna min mobil så att hon kunde ringa till sin bror och säga att hon var på slutetappen. Han verkade förvånad över att hon tog bussen hela vägen fram, det lät som att han hade tänkt hämta henne vid tågstationen så det var ju tur att hon ringde. På vår färd genom det osannolikt lummiga, gröna och rena (vem städar alla diken och fält så att det blir så rent?? undrade hon...) landskapet fick jag veta både att livet i Afrika är hårt, att afrikanska män är slavdrivare som bara vill att deras fruar ska ta hand om hemmet och laga mat och diska (här frågade hon nyfiket om svenska män är lika bedrövliga...), och att hon har sex syskon och en drös med syskonbarn.
Samtidigt som det var lite svårt att följa med i hennes tankegångar (kanske berodde det på hennes utmattning eller också var jag bara trögfattad) var det väldigt lätt och roligt att prata med henne. Mycket berodde det nog på just att hon inte var svensk. En trött men frisk fläkt från världen utanför, det var hon. Hennes bror tycktes mig ha adopterat mycket av det svenska, men samtidigt kunde han inte nog tacka mig för att jag lånat ut min telefon till hans syster. Innan jag stegade hemåt såg jag hur de båda släpade på hennes mastodontresväskor och jag hoppas att hon fick ett vamt bad och en god natts sömn när hon nu äntligen tagit sig ända fram till Swedentown.

En solig kväll

Jag köpte en telefon idag. Det var på vippen att jag köpte en rödlackad variant, men den var lite för dyr så det blev en annan gråsvart sak. Tyvärr fick jag inte med mig den hem. Det upptäckte jag först i bilen på väg hem då jag öppnade lådan och insåg att däri endast fanns ett par olika vägguttag, en strömkabel och ett par batterier. Förmodligen stod min telefon kvar i skylten och det var ingen (varken jag eller butikssäljaren) som brydde sig om att kolla lådans innehåll. Så nu måste jag gå tillbaka imorgon igen. Tills dess hoppas jag att ingen behöver ringa oss på vår fasta telefon för numera hör man bara ungefär var tredje stavelse som personen i andra änden säger...
Vi kom nyss tillbaka från en kvällspromenad genom stan och jag blev påmind om hur olika städer är på somrarna. I Skottland bävade man nästan för somrarna för då svämmade staden över av okunniga och långsamma turister som gladeligen gick fem i bredd på de smala trottoarerna och gjorde det nästan omöjligt att ta sig fram någonstans inom rimlig tid. Här i Swedentown tycks det vara tvärtom. Visserligen har sommarlovet precis börjat, men så lugnt som det var ute ikväll har det inte varit de fem månaderna som vi bott här. Vi mötte en handfull människor på vår promenad (utöver bilar, som inte räknas) och det var behagligt tyst och stilla var vi än gick. Solen sken och vinden var nästan obefintlig. En kväll som gjord för en promenad. Men det tycktes bara vi vara medvetna om. Däremot såg vi ett stort antal häcksaxar i aktion och en och annan fönsterputsare. Det är lite sorgligt tycker jag nästan. Så fort vädret blir lite stadigare och solen tittar fram, inte går svensken ut och går eller sitter och njuter i solskenet, han putsar fönster och klipper häcken och tvättar bilen och målar skjulet. Och tittar kanske på fotboll lite då och då... Så upptagna som vi svenskar är kan man ju tro att vi aldrig har tid om vi inte gör saker och ting just precis nu. Har dom kanske glömt bort att det finns fyra-fem veckor av semester då man kan pyssla och greja... Annat är det i Kina. Läste just en artikel häromdagen där det stod att kineserna har en veckas semester per år! Det du. Då kan man kanske ha anledning att jobba hemma på kvällarna! Själv har jag ju varken fast jobb eller ordnad semester så jag passar på att njuta av solen när den bestämmer sig för att visa sitt glada ansikte.

Med full fart genom livet

Nästan varje morgon när jag sitter på bussen ser jag på avstånd ett äldre par gående på en grusväg med gå-stavar och reflexvästar. Det varierar lite var någonstans på vägen de befinner sig, men det är alltid på samma grusväg; en lång och rak väg som sträcker sig över ett öppet fält utan något som helst vind eller regnskydd. Det är väl inte något speciellt med detta, men när jag ser dom är klockan bara sju på morgonen. Ändå är dom ute och motionerar. Kanske är deras brevlåda belägen nära stora vägen och dom måste gå flera kilometer för att hämta morgontidningen... Kanske har dom redan varit vakna i två timmar. Det ligger flera stora gårdar alldeles i närheten och om dom bor på någon av dessa har dom förmodligen varit mjölkbönder en gång i tiden och därmed är dom kanske vana vid att vakna tidigt. I avsaknad på kossor att mjölka blir det till att ta en morgonpromenad innan dagen sätter igång på allvar.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla gånger jag jobbade i butik som pensionärerna stod och bankade på ytterdörren innan vi öppnade. Med näsorna tryckta mot glaset blängde dom på oss medan vi försökte göra klart vad vi skulle innan portarna slogs upp. Väl inne blev det nästan slagsmål om kundkorgarna ibland. Tänk att sjuttioåringar kan vara så pigga och rentav aggressiva. Men det är klart, dom hade nog redan varit uppe i tre-fyra timmar och nu tvingades dom stå där och vänta medan ett gäng ungdomar höll dom utelåsta! Att dom sedan bara skulle ha en liter mjölk och en påse skorpor spelade mindre roll, här var det tiden som räknades. Nåde den som öppnade dörrarna trettio sekunder för sent. För att ha så mycket tid som dom hade var dom fruktansvärt otåliga om något tog lite för lång tid.
Med viss bävan undrar jag om jag kommer att bli likadan när jag blir äldre. Lika otålig. Lika hetsig. Apropå hetsig. Ikväll tittar vi på Italien som möter Paraguay. Om Italien lever upp till sitt rykte lär det bli en hetlevrad tillställning.

Tio mil i Swedentown

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var jag som cyklade tio mil igår. Mina benmuskler är stela och ömma, fötterna känns svullna och trötta och huvudet har bultat och trots att jag sov tio timmar i natt var jag ändå tvungen att ta en tupplur mitt på dagen. Så man skulle väl kunna säga att ett par timmar på ett lördagsfullt Ikea är ungefär lika jobbigt som att cykla tio mil i stormvindar.
Jag är ju ofta lite kritisk till Sverige och svenska företeelser, men Ikea kan man ju bara inte låta bli att tycka om. Men Ikea på en lördag i en stor stad är en ganska speciell upplevelse. Mina senaste besök i detta under av svensk storhet har varit korta och välplanerade, gårdagens var ingetdera. Modern och jag inledde med att ta oss till lunchrestaurangen som var mer än välbesökt. Naturligtvis låg restaurangen längst in i varuhuset så vi fick sicksacka oss fram mellan barnvagnar och kundvagnar och samtidigt försökte vi lista ut om det fanns någon genväg i labyrinten vi kunde utnyttja för att åtminstone slippa gå förbi en och annnan storfamilj. När vi väl lyckades (utan karta och kompass) fick vi stå och vänta i en god stund innan vi ens kom fram till brickorna. Överallt var det barn i alla åldrar och storlekar, ofta åtföljda av far- eller morföräldrar som kämpade för att hänga med i alla svängarna.
När vi mätta och belåtna tog oss ut i myllret igen lyckades vi göra ett och annat fynd. Jag fiskade upp ett knallblått durkslag, illgula handdukar och ett par klassiskt stålgrå kastruller (att ersätta den som häromdagen blev förvisad till balkongen som blomkruka efter att ha fått ris fastbränt ända in i stålmolekylerna). Efter att ha fördrivit ytterligare en timme i ett närliggande köpcentrum laddade vi med godis och modern satte sig bakom ratten och körde oss tillbaka genom ett böljande landskap till målgången för cykelgalningarna.
Väl tillbaka i cykelstaden stod vi i den iskalla novembervinden och väntade på hjälte-systern skulle komma förbisvischande vilket hon mycket snart gjorde med ömmande ben och frusna kinder. En dusch och en snabb middag senare pallrade vi in oss i bilen med cykel och kastruller i bakluckan och körde hemåt nöjda och belåtna. En av oss med medalj runt halsen, samtliga med stolta miner och frusna fingrar. Ännu en spännande dag i Swedentown.

På upptäcksresa i okänt land

På lördag ska jag ut och se mig om i världen. Det känns ju ändå rättvist att jag också ska få ge mig ut och resa när nu maken just varit i Berlin och om några veckor ska flyga till London. Min resa kommer visserligen inte att bli lika lång, men det är ju den inre resan som är minst lika viktig... Jag ska agera chaufför åt min hurtiga storasyster som ska trampa 10 mil på cykel, frivilligt! Ja, jag ska alltså vara bilchaufför, cykeln får hon köra själv. Detta innebär att jag kommer att åka till en stad jag aldrig varit i förut; metropolen Motala. Där ska jag tillbringa de cirka två (!?) timmarna som det kommer att ta för henne att cykla runt några städer, en sjö och uppför en backe och nedför ett berg. Jag planerar att ta med mig min tjocka Harry Truman-biografi, en påse godis, en klase bananer (säger man klase om bananer eller är det bara för druvor...Hmm...) och en förpackning med grillkorv. Det borde jag klara mig på tycker jag. Förhoppningsvis blir det vackert väder och då kan jag sitta vid strandkanten och jobba lite på min (obefintliga) solbränna. Men förmodligen regnar det och då får jag väl försöka hitta någonstans under tak där jag kan sitta och knapra på korv och godis. Sedan när den stora klungan cyklister närmar sig ska jag stå där vid vägkanten med min flagga och megafon och ropa "Heja heja heja!!!" för det har jag sett att dom gör på tv. Kanske kommer jag rentav att sticka min egen blågula mössa tills dess så att jag kan vara en riktig supporter. Det kommer att bli en fantastisk dag!

växel hallå hallå hallå!

Vår telefon håller på att dö. Den har sprakat lite då och då ganska länge, men nu klipper den helt sonika bort två av tre stavelser som personen i andra änden säger och det gör det lite svårt att förstå. Konversationerna blir lite upphackade och längre som en konsekvens av detta. Men det är väl inte så mycket mer att begära av min gamla telefon som hängt med ett bra tag och dessutom bott i en kartong i stort sett de senaste fyra åren. Även gamla telefoner behöver pensionera sig någon gång. Gissar att maken blir ganska glad åt utsikten att köpa en ny. Som han fnissade när jag packade upp min fina vita telefon ur flyttkartongen! Går den att ringa på?! frågade han något skeptiskt. Jajamensan! svarade jag. Och jag hade ju rätt, åtminstone i ett par tre månader...
Eftersom vi är sådana dinosaurier som fortfarande använder fast telefoni (mest för att utlandssamtal blir mycket billigare med en fast telefon) behöver vi ju ha en fungerande telefon utöver våra mobiler. Så, vare sig vi vill eller ej, blir det väl till att ta sig till en elektronikkedja igen och försöka hitta en inte alltför dyr talapparat. Jag, som aldrig köpt en egen telefon förut förutom min senaste mobil (mina föräldrar inhandlade vår nuvarande fasta telefon och innan dess hade jag någon variant med sladd som dom säkert också köpt en gång i tiden), föreslog att vi skulle skaffa en kobra-telefon, men eftersom reaktionen från min käre man blev ungefär likadan som när jag visade honom vår nuvarande, så blir det nog en flashig grå sladdlös variant, utan minsta karaktär, men som fungerar bra att ringa med. Och det är ju ändå det viktigaste med en telefon. Men kanske kanske att vi kan skaffa en röd ändå...

Ett skägg värdigt en brevlåda

Vi har visst en trädgårdsmästare. Jag mötte honom i lördags när jag var på väg till affären för att köpa klisterlappar att sätta i min lagbok för extra viktiga lagar (det finns ungefär 36 stycken sådana märkte jag - lagar alltså!). Jag hade hört honom redan innan dess, han dök upp strax efter nio på morgonen och började klippa häcken som gränsar till vår granne till väster. Det var en varm morgon och han struttade omkring i sina blå fotbollsshorts från tidigt åttiotal. Själv var han nog närmare sjuttio, med en mage som inte skämdes för sig och ett buskigt skägg som inte heller var direkt blygt.
Det var lite svårt att veta vart man skulle fästa blicken när man konfronterades av allt detta plus pigga gårdstomte-ögon bakom jättelika glasögon med silverbågar. Att dialekten skvallrade om svunna tider i landets allra sydligaste delar gjorde helhetsbilden ytterligare något rörig. Men entusiasm rådde det ingen brist på. Skottkärran fylldes snabbt med avsågade grenar och kvistar och svetten lackade. Jag gjorde ett misstag från första början. Jag sa hej... Sen var det kört. Efter konstaterandet att jag numera bodde där den förra trädgårdsmästaren bott, gick han in i en lång utläggning om de olika äppelträden, vilka som brukar ge mycket skörd (alla) och vidare till att förklara att så kanske inte blir fallet i höst då han var tvungen att tukta dem rätt rejält i höstas eftersom ingen brytt sig om dom på länge. Därefter förklarade han att jag fick ta så mycket äpplen som jag bara ville för det brukar bli masssssor!! I höstas hade han kört ett antal skottkärror till containern för trädgårdsavfall som står parkerad uppe vid vattentornets parkering så det vore väldans bra om jag tog för mig ordentligt. Här gick han sedan in på allt man kan göra med äpplen (paj, kräm, sylt (?!), mos, frysa in, saft) och så vidare som om han redan hade klart för sig att jag minsann var en stadstjej som inte hade någon aning om vad man kan ha äpplen till. Jag förväntade mig nästan att han skulle lirka fram receptboken ur dom blå och glansiga shortsen, men tack och lov så gjorde han inte det.
Medan allt detta pågick försökte jag så obemärkt som möjligt, steg för steg, ta mig längre och längre bort från ytterdörren och honom och närmare husknuten så att jag skulle kunna smita iväg och handla någon gång innan sagda äppelskörd. Det gick honom totalt förbi och han pratade oförtrutet vidare om vinbär och buskar och salladsliknande växter som jag minsann gärna fick ta av också.
Jag ville verkligen inte vara otrevlig men nu hade jag faktiskt inte hela dagen på mig så så fort jag fick en syl i vädret tackade jag så jätte-jättemycket för den mycket värdefulla informationen och sa att jag såg fram emot hösten med en ny iver. Detta tycktes göra honom mycket nöjd och tillfreds och jag tog tillfället i akt och önskade honom en fortsatt trevlig dag och med det traskade jag iväg för att köpa mina klisterlappar och min apelsinjuice. Det sista jag såg av honom (den dagen i alla fall) var när han grabbade tag i krattan och med förvånansvärd iver (för någon av hans ålder och kroppsbyggnad) började kratta upp resterna av den förvuxna häcken. Vår alldeles egna lilla gårdstomte!

Bakom mina sömniga ögonlock

Tentan är skriven och klar. Själv är jag helt färdig.
Tankarna snurrar verkligen fritt och planlöst nu när det är över. Jag pladdrade hej vilt på jobbet idag och fnissade okontrollerat. Igår kväll när jag satt och väntade på mitt tåg satt jag och läste en bok (som jag för övrigt läst minst tre gånger förut) och den var så otroligt rolig att jag satt och skakade av skratt. Lite pinsamt var det ju, svensk som man är, att sitta där på ett fullsatt fik med en bok i handen och skratta högt för mig själv. Folk trodde nog att det var nåt fel med mig, men vad ska man göra när man läser nåt kul..? Jag hade god lust att förklara vad jag läste, men misstänkte att ingen var särskilt intresserad och kanske framförallt att ingen skulle tycka att det var lika roligt som jag så jag lät bli. Dessutom var de flesta ganska upptagna med att leka med sina telefoner, eller att stirra tomt ut i luften. Kanske märkte dom inte ens hur roligt jag hade...
I vanliga fall blir jag väldigt tyst och inbunden när jag är trött, det måste gå ganska långt innan jag blir fnissig. Men det faktum att jag ätit fantastiska (amerikanska) åksjuketabletter för att slippa må illa på tåget kan ju ha haft en bidragande orsak till mitt glada humör. Eller så var det bara lättnaden. I vilket fall som helst var jag glad och det är ju alltid trevligt.

Att sedan maken var hemma när jag kom hem sent på kvällen var ju inte heller så dumt. Han hade varit bortrest i fyra dagar och det är det längsta vi varit ifrån varandra sedan vi gifte oss... Lite ovant kan man säga att det var att vara hemma själv i flera dygn! Aldrig har väl en så liten lägenhet ekat så stor och tom! Men nu var han äntligen hemma igen och jag lyckades med viss kraftansträngning hålla mig vaken länge nog för att beundra fotografierna han tagit och prata om en del av allt han sett och gjort. Men sedan tog all energi slut och inte ens den allra roligaste boken kunde hålla mig vaken... Det kändes då ungefär som det gör nu. Ögonlocken är rejält tunga... Det får nog räcka för idag. Imorgon är ju en annan dag.

Ekande tystnad

Det har rått tystnad här ett tag nu. Och det kommer det att göra även fortsättningsvis. Eller ja, åtminstone den här veckan. På söndag har jag nämligen min juridiktenta och det finns lite kvar att göra inför den... (Dagens underdrift kom där)
Så nu fortsätter jag min paus och låter tystnaden tala för sig själv för en gångs skull.
Passa på och njut av stillheten och låt tanken flyga fritt.

Morgonstund har guld...

Om man med morgonmänniska menar någon som har lätt för att gå upp på morgonen så är jag nog en sådan. Det betyder inte att jag tycker särskilt mycket om att gå upp tidigt. Allra minst de senaste dagarna när jag varit såå trött! Nu när man är gift så duger det ju inte heller att vara alltför sur och grinig på morgonen, då blir det ju lite lätt outhärdligt för den stackars äkta hälften som ska umgås med mig, åtminstone vid frukostbordet, innan jag traskar iväg mot busshållplatsen. Det mest effektiva sättet för mig att vakna är att duscha. Nu när jag går upp så väldans tidigt (halv sex är väldans för mig) så är det en bra strategi att planera kvällen innan vad jag ska ha på mig nästa dag. Då kan jag nämligen stänga av väckarklockan, hasa mig ur sängen, plocka åt mig en klädhög och släpa mig in i duschen utan att knappt behöva tänka. Efter ett par minuter därinne brukar jag ha vaknat ganska ordentligt, även om ögonen ofta behöver lite längre tid på sig att öppna sig. Ren och nästan pigg traskar jag åter in i sovrummet. Maken vaknar tack och lov ganska lätt, vet inte hur det skulle gå om jag behövde anstränga mig för att väcka honom. Det skulle förmodligen inte vara ett så trevligt uppvaknande för honom, för även om jag är ren och relativt pigg är jag långtifrån glad och positiv...
Frukostrutinen är inarbetad in i minsta detalj, allt från vilken ordning jag gör allt (först kaffe, sen vattenkokaren, flingor, juice, bröd och pålägg) till vad som ska fram och hur många mackor jag ska göra i ordning till jobbet. Allt för att slippa svåra frågeställningar som kräver alltför mycket tänkande... När allt är klart brukar min kära hälft också vara nyduschad och även betydligt piggare än mig. Frukosten intages samtidigt som dagens nyheter, framförallt sportnyheter. Innan jag vet ordet av är det dags att borsta tänderna och gå till bussen. Även om jag vid det här laget, mest tack vare frukostens välgörande effekt, är ganska trevlig i hemmets lugna vrå har jag fortfarande ingen vidare lust att prata med någon annan. Därför åker hörlurarna in i öronen och med tidningen under armen tar jag mig till bussen. I väntan på denna läser jag ledarsidorna och utbyter som mest ett hej med de mest välbekanta ansiktena. Bussturen tillbringar jag helst i tystnad, tomt stirrande ut genom fönstret på landskapet som far förbi. Inget särskilt speciellt med det, hela bussen är full av andra som gör precis som jag. Det är ju trots allt tidig morgon i Swedentown.

Tala högre, håll telefonen intill din mun!

Mysteriet med checken från telia är löst. Idag kom fakturan ifråga med posten och istället för att låta bli att skicka mig nästa månads fakturor hade man helt enkelt dragit av min "argabrevet-rabatt" från en liten faktura vilket gjort att dess belopp blivit rejält i minus. Därav checken. Som jag för övrigt måste gå till en coop-butik för att lösa in, så det lär kanske dröja ett tag. Eller inte.
Dagen har i stort sett gått på rutin, som vanligt upptagen med siffror, som vanligt sittandes på bussen hit och dit medan jag försöker låta bli att höra bakomsittande personers samtal, vilket är i princip omöjligt har jag upptäckt, trots musik på i hörlurarna.
Nu senast var det ett par unga grabbar som diskuterade sina alkoholvanor... Det kändes som ett ganska privat samtal att föra på en buss där vem som helst kan sitta och lyssna, men det tyckte tydligen inte dom. Maken kom med tesen att det kanske beror på ett allt ökande mobilpratande; att man är så van vid att prata högt och tydligt med någon på stan, på bussen, på jobbet om allt från jobbiga barn till pojkvänner till middagsmat och, för vi är ju trots allt i Sverige, vädret, att vi inte längre bryr oss om vem som hör vad. Kanske är det också ett uttryck för hur intressant man är som person och hur dramatiskt man kan få sitt liv att framstå för en massa främlingar. Som att det finns status i att avslöja sina innersta hemligheter offentligt. Tja, i tv kallas det ju underhållning, så varför inte på bussen på väg hem från jobbet..?
För mig som in i det längsta vägrade att ha mobiltelefon - jag skaffade en först när det var något jag absolut behövde i mitt arbete - är detta ett ganska nytt territorium. Jag skulle aldrig i livet vilja diskutera livets viktigheter eller ens oväsentligheter över telefonen på en plats där vem som helst kan lyssna på mig. Inte för att jag har en massa hemligheter eller saker att skämmas för, men helt enkelt för att jag nog är en ganska privat person. Och för att jag inte tycker att andra ska behöva lyssna på vad jag tänker köpa till middag eller hur jobbig min chef var just idag. Det är av respekt för andras privata sfär lika mycket som min egen som jag nästan bara nyttjar min mobiltelefon som en textmaskin. Och väckarklocka. Som jag ska ställa nu. Snart åtta. Dax att sova!

Oväntade kronor

Idag fick jag en check i posten. Jag trodde att det var min lön från några dagars extrajobb på makens skola, men döm om min förvåning när jag öppnade brevet och såg att den kom från telia! Varför jag fått den är, som de flesta saker som gäller telia, oklart. Det stod en hänvisning till en faktura på följebrevet, men det är inte en faktura som jag sett tidigare och beloppet var ganska besynnerligt. Så nu får jag väl vackert ta och ringa deras kundtjänst igen och fråga vad dom hittat på den här gången. Eller så väntar jag ett par dagar och så anländer kanske fakturan dom hänvisar till i min brevlåda. Hur som helst var det ett ganska högt belopp så det var ju en trevlig överraskning i vilket fall som helst, åtminstone väljer jag att se det så tills dess att jag får reda på att dom gjort fel igen... Maken tyckte att det här var ett tecken på att Sverige kanske inte är så tokigt i alla fall. Man bara skriver och skäller på folk och så börjar dom skicka pengar till en... Åtminstone verkar det så, tyckte han.
Nu lär just dom här slantarna gå till räkningar av något slag i alla fall, men det betyder ju att vi får mer av våran lön över så nu kanske vi ska kunna köpa en tv. Inte för att vi har toksaknat en tv, men det vore skönt att kunna kolla lite då och då. Fotbolls-vm är ju enda gången jag någonsin tittar på fotboll, men det är ändå ganska kul när olika lag från jordens alla hörn samlas och springer runt på en grön fyrkant och jagar en halkig vit boll... Dessutom hoppas vi kunna få lite mer användning av alla våra filmer och tv-serier med hjälp av en dvd-spelare. Eller så köper vi cyklar istället... Det blir nog dagsformen som avgör vilket inköp vi gör, men något blir det säkert!
Men nu ska jag läsa om Harry Truman. Jag plöjer mig sakta men säkert igenom tegelstenen. Det blir inte så mycket läst om kvällarna när man i stort sett sover redan innan man kryper ner under täcket, men det blir några sidor varje dag. Idag ska det bli åtminstone tio! Zzzzz....

Att skjuta upp saker gör sällan att dom försvinner

Svenska hockeylandslaget har just säkrat ett vm-brons och Tjeckien är i full färd med att försöka slå Ryssland i finalen. Jag varken tittar eller lyssnar på någon av matcherna. Det är inte likt mig, men har man ingen tv så har man inte. Visst är radiosporten inte så tokig, men den är lite svår att kombinera med juridikstudier, särskilt när man ska försöka lära sig nåt...
Apropå ingenting så har jag tänkt i flera dagar att jag ska gå och tvätta mina glasögon. Men inte har jag gjort det än. Nu sitter jag här framför datorn och får vinkla huvudet så att jag ser mellan de suddiga fläckarna som sprider ut sig på mina glasögon likt vattenpölar en regnig försommardag. Kanske att det händer ikväll. Någon gång borde jag ju få nog av att se världen suddig. Jag tänker hela tiden att jag ska strax gå och tvätta dom, men först ska jag bara kolla upp den där grejen eller vattna blommorna eller äta ett äpple eller gå och hämta tidningen. Varför alla dom där andra sakerna har högre prioritet än att kunna se ordentligt, tja, det har jag inget vettigt svar på. Lathet är väl ett svar, men inte ett särskilt vettigt sådant.
Jag är tyvärr ganska bra på att skjuta upp saker. Åtminstone småsaker, sådana där som inte behöver göras vid en viss tidpunkt eller som man måste åtgärda direkt annars får det svåra konsekvenser. Sätta upp tavlor till exempel. Det har jag tänkt göra i sisådär tre månader nu. Igår fick vi faktiskt upp en väggbonad på en av vardagsrumsväggarna, men sen var det stopp. Inga tavlor än. Att kasta allt emballage vi fick med våra senaste IKEA-inköp är ytterligare ett exempel. Det ligger fortfarande uppe i ett vakant vindsförråd och samlar damm. Där tycker jag dock att jag borde kunna ursäktas lite. Det är inte helt lätt att bli av med jättelika pappkartonger och gigantiska bollar av hoprullad plast när man har en bil som är lika stor som Mr Beans... Det faktum att vi numera inte har någon bil alls, gör det ännu lite svårare.
Men ändå. Jag borde verkligen vara bättre än så här. Planera mitt liv på ett smartare sätt. Ta tag i grejerna direkt. Det finns ju ingen bra anledning att vänta. Då slipper jag ju också känna mig skyldig för att jag släpar fötterna efter mig och jag slipper kisa med ögonen för att se ordentligt...
Ja, nu får det bli skärpning! Nu går jag och tvättar mina lortiga glasögon! Jag ska bara gå och hämta tvätten först...

Mannen som kunde tala med grävlingar...

Jaha ja. Tiden går fort när man har roligt. Ibland går den fort när man inte har så roligt också. Jag har tillbringat de senaste två dagarna nedbäddad i sängen, med hosta så intensiv att den gick att omvandla till energi nog skulle kunna driva en karusell en dag eller två. Nu har jag dock fått hostmedicin och den verkar faktiskt funka och jag hostar nästan inget längre. Nu är jag bara rejält förkyld och har inget som helst smak- eller luktsinne. Det är ganska intressant att äta riktigt stark mat utan att känna smak, man känner att det är varmt i munnen, men det blir aldrig samma känsla av hetta som när smakerna går att identifiera. Torsdagen och fredagen (som för övrigt var min födelsedag; jättekul att ligga hemma sjuk på sin födelsedag) var också dagar med rejäla åskväder här i Swedentown. Det mullrade till och från hela dagarna och stundvis öppnade sig himlen så till den grad att skyfallet fick tankarna att gå till Noa och arken...

Apropå det så såg jag en rolig t-shirt häromdagen med en bild av Noa och en rad djur som stod uppradade redo att gå in i arken. Längst bak i kön stod en jättelik dinosaur. Bildtexten löd: Noas dilemma... Detta fick mig också att tänka på hur det gick till egentligen när alla djuren skulle in i arken. Stod dom verkligen uppradade snällt och fint i par beredda att gå in i en jättestor träbåt? Låter lite misstänkt tycker jag. Det var ju inte särskilt många tama djur som skulle ombord. Fick Noa och hans söner tillbringa mycket tid med att jaga och fånga in alla de djur som skulle med? Som tidigare ponnyryttare vet jag hur svårt det kan vara att få en liten envis häst att komma när man vill att den ska komma... Hur svårt måste det då inte ha varit med riktigt vilda djur som flodhästar och zebror, giraffer och bufflar..? För att inte tala om ormar och insekter, grävlingar och hyenor. Som om utmaningen att bygga världens största båt inte var nog, dessutom skulle Noa få tag på alla kreatur också! Jag hoppas bara att tiden på arken var lugn och vilosam för stackars Noa, för vid det laget lär han ha varit ganska trött. Fast å andra sidan kanske djuren var smarta nog att känna lukten av regn i luften och insåg att om dom skulle kunna beta grönt gräs igen så fick dom nog se till att pallra sig ombord på den konstiga träkonstruktionen. Kanske var det så det gick till, även om jag tvivlar...

Själv känner jag ju som sagt inte någon som helst lukt idag, regn i luften eller annan, så jag ska nog ge mig ut på en promenad! Regnar det så regnar det...

För kung och hosterland!

Klockan är inte ens kvart i åtta på kvällen men jag skulle kunna gå och lägga mig. Detta beror nu inte på att jag jobbat så oerhört hårt idag eller att jag sprungit många långa kilometer efter maten (jag har gjort mycket lite av bådadera), utan endast på att jag hostat mig igenom denna vackra majdag. Just nu är jag den där irriterande människan som sitter och hostar oavbrutet hela dagen på kontoret. Den där jobbiga människan som man tycker lika gärna kunde ha stannat hemma istället för att sitta här/där och störa alla. Visst, det hade varit ganska skönt att hålla sig hemmavid idag, men utöver hostan så mår jag ändå rätt så bra, åtminstone bra nog för att orka sitta på en kontorsstol hela dagen och knappa in siffror. Dessutom vill jag ju jobba. Jag har ju inte gjort det på så länge och jag har verkligen inte lust att vara hemma (utan lön!) om jag kan låta bli. Så mina stackars arbetskamrater får nog försöka stå ut med mitt oväsen.
Idag, blott en månad innan det stora prinsessbröllopet har värmen äntligen kommit till Swedentown. Jag lämnade vinterjackan hemma idag för första gången på, ja, över ett halvår! Efter jobbet såg jag otaliga människor i kortärmat och vissa hade till och med shorts på sig. Gissar att dom också kommer att hosta som jag inom kort, men samtidigt förstår jag dom. Så utsvulten på sol och värme som jag är efter den här långa vintern så har jag god lust att ta en filt och gå ut på gräsmattan och vila där en stund. Men nu sitter jag ju här, hostandes, framför datorn och knappar istället. Driven av tvånget att skriva åtminstone några rader, extra pressad av det faktum att jag inte skrev något igår. Men alldeles alldeles strax kommer den här bloggen att ta slut och då ska jag vila på min egen gröna matta här i vårt soliga hem...

Mysteriet med den tomma toarullen

En gång städtant, alltid städtant. Jag har insett med tiden att alla olika jobb jag haft genom åren har präglat mig på olika vis. Efter att ha jobbat i butik är jag väldigt petig med mina grönsaksinköp och jag tycker inte om när det är fullt av tomma kartonger i hyllorna i affären! Som kontorsnisse lärde jag mig vikten av att hålla ordning på fakturor och papper, jag gillar inte när min post och mina räkningar är oorganiserade!
Efter att ha varit städtant (låter så mycket trevligare än lokalvårdare tycker jag) i ett antal år och inom olika företag och miljöer är jag väldigt duktig på att städa. Men framförallt så ser jag på lort och stök med annorlunda ögon än någon som aldrig jobbat med städning. Jag vet inte hur många gånger jag plockat bort kvarlämnade kaffekoppar och servetter på fikaborden på jobbet. Varför personen som använde koppen inte kan förmå sig att ställa den i diskhon eller diskmaskinen, när den bevisligen hade nog energi att hämta sagda kopp i första taget, har jag svårt att förstå. En annan sak som retar gallfeber på mig är när toalettpappret tar slut på rullen. Istället för att plocka bort den tomma rullen från hållaren, tycks den givna lösningen på problemet vara att helt enkelt ta en ny pappersrulle och ställa den på handfatet där det är blött med vatten och ofta även tvål... Hur tänker man då, undrar jag? Tänker man överhuvudtaget? Hur svårt är det att byta plats på toarullarna!!! har jag lust att skrika till första bästa person jag råkar se efter att det hänt igen... Det måste vara något av en konstart att vara så lat. Hur lyckas dom ta sig upp på morgonen överhuvudtaget? Hur tar dom sig till jobbet? Frågorna är många, svaren lyser med sin frånvaro.
Egentligen borde jag väl låta bli att göra något åt saken och bara lämna röran till nästa person, kanske kanske att någon någon gång fattar vinken. Men jag tvivlar. Därför fortsätter jag att byta toarullar, sätta tillbaka papperskorgar som på något magiskt vis flyttat på sig, ställa koppar med kaffesump i diskmaskinen. Kanhända morrar jag lite under tiden, men när jag ser att ordningen återskapats blir jag genast lite gladare. En gång städtant, alltid städtant.

Full fart-dag

Visst är det konstigt att man kan få så mycket gjort vissa dagar, medan andra dagar är det en kamp att ta sig upp ur sängen och äta frukost. Idag har jag haft en av de förra faktiskt, vilket var en trevlig överraskning för jag hade verkligen mycket jag behövde göra (sällan hänger dock behov ihop med faktiskt görande i mitt fall, men idag lyckades dom sammanfalla på samma dag!). Eftersom vår tvättmaskin äntligen står på benen igen var det dags att på allvar tömma tvättkorgen. Fem maskiner blev det och nu har vi garderoberna fulla med rena och nystrukna kläder. Det är märkligt hur mycket man uppskattar något så vardagligt som rena kläder när man inte haft det på ett tag. Eller ja, vi har ju haft lite rena kläder, men sannerligen inte många paltor. Nu känns det lyxigt att alla klädesplagg man har på sig faktiskt är rena. Lite som att man varit på resande fot längre och inte haft tillgång till tvättmaskin på ett tag. Då är det ju också så ljuvligt att få tvätta kläderna rena och sova mellan rena lakan.
Mellan turerna till tvättmaskinen har jag lyssnat på föreläsningar på nätet, en hel del blev det igen. Jag har nu bara tre veckor kvar till min stora juridik-tenta och har väldigt mycket kvar att plugga in. Åtminstone känns det så just nu, men det kan ju bero på att min lagbok ligger mitt på skrivbordet och ser väldigt tjock och komplicerad ut. Egentligen har jag redan gått igenom allt material mer än en gång och jag har massvis med anteckningar och rättade inlämningsuppgifter att studera. Men utan den där känslan av lätt panik och stressblandad förtjusning har jag svårt att få något gjort akademiskt.
När jag höll på att somna i slutet av en av föreläsningarna insåg jag att jag behövde en paus, så då gick jag ut i köket och bakade rabarberkaka. Som om allt detta inte vore nog har jag planterat pelargoner och planterat om kryddväxter i större krukor. Jag har nu en hel drös med basilika-, timjan-, och salviaplantor på tillväxt och väntar fortfarande på att min koriander ska kämpa sig upp genom jordlagret och ut i friska luften. Förhoppningsvis gör dom det snart om den utlovade värmen kommer som den ska.
Men nu, strax efter nio på kvällen är jag helt slut och ska nog gå och knyta mig. Imorgon är det ny vecka, nya tag och nya dagar. Återstår att se hur många effektiva dagar det blir...

Långsamhetens lov

Vad gör man när man är totalt oinspirerad att skriva? Man läser. Tidningar, nyhetssidor på nätet, kokböcker, epost, facebook-profiler som man inte vanligen tittar på. Kort sagt, vad som helst, bara man slipper skriva. Efter att i två dagar ha iakttagit ett tjugotal elever skriva ett antal prov och det med sådan fart att dom tvingades skaka händer och armar för att bli av med sin skrivkramp så har jag ingen vidare lust att fatta pennan eller tangentbordet... All deras energi och ansträngning har tagit musten ur mig, liksom den säkerligen gjort med dom. I eftermiddags när det bara var ett fåtal som skrev prov satt jag och tittade förstulet ut genom fönstret, ut mot dammarna utanför (eller sjöarna som en del kallar dom, oklart varför för dom är säkerligen inte stora nog för att kallas något mer än dammar). Där ute i solen trängdes joggarna med hundar och barnvagnar. Det märktes att det var klämdag för jag har nog aldrig sett så många pappor vara ute med sina små barn. Ett antal pappor cyklade förbi med sina småttingar på pakethållaren. Hundarna lufsade runt och försökte låta bli att jaga änder, änderna klafsade omkring i vassen och försökte låtsas som att hundarna inte fanns.
Själv satt jag på en hård skolbänk och väntade på att sekunderna skulle ticka lite fortare. En minut kan kännas evighetslång när man inte vill något hellre än att den ska ta slut. Å andra sidan känns den ofta alltför kort när man vill att tiden ska vara lite längre. Det var nyttigt att idag bara sitta och låta tiden göra sitt. Jag fick inte sysselsätta mig med något utan skulle bara vara; bara låta tiden ta hand om dagen. Det var svårare än jag trodde. Men jag fick en hel del tänkande gjort. Det mesta av det var väl inte särskilt produktivt, men på sätt och vis var det nog det ändå. I stillheten och i långsamheten kunde jag tänka tankar jag inte haft tid med på ganska länge. Jobbiga tankar som man oftast bara skjuter ifrån sig i brist på tid och ork att ta itu med dem. Idag var allt jag hade tid. Borde kanske göra det här lite oftare. Ha långsamma dagar. Sopa ut lite damm från hörn och vrår inne i själen. En städdag helt enkelt. Och städa gillar jag ju. Mer av den varan blir det imorgon, men då mer bokstavligt, för på sistone har jag inte haft tid och ork att städa vår lägenhet heller...

Ansikten man inte glömmer

Jag glömmer nästan aldrig ett ansikte. Namn och telefonnummer är det värre med, dom glömmer jag ganska fort (till skillnad från min far som är ett siffersnille och kommer ihåg telefonnummer till folk som han ringde till tre gånger för tio år sen). Men ett ansikte lägger jag omedelbart på minnet verkar det som. För mig har det mest fördelar; jag missar sällan att hälsa på någon jag känner igen. Med tiden har jag dock förstått att inte alla kommer ihåg mig lika lätt som jag kommer ihåg dom. Därför har jag lärt mig att hålla tillbaka lite när jag hälsar på folk på stan och letar först efter något tecken på igenkännande från den andra personen innan jag hejar. Speciellt svenskar blir lätt ganska ställda när någon dom inte känner igen hejar på dom och för att bespara personen ifråga detta "obehag" hejar jag inte alltid på folk även om jag känner igen dom mycket väl.
Denna egenskap att lätt känna igen människor betyder inte alltid att jag vet varifrån jag känner igen dom. Det leder till en del bryderier ibland när jag ser ett välbekant ansikte men inte kan placera dom. Ett speciellt tillfälle gör sig påmint. Den trevliga medelålders damen som jag stötte på här och där på stan när jag bodde i Uppsala. Hon var så otroligt välbekant men jag kunde inte placera henne i någon speciell miljö. Det tog mig dagar, kanske till och med veckor, innan jag kom på att hon var en av sjuksköterskorna på blodgivningscentralen. Men jag kom på det till slut!
Ett annat bryderi är att jag också försöker placera människor som liknar någon annan in i kategorin av människor jag känner igen. Ofta tänker jag när jag ser mig omkring på offentliga platser att hon där ser ut precis som den där tjejen som alltid kom och köpte mackor på lunchen i Skottland. Och den där killen ser ut som en av stammisarna på livsmedelsbutiken och tjejen därborta påminner mig om en tjej som jag spelade basket med när jag var tretton... Det är som att min hjärna hela tiden letar efter gamla bekanta även på platser där det är helt osannolikt att den kommer att hitta några. Lite märkligt är det. Särskilt när man som jag har bott på diverse olika ställen och i olika länder. Det är ju inte särskilt rimligt att tro att någon jag kände i Israel skulle helt plötsligt dyka upp på en liten gata i Swedentown, men ändå lurar mitt undermedvetna mig så till den grad att jag fortsätter att leta. Och vem vet, kanske dyker någon gammal vän upp när man minst anar det. Eller kanske rentav någon ny!

Hemtrevlig lycka

Regnet står som spön i backen och det smattrar hemtrevligt på våra lortiga fönsterrutor. Ser ut som att det inte blir någon fönsterputs den här helgen heller... Någon har klippt gräsmattan i parken utanför vårt hus idag för första gången i år. Det ser prydligt ut. I stan där jag jobbar luktade det landet idag, någon lantbrukare med marker nära stan hade spridit gödsel på sina åkrar och det luktade ända in i vårt arbetsrum. Hemtrevligt tyckte jag, men jag tvivlar på att mina kollegor höll med.
För mig kommer gödsel-doften (!) alltid att vara synonym med barndomsminnen och positiva sådana. Minnen om hur jag och min syster och kusin lekte på höskullen i lagården (att vi inte bröt benen!) eller vadade genom havren i spannmålslagret, lät kalvarna slicka på våra händer (det kittlade så härligt) och lekte kurragömma i den stora trädgården. Sommarlov på landet var precis allt vad man behövde. Ren lycka. Åtminstone upplevde jag det så.
Varje dag sitter jag på bussen och tittar ut på perfekta åkrar i olika färgskalor från mörkt kaffebruna till ljusgröna. Böljande marker, någon enstaka fågel som seglar därovan på jakt efter något ätbart. I morse såg jag en vackert röd räv som traskade längs med en bäck. Landskapet ter sig så fridfullt när man betraktar det på håll. Förmodligen får man radikalt annorlunda associationer när man vet hur mycket arbete som ligger bakom (och framför) dessa perfekta åkrar, men för mig utstrålar de ändå bara lycka. Någon bonde lär jag aldrig bli, men jag uppskattar dom som är det och på sätt och vis avundas jag dom också. Att bokstavligen få skörda frukten av sin möda, det måste vara en ovanligt tillfredsställande känsla. Fast vid det laget är man nog mest trött och glad att det är över och klart...

Det var så roligt jag måste skratta

Det har varit mycket gnäll från min sida på sistone. Det tycker jag inte om! :) Så nu ska det bli skärpning och lite mer positiva toner från Swedentown. Eh... frågan är vad jag ska skriva om då? Det bor en stor pudel i vårt grannskap och den är ute och leker lite då och då med två små tjejer som kanske är tio år. Hunden har superkul och springer och jagar pinnar och dansar runt flickorna när de försöker ta tillbaka pinnen. Om en hund kunde skratta så skulle denna pudel skratta till dess att den fick ont i magen... så roligt har den.
Själv hade jag en rejäl skrattattack på lunchen idag. Vi är numera 11 stycken som jobbar ihop med samma uppgifter och vi har väldigt mycket kul ihop. Vi är väldigt olika, både i ålder och bakgrund och erfarenhet och sätt, men kanske är det just det som gör att vi funkar bra som en grupp. Förmodligen beror det till stor del på att vi har samma sjuka humor och ständigt pikar varandra för diverse småsaker. Idag var det nära katastrof när en av grabbarna kläckte en sällsamt rolig kommentar just när jag hade tagit en stor tugga. Det var endast en kraftansträngning från min sida som förhindrade ren katastrof. Det tog mig en bra stund att återfå fattningen och jag är ännu inte helt säker på om jag åt upp hela min lunch eller ej. Men roligt var det och jag misstänker att jag kommer att minnas den lunchrasten längre än de flesta andra jag varit med om.
Mycket skrattade jag också när min syster berättade om hur hennes äldsta flicka fått se ett tv-program om och med apor och att hon alltsedan dess krävde att få se mer ap-program på tv. Då hjälpte det inte att hennes mormor förgäves försökte förklara att det faktiskt inte alltid finns ap-program på tv...Hon ville ju titta på aporna!!!
En annan positiv sak: solen skiner ute och det är fortfarande ljust fast klockan är nästan nio. Jag är mätt och belåten, är varm och nöjd och snart ska jag krypa till sängs och läsa i en tjock god bok. Okej, det var nog åtta saker... men ändå!

Matmonstret

Jaha, och vart tog den här dagen vägen då?!? Jag som skulle fixa och greja hemma efter jobbet. Laga middag och dammsuga. Kanske till och med tvätta lite om tvättmaskinen mot alla odds fungerade (det gör den inte än)... Men istället släpade jag mig hem från bussen, klättrade med darriga ben uppför trappen med famnen full av reklam (det enda brevbärarna tycks dela ut på måndagar) och slog mig ner vid köksbordet. En kastrull med pastavatten lyckades jag sätta igång på spisen, men sen tog det stopp. Min energi var helt enkelt slut. Vad skulle jag ha gjort om inte maken kommit hem som den räddande ängel han är och satt igång att laga middag?! Förmodligen hade jag proppat i mig alla kakor skafferiet hade att erbjuda och sedan somnat i en liten hög på golvet strax bredvid.
Jag tror inte att jag alltid har varit sådan här. Med sådan här menar jag att jag blir så akut hungrig så ofta. Ibland händer det på ett par minuter och då bara måste jag äta något snabbt, annars blir jag bara darrig och svag och tyvärr också ofta på dåligt humör. Som liten var jag rejält kräsen och mackor var det enda som jag alltid kunde tänka mig att äta, men inte ens mackor hade jag något stort behov av att äta. Nu äter jag i princip allt men är ändå nästan ständigt hungrig. Extremt snabb metabolism brukar maken kalla det och observerar att det måste vara något typiskt svenskt. Hur annars förklarar man vårt kolossala behov av fika..? Kanske ligger det något i det.
Visst är det gott med fika och det är en svensk tradition som jag gärna sprider runtom i världen, men samtidigt skulle jag tycka att det vore ganska skönt om hungerkänslorna kom lite pö om pö istället för på två röda. Dels blir det lite lättare att planera vardagen om man inte måste avbryta den för matpauser hela tiden och dels skulle jag inte behöva känna mig som en sådan vekling bara för att jag inte ätit på två timmar. Men nu har jag nyligen ätit både äppelpaj och glass och lite dessförinnan åt vi ju middag. Så nu behöver jag nog inte äta något förrän om åtminstone en dryg timme!

Torglördag

Lata jag har tagit det rejält lugnt i helgen. Igår var jag dock tvungen att gå upp tidigt för att åka till en grannstad för ett prov i min bokföringskurs. Det var det sista för kursen så nu är jag förhoppningsvis klar med den. Det var tyst och tomt på gatorna i både vår lilla stad och grannstaden. Bevisligen händer inte särskilt mycket före klockan nio på en lördag morgon. Enligt bussens tidtabell skulle jag komma fram exakt samma tid som mitt prov skulle börja så jag trodde att jag skulle bli lite sen. Men eftersom vi var totalt fyra personer på bussen så kom vi fram i god tid och jag hann promenera i normal takt (snarare än springa som jag varit inställd på att behöva göra) till provlokalen. På vägen dit gick jag på en gångbro över älven som tar sig in i staden från stora sjön. Det var blåsigt och iskalla vindar piskade vattnet till gråbrunt skum. De få båtar som låg förtöjda vid kajen gungade fram och tillbaka i vinden. Jag huttrade och skyndade på mina steg. Väl framme var det barmhärtigt nog varmt och skönt inne i vår lektionssal. Med viss möda lyckades jag knåpa ihop svaren på alla konteringsövningar och lämnade in provet med lättat hjärta en dryg timma senare.
Eftersom jag hade några minuter tillgodo innan jag behövde gå till busstationen gick jag en sväng in mot centrum. Märkligt vilken skillnad en timme kan göra i aktivitet och trafik. Nu var det bilar lite här och var och torghandeln var i full fart. En torghandlare höll fortfarande på att sätta upp sitt lilla stånd med bord och prylar och i farten lyckades han jaga iväg tre gräsänder som tills nyligen försökt ockupera den lilla gräsplätt strax bredvid där sagda torghandlare hade sin plats. Med förnärmade kvackanden vaggade de tre änderna därifrån och man kunde riktigt se hur de planerade sin hämnd. På andra sidan gatan stod ett stort vitt plasttält uppspänt med ballonger på hörnen och med medelålders fritidspolitiker i kulörta jackor med partiloggor ivrigt samtalande med de av de förbigående som ansåg sig ha tid på en lördag morgon att stanna och byta några ord. Så vitt jag kunde se var medelåldern ganska hög och där fanns ärtiga damer med alltför mycket smink och äldre herrar med gråsprängda skägg och osedvanligt långa ben. Runt hörnet ligger gågatan och där var det fullt med barnfamiljer och äldre. Barnvagnar och rullatorer försökte kompromissa om den lilla yta som fanns att gå på. För en gågata är där väldigt lite plats att faktiskt gå på, där är fullt av jättelika blomkrukor och parkbänkar och stora lyktstolpar och papperskorgar och diverse butikers skyltning som går långt ut i gångbanan i vissa fall. Jag kryssade mig målmedvetet fram, gjorde mitt lilla inköp på drygt 45 sekunder (Så ska shopping vara tycker jag! Inget drällande i onödan...) och begav mig sedan iväg mot busstationen. Ju längre bort från torget jag kom desto tystare och tommare blev det. Klockan var strax efter tio en isande kall lördag i maj och det märktes tydligt att jag befann mig i en liten stad. Frusen och trött satte jag mig på bussen som snällt tog mig hem till min egen lilla stad. En kopp te och en varm tröja senare kunde jag verkligen njuta av resten av en lat lördag.

Kan något gott komma från Island?

Inspiration kan inhämtas från diverse olika källor. För egen del blir jag sällan så inspirerad som när jag hör ett vackert musikstycke. Inspirerad till vad? Tja, till att se framtiden an med hopp och tro. Till att börja skriva "The Next American Novel" som min man ofta hävdar att det är dags att skriva (oklart om han eller jag ska göra det...). Till att göra stordåd. Till att sitta och dagdrömma en lång stund. Inspiration för mig är nog helt enkelt något som släpper tankarna fria och som gör mig glad.
Jag har suttit en (halvlång/ganska kort) stund och försökt koncentrera mig på mitt bokföringsprov som går av stapeln imorgon bitti. Under tiden har jag lyssnat på musik skriven av Johann Johannsson, en fantastisk isländsk kompositör som gör musik som får hjärtat att nästan brista så vacker är den. Alltid när jag lyssnar på något som han skrivit blir jag uppfylld av ett slags lyckorus och jag förundras över att inte hela världen lyssnar på hans musik och på det viset blir glad och harmonisk.
Musiken är ju trots allt ett universalspråk som alla kan tillgodogöra sig och förstå, om än kanske på olika vis och med olika tolkningar och upplevelser som resultat.
Ibland önskar jag att mina föräldrar inte varit så snälla och tillmötesgående när dom tillät mig att inte börja i musikskola. Vad vet en nioåring om vikten av att lära sig att spela instrument?? Den nioåring som var jag hade inte den blekaste aning. Hur jag önskar att jag lärt mig spela piano! Tänk att ha förmågan att uttrycka sig på ett "språk" som alla i hela världen kan förstå och uppskatta. Lite avundsjuk kan jag bli ibland på dom som har den förmågan. Men då sätter jag på min favoritmusik och sätter mig ner en stund i lugn och ro och så mår jag genast bättre. Efter en lång arbetsvecka finns det inget som är så likt balsam för själen som isländsk sagomusik...

Händer med ränder

Det finns inget som så snabbt får en att uppskatta dagens moderna samhälle som när någon vital apparat klappar ihop. Vår tvättmaskin har varit obrukbar i nästan en hel vecka nu och det börjar verkligen sina bland våra rena kläder. Jag har just tvättat upp ett handfat med strumpor så att vi ska slippa gå barfota i våra skor imorgon. Handtvätt är verkligen inte min grej. I vanliga fall tycker jag om att göra saker med händerna, typ gräva hål i marken och att baka bröd. Tvätta kläder är dock inte något som mina torra händer tycker särskilt mycket om. Som väl är köpte jag ny handkräm idag annars hade mina händer nog gett upp direkt efter en minuts tvättande. Det var det värsta med att jobba i delikatessbutik; att man var tvungen att tvätta händerna cirka femtio gånger varje dag. Aldrig har mina händer varit i så dåligt skick som det året jag jobbade där. The Body Shop hade ett ganska lukrativt år det året eftersom jag köpte stora tuber med handkräm varannan vecka...
Kvällen har jag spenderat med näsan i mina bokföringsböcker. Jag har mitt sista prov i bokföring på lördag morgon (där sprack den sovmorgonen...) och jag har inte direkt tillbringat mycket tid på sistone med att begripa periodisering och momsredovisning, så nu har jag lite att fundera på under morgondagen. Det ska bli skönt när det är klart.
Men nu ska jag gå och skölja ur tvätten! Chipp!

Lilla fröken pratglad

Hmm. Jag tycks ha somnat tidigt igår. Efter att jag slutat läsa (jag läser alltid en stund när jag gått och lagt mig, det får mig både att varva ner och är roligt; man lär sig nya saker, som till exempel igår när jag läste om hur Harry Truman hade befäl för 194 män och ett antal artillerivapen i Frankrike under första världskriget) minns jag vagt att maken kom och lade sig ett tag senare och att jag trodde att det redan var morgon då. Är det dags att gå upp redan? frågade jag, men han svarade bara att nej, ser du inte hur mörkt det är ute? Eftersom jag inte ens med största viljestyrkan kunde öppna mina ögon just då litade jag på att han talade sanning och somnade glatt om på en tiondels sekund. Kort därefter (åtminstone kändes det så) ringde väckarklockan och det var verkligen dags att gå upp.
Efter ännu en trevlig dag på jobbet knatade jag till busstationen och insåg till min glädje att fyrabussen faktiskt inte var fullpackad idag och att jag kunde välja och vraka var jag ville sitta. Dörrarna stängdes och vi gav oss iväg. På nästa hållplats var det bara två personer som väntade på vår buss. En av dom var en ung tjej med händerna fulla av shoppingkassar och en mobiltelefon tryckt mot örat. Efter vissa problem lyckades hon ta sig upp på bussen, givetvis fortfarande pratandes i telefon, fumlade fram sitt busskort och hasade sig längs med gången och satte sig, naturligtvis, bredvid mig. Nu är det inte så att jag inte tål att ha någon sittande bredvid mig. Vad jag däremot inte tål är när denne person sitter och pratar högt och ljudligt, oftast om djupt personliga saker, i sin mobiltelefon. Detta behov av att offentligt avhandla diverse problem och diskutera, ofta en tredje persons, egenskaper och tillkortakommanden är något jag helt enkelt inte förstår. Visst kan man prata i telefon, men måste man inta ett röstläge där hela bussen hör, fast man sitter näst längst fram?
Cirka tio minuter in i bussresan åker vi över ett av traktens högre berg. Där bryts per automatik alla mobiltelefonsamtal, även denna unga frökens. Inte hindrade det henne. Efter några sekunders frustration ringer hon bestämt upp en annan person som naturligtvis svarar efter drygt 1,3 sekunder och därefter följer en plågsam redogörelse för de gardiner och kuddfodral som nyss inhandlats. Detta samtal är dock, barmhärtigt nog, relativt kort. Därefter ringer hon upp person nummer ett igen och fortsätter samtalet som så brutalt avbröts några minuter tidigare. När dessa två unga fröknar bestämt att de ska träffas om sisådär tio minuter (vad dom ska prata om då har jag ingen aning om då dom redan tycks ha grundligt avhandlat allt viktigt. Kanske blir det krisen i Grekland som dom tillbringar eftermiddagen med att dissekera...) lägger hon på luren. Det är tyst i underbara femton sekunder. Sedan ringer hon en fjärde person!
Tilläggas ska att jag har mina hörlurar på nära maxvolym och lyssnar på musik, men det är ändå omöjligt att dränka hennes högljudda stämma och jag tvingas lyssna på allt hon har att meddela världen. De sista få minuterna av bussfärden är hon faktiskt tyst, men det är uppenbart att det kliar i hennes pratmuskler och det rycker i fingrarna på henne och hon pillar lite frustrerat på telefonen, som om hon försöker komma på ytterligare något att meddela någon av alla hennes 375 allra närmaste vänner...
Själv sitter jag och kokar lite lätt på insidan och funderar på alla de smått elaka kommentarer som jag så gärna skulle vilja delge denna pratglada fröken. Men i slutändan segrar såklart svenskheten i mig och jag är tyst och lider stilla i min tystnad, liksom jag är säker på att resten av bussen också gjorde.

Nyhetstorka

Inte mycket nytt att rapportera. Jag tycks ha blivit en mästare på att sätta mat och dryck i halsen, men det är typ allt som har hänt sedan helgens strapatser. Just nu sitter jag här och hostar efter att ha försökt andas in en stor klunk saft, inte så trevligt.
Jag har också avslutat ett av mina gamla bankkonton idag, det som jag inte använt på två år och som mest stått och kostat pengar för mig att ha. Tre kronor fick jag i handen, det var allt som fanns kvar och jag gav det genast till välgörenhet. Kändes bra. Som att jag gjorde en insats, om än en mycket liten.
Hyresvärden har varit i vår tvättstuga ikväll och gjort något med tvättmaskinen gissningsvis. Vet inte vad. Jag törs inte gå dit just nu. Försöker mest att hålla mig undan samtidigt som jag hoppas att allt löst sig på något vis. Vår tvättkorg svämmar över inne i en av våra garderober och jag får nog snart börja ha på mig tjocka stickade sockar i mina vårskor för det är allt jag har kvar som är rent. Det är väl mitt straff för att jag misshandlat tvättmaskinen så mycket att den ville ta livet av sig.
För övrigt går det inget vidare för Detroits hockeylag just nu. En rejäl uppryckning krävs om dom ska ta sig vidare. Vi väntar med spänning på nästa match. Men nu...Zzzzzzzzz......

Definitivt inte en evighetsmaskin

Stor dramatik infann sig under gårdagen. På ett ganska osannolikt ställe därtill. Inte hade det något med sport eller samhällshändelser att göra. Jag deltog inte i några demonstrationer eller upplopp och såvitt jag vet var det inte ens mitt fel att vad som hände hände.
Efter en efterlängtad sovmorgon åt vi frukost och gjorde oss klara för att gå och handla mat till kvällens middagsbesök. Jag satte igång en maskin tvätt som skulle vara klar lagom till att vi kom tillbaka hem. Iväg gick vi, handlade massor av godsaker och traskade hemåt med vårt tunga byte. Maken började packa upp varorna och jag gick ner för att byta tvätt i maskinen. Öppnade dörren in till tvättstugan och möttes av en skräckinjagande syn. Mitt på golvet låg tvättmaskinen med luckan ned mot golvet, sladden loss från vägguttaget och en liten pöl av vatten bredvid sig. Med lätt panik sprang jag uppför trapporna och informerade maken om att jag behövde lite hjälp... Vi lyckades lyfta upp maskinen och ställa den upprätt igen. Inget såg ut att vara trasigt, men knapparna och luckan hade skrapsår med grön golvfärg i sig. Luckan öppnade sig villigt och jag tog ut våra genomblöta lakan. Med viss nervositet satte vi i sladden i vägguttaget och ingenting hände. Maskinen var tyst och displayen mörk och släckt.
På något vis hade maskinen alltså vibrerat så häftigt när den centrifugerade tvätten att den klivit över kanten av sitt lilla betongfundament, tappat balansen och vräkt sig handlöst med "ansiktet" före i backen, varpå den, tack och lov, ganska korta sladden drogs ur vägguttaget och maskinen tystnade. Jag kan bara tänka mig vilken smäll det måste ha varit när den slog i betonggolvet. Våra stackars grannar... om dom var hemma. Våra lakan fick vi vrida ur för hand och sen hänga upp på tork och efter det fick jag det stora nöjet att ringa vår hyresvärd och berätta om dramatiken.
Vår resterande smutstvätt fick vackert åka tillbaka till tvättkorgen och det återstår att se när vi kan tvätta igen. För egen del lär jag nog vara lite nervös när jag nästa gång sätter igång en tvättmaskin. Mitt i all bedrövelsen kunde jag ändå inte låta bli att fnissa när maken antydde att det verkade som att tvättmaskinen försökt ta livet av sig själv genom att dödsstörta mot golvet. Det var onekligen så det såg ut när jag upptäckte den liggande till synes livlös på golvet. Inte visste jag att också tvättmaskiner kan bli deprimerade...

Om det vore val idag skulle jag välja bort valborg

Ett vattentorn är tydligen värsta partystället i den här lilla stan. Vi har ett precis utanför vårt hus och just nu är det runt trettio mer eller mindre berusade ungdomar där ute. Dom står mitt i gatan och dräller, skriker "Anna, nu går vi!" och väsnas i största allmänhet. Jag har försökt att ignorera dom i ett bra tag nu, men det är omöjligt att sova som dom håller på. Efter att ha jobbat hela veckan är jag rejält trött och nu är jag också rejält arg. Alltifrån ilskna vakthundar till vattenkanoner och gummikulor står nu på min mentala inköpslista inför nästa shoppingtur...
Efter att ha bott i Uppsala i ett antal år och upplevt hemska Valborg-nätter där trodde jag att det skulle vara ganska lugnt här, men icke. Det var också sådana här företeelser som gjorde att vi tröttnade på att bo i studentstaden St Andrews, för där var varje kväll en festkväll och otaliga var de nätter då man väcktes av skrålande studenter på väg hem en tidig, tidig morgon.
Men tydligen ligger vår lilla bakgata här i pyttelilla Swedentown också mitt i partystråket och det har varit full trafik hela kvällen. Jag är förmodligen hemskt gammal och tråkig, men jag begriper inte varför dom ska hålla på så här. Om detta är dagens ungdom har jag ingen vidare lust att stanna kvar häromkring i framtiden. Om jag inte visste att polisen hade fullt upp på annat håll hade jag ringt dom för längesen, men nu sitter jag här istället och försöker att skriva av mig den värsta ilskan medan jag hoppas och ber att dom ska gå härifrån snart alternativt att det ska börja spöregna. Gummikulor i all ära, men det finns få saker här i världen som driver ungdomar inomhus som ett riktigt ösregn. Men nu får jag väl sätta mig och kolla på film en stund istället för här går absolut inte att sova än på länge.

Bla bla bla

Det är lite läskigt när man upptäcker något nytt om sig själv. Speciellt om det visar sig att man är raka motsatsen till vad man trodde att man var. Plötsligt inser man att man inte ens känner sig själv helt och fullt. Den här veckan har jag insett att jag är en riktig pladdermaja. Jag som alltid var den tysta och blyga. Jämt! Man fick dra orden ur mig med tång. Men nu pladdrar jag glatt på om ditt och datt med främmande människor som om jag aldrig gjort annat. Ibland får jag hejda mig för att inte prata för mycket, ett problem som jag aldrig någonsin haft förut. Det är lite ovant och jag undrar vad som hände egentligen.
Till stor del tror jag att det kan ha med de senaste tio månadernas arbetslöshet och att jag varit hemma mycket ensam utan något större nätverk att kommunicera med. Jag tycks vara utsvulten på socialt umgänge och försöker desperat ta igen förlorad tid. Det är inte utan att jag blir lite full i skratt när jag, så att säga, iakttar mig själv.
Tiden utanför Sverige har nog också bidragit mycket till min förändrade personlighet. Där är folk mera utåtriktade och om man är ute och går klockan sju på morgonen så hejar man på alla man möter, även om man aldrig sett dom förut. För att inte tala om USA där alla butiksbiträden alltid hejar och frågar hur läget är (detta gjorde mig oerhört ställd i början, men nu tycker jag att det är fantastiskt och något som fler länder - läs Sverige - borde anamma).
Dessutom tror jag att det faktum att min käre far är en väldigt pratglad person som gärna pratar med allt och alla kan ha påverkat mig, skillnaden nu är dock att min blyghet tycks ha försvunnit och då plötsligt har alla fördämningar brustit... Jag pladdrar glatt med butikspersonal och busschaufförer (dock inte oavbrutet som vissa äldre damer, så långt har mina hämningar inte brustit än...), med arbetskamrater och andra som uppehåller sig i samma byggnad som jag just för stunden. Om det inte vore för att jag oftast är omringad av svenskar som helst håller sig för sig själva så hade jag nog hejat på alla jag mött på gatan och de trötta människorna i postkön. Men jag har ändock en viss respekt för svenskens behov av isolering och anonymitet så jag låter bli fast det kliar i mina pratmuskler. Lite är det väl en typ av självbevarelsedrift också. Jag menar, om man gick omkring och hejade på folk och pratade med okända människor skulle man nog bli stämplad som lite av en knäppis (inte ett särskilt bra ord, jag föredrar engelskans "fruitloop"; det säger så mycket mer).
Slutligen så kan ju åldern ha något med saken att göra. Den osäkra fjortisen är sedan länge bortglömd och jag känner väl att jag är lite för gammal för att gå omkring och oroa mig för att säga nåt olämpligt. Jag har, genom erfarenhet och tid, förtjänat rätten att få babbla lite. Dessutom har jag ju som sagt lite tid att ta igen, inte bara det senaste året, utan i stort sett trettio år av tystnad och blyghet.
Läskigt eller inte, så trivs jag rätt bra i min nyfunna roll som pladdermaja och mina arbetskamrater får nog finna sig i att jag babblar på. Som tur är så vet dom ju inte om att jag tills nyligen var en tyst liten mus som helst inte sa chipp...

Kulturkrock

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det här skulle blivit en rolig (förhoppningsvis i alla fall) blogg om kontorskultur och svenska kafferaster, men istället finner jag mig själv invecklad i en konstig konversation om svenskhet och invandring och kulturkrockar. I korthet kan man väl säga att jag är väldigt mycket mera svensk än jag tror och ibland skulle vilja vara. Jag märker det särskilt när någon annan (typ min äkta hälft) kritiserar mitt fosterland. Fastän jag själv gärna gör det samma, alltså kritiserar mitt eget hemland, blir jag arg och sur när någon annan gör det. Det är ungefär som när någon säger något elakt om ens föräldrar, det är helt enkelt inte tillåtet! Sådant är bara okej inom familjen, av någon underlig anledning... Men nu har vi nog rett ut begreppen lite och kommit överens om att vi båda är kritiska till våra respektive länder OCH till varandras. Inte blir det mindre komplicerat för det, men man vet ju åtminstone var man står.
Jag kan inte ens föreställa mig hur trixigt det måste vara för par som kommer från vitt skilda bakgrunder, min man och jag är ju åtminstone båda västerlänningar med judisk-kristna värderingar i botten av våra respektive samhällen. Jag förstår inte riktigt hur en del par klarar av sina olikheter, hur kan en svensk förstå en japan på riktigt? Eller en afrikan en ryss? Är det möjligt? Visst är det möjligt, men det bäddar nog för en del diskussioner innan man kan förstå varandra och varandras bakgrunder. Jag tycker det är fullt tillräckligt att förlika mig med amerikanens rättframhet och direkthet och jag misstänker att han har svårt för min svenska vaghet och konfrontations-fruktan.
Men, man lär sig hela tiden. Och om vi inte är eniga om något visst just för stunden så kan vi ju i alla fall vara ense om att svenska hockeyspelare i USA är en svårslagbar kombination. Go Red Wings!

Hur definierar man ogräs?

Det är skillnad på ogräs och ogräs. Denna tanke slog mig när jag satt på den skumpiga bussen på väg hem i eftermiddags. Jag tror aldrig att jag sett så mycket vitsippor som denna vår. Dom är överallt, i varenda dike, hage, snår och backe. Så söta och nätta står dom där och sträcker sig efter solstrålarna och vi tycker att dom är så fina så fina. Men tänk om någon annan blomma eller växt skulle sprida sig så explosionsartat och ta över alla våra gröna ytor, skulle vi då vara lika uppskattande? Är det inte konstigt att när en viss blomma brer ut sig som rumsvarmt smör på en limpmacka är det underbart och vackert, men när en annan försöker sig på samma sak, som till exempel maskrosen ofta gör, då är det ett ogräs som ska bekämpas till varje pris...
Varför är vissa företeelser så accepterade och omtyckta, medan andra föraktade och avskydda, funderade jag vidare. Jag tänkte nu inte bara på blommor och växtlighet utan på mer vardagliga, samhälleliga saker. Mest aktuellt i mitt sinne är radio. Visst, det är ingen som tvingar mig att lyssna på radio, men om jag väljer att göra det, måste jag då stå ut med massa struntprat och fult språk hela tiden?! Det tycks vara acceptabelt att driva hej vilt med allt och alla och prata illa om resten. Det beskrivs till och med som humor och satir, vilket jag tycker är en grov generalisering som inte överensstämmer särskilt bra med verkligheten. Men, påminner jag mig, det som jag ser som ogräs tycker andra är ovärderligt och roligt.
Själv slipper jag helst tjatet och att det alltid måste vara fyra programledare som pratar i mun på varandra och att musiklistan tycks bestå av samma fjorton låtar... I ren protest stoppar jag in hörlurarna till min ipod och lyssnar på Hans Zimmer, Geoff Zanelli och Blake Neely varvat med lite Michael Kamen, Beethoven, Feist och Jeremy Camp. Musik som en del säkert skulle tycka var enbart sömngivande och tråkig, men som gör min dag lite lättare och skönare.
Så ja, den gamla klyschan är väl sann trots allt; det är nog så att skönheten sitter i betraktarens ögon.

Karpaltunnelsyndrom

Mina dagar är ganska innehållslösa nu när jag jobbar. Inte på ett sådant sätt att det är trist eller jobbigt eller något jag helst inte skulle syssla med, men det händer i princip bara samma sak hela tiden. Siffrorna skiftar, men formulären är desamma. Mina fingrar lider av träningsvärk idag, dom var alldeles fumliga en bra stund och det blev fel hela tiden. Det tror man kanske inte, att knappande på ett tangentbord skulle kunna vara ansträngande, men för ens händer kan det faktiskt vara det. Det leder mig osökt in på ett avsnitt av Vita Huset (West Wing på amerikanska!) där sekreterarna i protest mot att ingen tog deras värkande fingrar på allvar slutade skriva maskin/dator under en dag. Jag har nu inga sådana planer, det blir nog bara till att göra lite mer intensiv fingergympa och hoppas att handen (den högra är tröttast) vänjer sig snart.
Vad har jag lärt mig mer idag? Jo, att den varma chokladen i kaffeautomaten är ungefär sju gånger godare än kaffechocken med mjölk. Märkligt med kaffeautomater som inte kan göra gott kaffe, fast den mal bönorna där och då. Eller också är det gott kaffe, men jag är bara insnöad på bryggkaffe och det är ju inte riktigt samma sak kanske...
Slutligen så blev jag idag inbjuden till sossarnas demonstrationståg på lördag här i stan. Tror inte att jag kommer gå... Men det är ju lite lustigt att dom verkar anta att merparten av invånarna här är just sossar och att vi bara behöver en liten påminnelse för att troget ställa upp i manifestationen av ogillande ("av regeringens politik").
Nu ska jag bara sitta här och lyssna på koltrasten som kvittrar något alldeles ljuvligt i trädtoppen strax utanför mitt fönster. Våren är äntligen här!!

Gröna stackars fingrar

Jag tycks ha åkt på någon slags förkylning eller influensa eller nåt. Trött och värk överallt. Men jag åkte och jobbade i alla fall, sitta framför en dator orkar man ju i alla fall även om man inte är så pigg. Annat vore det väl om jag var förskolelärare eller hunddagis-nisse, då hade jag nog stannat hemma. Helgen var lugn och fridfull, det inhandlades bland annat fröer och såjord, så nu har vi ett mini-växthus i vardagsrummet och en grupp lerkrukor på balkongen som förhoppningsvis ska gro och växa upp till fina blommor och örter. Det är något väldigt uppfriskande med att gräva i jorden och plantera växter har jag tyckt alltsedan tidiga tonåren. Jag har absolut inte några fantastiska gröna fingrar eller så, men jag trivs när jag får lite jord under naglarna och när ogräset försvinner och önskvärda gröna saker spirar ur marken. Kanske är det mina jordbrukar-gener som gör sig lite påminda, kanske är det bara glädje över naturens mirakel som fascinerar mig. När vi var i stora staden igår och shoppade lite var det slående hur många som tycktes ägna sig åt trädgårdsarbete just nu. Var och varannan person kom ut ur affärer med stora lerkrukor och säckar med jord och gödning. Hos blomsterhandlaren var det full fart och värst var nog det medelålders paret som hade två stora vagnar fullastade med småbuskar. De måste ha köpt 40 stycken. Huller om buller i två stora högar. Undrar just vem av dom som fick den stora äran att gräva alla hål som krävdes för att få dem på plats...
För övrigt har det inte hänt mycket nytt. Jag skar nästan av mig ett finger igår i min iver att skära en avokado itu. Lyckligtvis införskaffade vi nyligen ett förstahjälp-kit och vi hade därmed faktiskt plåster hemma. Lite förebrående såg han allt ut maken när han plåstrade om mig. Inte kan jag väl hjälpa att våra knivar är så sylvassa! Det är ju han som slipar dom så att dom kan skära hårstrån på längden. Jag ska nog hålla mig till de äldre lite slöare knivarna.
Men nu är klockan redan över åtta på kvällen och det är tid för mig att gå och nana, stackars sjuka jag. Förhoppningsvis vaknar jag upp pigg och alert imorgon, redo för nya sifferutmaningar på jobbet. Tills dess, god natt!

Lilla jag i liten stad

Att bo i en liten stad kan vara ganska intressant. Redan efter tre dagar på samma morgonbuss har jag identifierat ett halvdussin individer som alltid är på samma buss som mig och som alltid beter sig likadant, precis som jag alltid beter mig likadant. Där finns den pratglada äldre damen som bara ska sitta längst fram och prata med busschauffören. Där finns damen med den blanka skinande svarta jackan och den svarta stickade mössan med en stor boll på, hon som alltid tycks komma tio sekunder före mig till hållplatsen och som alltid går direkt till stället med metro för att fiska upp morgonens nummer. Där finns den äldre färgade herren med det stora leendet, den spansktalande mannen som alltid sitter och läser hela vägen och den blonderade kvinnan med vita spetsiga stövlar med klack.
En fördel med att bo i en liten stad är att det är nära till allt. En nackdel är att "allt" inte är så mycket. Det är nog det jag tycker minst om med att bo i lilla Swedentown, det finns så begränsat med saker att göra. Åtminstone till ett rimligt pris och för någon som inte har bil. Visst finns det gratisnöjen som promenader och kyrkor att beundra och affärer att spankulera kring, men inte kan man gå på en billig konsert eller kolla på en stor sporthändelse live. Museum finns det ett här i stan som är öppet vanliga tider, men det är så litet att det räcker att gå dit ett par gånger om året så har man sett allt och lite till.
Jag saknar väl helt enkelt lite fart och fläkt, lite alternativ bland fritidsaktiviteter och kanske ett matställe som inte är vare sig pizzeria eller enbart lagar försvenskad asiatisk mat.
Jag lyssnade på en intervju på radion idag med en ung svensk sångerska som ursprungligen kommer härifrån trakten och hon konstaterade en bit in i intervjun att hon inte kunde nöja sig med att bo i en så liten stad som den hon växte upp i. Hon flyttade därifrån redan som tonåring och har sedan dess bott i stora städer både i Sverige och utomlands. Hon sa också att hon kände sig lite fundersam ibland över att hon inte kunde nöja sig, som de flesta av hennes gamla vänner och släktingar, med att bo i en liten stad och leva sitt liv där och endast där. För henne var det alltid något annat som lockade, men hon kunde inte riktigt identifiera vad det var. Jag känner väldigt mycket på samma sätt. Något odefinierbart liksom lockar mig bort och vore det inte för starka familjeband så skulle jag nog vara väldigt mycket på ett annat ställe än där jag befinner mig just nu. Men, det finns en tid för allt. Det måste jag tro i alla fall. Just nu försöker jag vara nöjd och lycklig här och är det också! Det är ju trots allt så, som en viss känd sångerska sjöng en gång i tiden, att det är dagarna som går som är livet!

Dagens (eller snarare årtiondets) överraskning

Jag ska fatta mig kort. Låt mig bara säga detta, det lönar sig att skriva brev.
Som jag kanske nämnt förut har jag haft en del att klaga på hos ett visst telefonbolag. I förra veckan skrev jag ett tre sidor långt brev (mest för att jag tyckte det var roligt, men också för att jag tyckte att dom behöver få veta vad som står på) till ett visst telefonbolag där jag beskrev lite av det som hänt de senaste två månaderna och föreslog vissa saker dom skulle kunna förbättra. Inte trodde jag på allvar att något gott skulle komma av det brevet, mer än ett gott skratt möjligtvis.
Men, ack så fel jag hade! Idag kom nämligen Brevet! En ursäkt på svart och vitt och en kompensation som motsvarar ungefär fyra månaders användning av bredband, tv och telefoni för oss. Det kallar jag en riktig ursäkt!
Så dagens STORA TACK går till ingen mindre än Telia!!!!

Med vänliga hälsningar
En nöjd konsument och brevskrivare.

Och så dagens notiser...

Det finns ingenting att skriva om idag. Det är en "slow news day" som man säger i Förenta staterna. Upp på morgonen, iväg till jobbet, jobba, jobba, jobba, hem igen, äta mat, vila och sen börjar allt om igen. Nog så skönt som en daglig rutin, men särskilt spännande att läsa om är det ju inte. Så det blir några korta notiser bara innan jag kollapsar och somnar i en oorganiserad hög på min säng.
Igår läste jag om en val som strandat på kusten utanför Seattle. Valen strandade så rejält att den inte gick att rädda. När man undersökte den jättelika varelsen hittade man både det ena och det andra. I buken/magen (vad säger man om en val? Jona i valfiskens buk? Hm...) fann man bland annat ett flertal plastpåsar, en golfboll och ett par gympabyxor. Nu var det ju inte en människoätande varelse, men man undrar ju lite hur det kom sig att valen hade ett par byxor i magen...
I Detroit hejar man just nu mest på hockeylaget Red Wings. Laget består till stor del av svenskar och Henrik Zetterberg är väl en av de mer kända. I natt gjorde han två mål i en match som Red Wings vann med 3-0 mot Phoenix. Två vinster till och Detroit-laget är klart för avancemang i slutspelet.
Jag lyssnade på svensk radio idag för första gången på mycket mycket länge. En hel dag med svensk kommersiell radio är nog för att göra vem som helst uttröttad. Under loppet av sex timmar hörde jag årets schlager-vinnare inte mindre än tre gånger, samma låt givetvis. Nyhetssändningarna som man låtsas att man har ska vi inte ens nämna... mer än att säga att dom var i stil med kvällspressens löpsedlar, d v s allt annat än informativa och allt annat än nyheter, allt levererat med attityden att vår radiokanal är coolast i världen. Jag är nog lite av en media-snobb, men det är svårt att inte tappa modet när man hör sändningar av sådan (bristfällig) kvalitet. Tanken att det är det enda sättet en del människor tar del av nyheter är lite skrämmande. Lika skrämmande som att majoriteten av 18-30-åringarna i USA får sina nyheter helt och hållet (enbart!) från The Daily Show med Jon Stewart... Vad månde bliva av denna generation?
Och med den tanken lämnar jag denna dag av nyhetstorka och gör mig redo för morgondagen. Måhända har den något nytt och spännande att delge??

Som en urvriden trasa

Kära nån! Jag trodde knappt det var möjligt att vara så trött som jag är just nu. Förutom några dagars extrajobb inom skolan har jag idag jobbat för första gången på nästan elva månader. Precis som vanligt när jag börjar på något nytt är jag superkoncentrerad och försöker lära mig allt på en gång, vilket gör att jag blir lite lätt utmattad. Dessutom klev jag ju upp en timme tidigare i morse än jag vanligtvis gör och det bidrar säkert också till tröttheten. Men jag är också lättad för min första dag som siffernisse gick bra. Det var inget slavgöra, vi fick till och med fikaraster (något som inte existerar i Skottland och som jag tycktes ha glömt bort att man faktiskt får ha här) och jag tror inte att jag ställde till med någon större katastrof. Åtta timmars jobb var dock ganska mycket för mig som är van att sitta hemma och plugga och städa och surfa och gå ut och gå ibland. Jag hoppas dock att det blir en vana ganska snabbt.
Utöver jobbet var ett av de mer intressanta inslagen i min dag bussturerna på väg till och från jobbet. Morgonbussen var tio minuter försenad, vilket inte gjorde mig något för jag hade gott om tid. Jag satt under hela resan dit och lyssnade på den lite äldre damen som hade en ytterst högljudd konversation med busschauffören. Det var prat om ditt och datt på högljudd och mycket välartikulerad västgötska. Problem med bussar, hur man bäst somnar på kvällen (radiolyssnande är tydligen ett hett tips!), cancerframkallande ämnen och gamla bilar var bara några av de samtalsämnen som avtalades. Det var svårt att inte dra på smilbanden.
På vägen hem (på en absolut fullsatt buss) var det två unga grabbar som satt på andra sidan mittgången och diskuterade musik högljutt samtidigt som de båda lyssnade på var sin mp3-spelare, vilket förmodligen förklarar varför de pratade så högt... Här var det bara musik som gällde, blott avbrutet av en eller annan kommentar om hur mycket trafik det var och att de nog skulle komma för sent till sin repetition av något. Själv satt jag mest och försökte låta bli att bli åksjuk.
Nu efter en rejäl middag följt av en liten kopp kaffe är jag i princip redo för att gå och lägga mig fast klockan bara är strax efter åtta. Men jag ska väl försöka hålla mig vaken en liten stund till, om inte annat för min käre makes skull. Gääääääsp!!

Respektabel medborgare kommer här

Imorgon ska jag bli en respektabel medborgare igen. Jag ska börja arbeta igen efter nästan elva månader utan arbete. Det är inte helt lätt att få jobb i dagens Sverige har jag märkt. Konkurrensen om de lediga jobben är stenhård. Ja, åtminstone om den typ av jobb som jag har ägnat de senast tio månaderna åt att söka. Häromdagen fick jag ännu ett brev med ett meddelande om att en tjänst jag sökt blivit "tillsatt av annan sökande". Över 170 personer hade sökt tjänsten. 170! För ett administratörsjobb i en liten stad i västra Sverige... Men nu har jag alltså lyckats få ett jobb. Visserligen tidsbegränsat, men det är på heltid och det är en början. Det faktum att man inte behövde några som helst meriter för att kvalificera sig för jobbet, mer än flinka fingrar och siffersinne, försöker jag att inte tänka så mycket på.
Istället tänker jag på hur skönt det ska bli att få lite rutin på tillvaron igen. Jag är i allra högsta grad ett vanedjur och gillar att ha mina dagar ganska inrutade. Nu måste jag visserligen gå upp en timme tidigare på morgonen för att ta en tidig buss, men det finns ändå en viss tjusning i att sitta i morgonkylan på en bänk och vänta på bussen och läsa morgontidningen.
Känslan av att komma hem efter en dags arbete och känna att man förtjänar att ta igen sig för att man har gjort sitt ser jag också fram emot.
Det ska också bli oerhört skönt att känna att man gör ett bidrag igen. Nu tänker jag inte på mitt storslagna bidrag till stadskassan i första hand, men mer på mitt bidrag till vårt hushåll. Nu kan vi kanske äntligen köpa en tv till det digital-tv-paket vi prenumererat på i två månader utan att kunna utnyttja det... Tänk vad glada dom kommer att bli på Radiotjänst när jag ringer och berättar att vi köpt en tv! Sedan borde jag uppsöka en tandläkare någon gång det närmaste året. Maken behöver kontaktlinser och vi behöver båda nya skor. Sen skulle det ju vara ganska skönt att kunna sätta in lite pengar på vårt sparkonto som ännu inte innehållit ett öre. Listan kan göras mycket mycket mycket lång.......
Men just nu hoppas jag bara att jag inte försover mig och att dom har sköna skrivbordsstolar. Det är allt jag ber om idag. Resten får lösa sig allteftersom.

Med blicken fäst på det som betyder nåt

Skrivkramp. Har jag sällan, men idag tycks det ha drabbat mig. Kanske beror det på de förlamande isande vindarna som blåser ute och gör till och med vår varma och ombonade lägenhet dragig. Tack vare en generös chaufför (tillika mor) tillbringade vi eftermiddagen ute på landet idag. Jag tog en tur med tossiga hunden Mammus och de första tio minuterna hade jag god lust att vända tillbaka. Hade det inte varit för Mammus entusiasm och att solen trots allt sken lite då och då mellan tjocka molntussar hade det blivit en riktigt kort promenad. Nu strävade vi på genom skogen, på en grusväg belagd med nygamla granbarr och med stora sprickor kors och tvärs i leran. (Det fanns ingen snö kvar längre, bilden ni ser är några månader gammal...) Vinden var i alla fall inte lika outhärdlig när man fick lite skydd av träden. I rask takt gick vi vår vanliga korta runda, den vi går när vi inte har så mycket tid eller när orken tryter, han ivrigt nosande i diken och snår, jag med blicken sökande hit och dit efter vilda djur, eller tama för den delen.
Den senaste gången vi gick samma runda blev vi överrumplade av två stora hundar som sprang lösa i en trädgård. Deras husse var i ett av uthusen, men han hade radion på nära maxvolym och hörde inte när hans vovvar började skälla och förfölja mig och min lilla kamrat; en mycket förvånad terrier. Det stod dock ganska snabbt klart att den ena av de stora hundarna var alltför bekväm för att gå utanför tomtgränsen, eller så brydde han sig helt enkelt inte om oss för han lufsade strax tillbaka. Nummer två var dock alltför nyfiken för att ens tänka tanken på att stanna hemma. Han kom springande som ett svart smalt streck ut genom grinden. Som väl är har jag mött några hundar genom åren och den här såg trots sin överväldigande iver åtminstone snäll ut. Därför ökade jag bara på takten och tänkte försöka ignorera vår nyfunna svarta fyrbenta kamrat så mycket som jag kunde. Då skulle han nog tröttna snart tänkte jag. Problemet var bara att min lilla vän terriern inte hade för avsikt att varken ignorera eller öka takten. Dubbelvikt och baklänges trippande med spetsade öron och förtjust uppsyn följde han efter mig. Om det var någon han ville ignorera så var det i så fall mig... Det förstår ju vem som helst att detta endast uppmuntrade till vidare förföljelse. Men jag trampade på i alla fall och stannade ett par gånger och blängde argt på vår nyblivne svarte vän. "Gå hem med dig!" röt jag. På hundspråk betyder det tydligen något i stil med; "Om du följer med oss en bit till så får du karameller!!!" Helt klart fel taktik.
Jag ökade på takten. Lyckades då och då få terriern att gå normalt bredvid mig, dock fortfarande med huvudet bakåtvänt. Så svängde äntligen vägen och vi försvann utom synhåll för ett kort ögonblick. Det var tydligen det som behövdes. Plötsligt vändes tankarna i svarta hundens huvud till mer intressanta spörsmål. Mat skulle jag tro var ett av dem. Värme kan ha varit ett annat, för det här var mitt i smällkalla vintern. Utan vidare "uppmuntran" från oss som han inte längre kunde se stannade han upp och tappade intresset lika fort som det väckts. Med ett lätt nonchalant svaj på svansen vände han på fläcken och travade hemåt. Jag vet för jag kunde se honom genom trädgrenarna. Minst lika fort glömde min färdkamrat av vad som hänt och koncentrerade sig istället på att nosa runt i dikeskanten och springa kors och tvärs över vägen, precis som han brukar. Ordningen var återställd och jag var nog den enda i sällskapet som fortfarande mindes att det skett överhuvudtaget. Det är ganska skönt med hundar; de lever verkligen i nuet. Det är inte så viktigt vad som hände igår eller om någon skällde på mig för en stund sen. Huvudsaken är att jag har roligt just nu, att jag har en rolig leksak hemma i en skrubb och att jag kommer att få mat om en liten stund! Ibland önskar jag att mitt minne fungerade på samma sätt. Glömma det tråkiga så fort det hänt och fokusera på det viktiga i livet; som glädjen i en skogspromenad en solig men kall och blåsig vårdag. Ett enkelt liv vill jag ha. Att det ska vara så svårt att få till...

I förvaltningarnas värld

Det har blivit dags för en kort paus från mina studier så jag sätter mig och skriver lite istället. Det brukar vara läge att göra något annat när ögonlocken blir allt tyngre och tankarna börjar vandra bort från förvaltningsrättens fascinerade fakta... Visste du att det finns en speciell förvaltningsdomstol som tar upp överklaganden som har med växtförädling att göra? Samma domstol tar upp mål som har med patenträtt och skydd av varumärke. Är inte det en lite konstig kombination? Ena dagen diskuterar man en ny sorts majs, nästa dag vad en uppfinnare vill kalla sin golvmopp... Trevligt med variation antar jag.
Eftersom jag redan är inne på myndigheter och förvaltning fortsätter jag på samma tema.
Igår fick jag slutgiltigt avslag på min ansökan om att få a-kassa. Det har nu gått nästan elva månader sedan jag kom tillbaka till Sverige. Elva månader utan inkomst. Utan bidrag. Först nu kommer det fram att det inte har någon som helst betydelse att jag jobbade heltid i Storbritannien precis innan jag flyttade tillbaka till Sverige. Utan ett väntande jobb här uppfyllde jag inte ens det mest grundläggande kravet för att få a-kassa. Är inte det lite ironiskt... Om jag nu hade haft ett väntande jobb här, varför skulle jag då behövt a-kassa överhuvudtaget?! Om jag förstått det hela rätt (vilket jag kanske inte har, för även fast jag just nu pluggar just myndighetsutövning och förvaltning så är det snårigare än Amazonas djungler...) går det att överföra tid arbetad i EU-land till annat EU-land, men den senaste fullgjorda anställningsperioden ska ha skett där man ansöker om förmåner. Det är ju inte utan att man blir lite fundersam över vad det är för vits med EU alls.
Nåja. Nu har det ju ändå inte gått någon nöd på mig. Tack vare nära och kära och att min man - som inte ens är svensk medborgare! - är högt älskad av det här landet har jag alltid haft mat på bordet ändå. Dessutom har jag ju fått uppleva spänningen och förväntan som kommer med att ha ett ärende som utreds av högre makt! För att inte tala om hur roligt det är att skriva brev efter brev med uppgifter och förtydligande och kompletteringar till den ansökan som skickades in tidigt i höstas. För mig som tycker om att skriva syrliga brev har det varit stunder av enastående lycka! Men nu tycks det alltså ha gått mot sitt slut.
Visst kan jag överklaga beslutet igen (är det något jag lärt mig i mina förvaltningsrättsliga studier så är det just detta; man kan överklaga och sedan kan man överklaga igen, och om det inte hjälper kan man börja om på nytt igen med precis samma ansökan!), men samtidigt verkar det som att dom redan bestämt sig och det är ju lite onödigt att belasta ett system som redan är så överbelastat att en överklagan tar 17 veckor att handlägga... Dessutom har jag viktigare saker att sysselsätta mig med. Igår skrev jag ett långt brev till telia som redogjorde för den fars mina kontakter med det företaget har utvecklats till. Det blev nära tre sidor med ganska många komiska inslag om jag får säga det själv...
Idag, och den närmaste tiden, kommer jag att fokusera på min tenta i början av juni. Där får jag glädjen av att "tillämpa i teorin" det jag i praktiken sysslat med i nära nog ett år, försöka begripa mig på det svenska myndighetssamhället! Oh happy day!

Blott en skugga av sitt förflutna

Det finns ett stort vitt övergivet trähus i ett av våra grannkvarter. Jag såg det första gången redan i vintras och fastän gömt under en meter snö så var det uppenbart att ingen längre bor där. Färgen flagnar runt fönstret. Plåttaket har en odefinierbar färg; antingen har det en gång varit rött och håller nu på att bli gråsvart eller så är det tvärtom. Trädgården är vildvuxen och kantas av snåriga buskar mellan träd vars grenar spretar åt alla håll. Fönstren gapar tomma. Det ser så sorgset ut, det stora övergivna huset. Av någon anledning tycks övergivna hus påverka mig känslomässigt. Det är som att deras förflutna viskar till mig om en svunnen tid då människor fortfarande bodde i huset och där fanns liv och glädje och dofter och ljud. En tid då huset var behövt och kanske rentav älskat. Kanske är det bara ytterligare ett uttryck för mitt historieintresse, men jag önskar ofta att jag kunde resa tillbaka i tiden och se hur annorlunda livet var för sextio, sjuttio år sen. Visst, jag åker gärna hundratals år tillbaka i tiden också, men jag misstänker att man inte behöver gå så långt tillbaka i tiden för att se en avsevärd skillnad i levnadssätt.
Men mer än ett uttryck för mitt intresse i historia är det nog ett uttryck för min önskan att ingen ska hamna utanför, åtminstone inte utan att man själv väljer att stå utanför. Ingen ska behöva bli övergiven, lämnad helt åt sitt eget öde. Ensamhet är bland det värsta jag vet och alla uttryck för det gör mig illa till mods, vare sig det rör sig om en övergiven kattunge, ett flyktingbarn eller ett gammalt övergivet hus. Nu innebär det inte alltid att jag faktiskt gör någonting, men det finns ändå en önskan inom mig att ställa allt till rätta; att köpa det där gamla huset och reparera och måla och rensa och fixa. Nu finns det inte vare sig tid eller pengar till ett sådant jätteprojekt. Därför får jag istället nöja mig med att drömma och försöka se det som inte längre finns som om vore det där. Då ser jag huset i all sin prakt och glans, omgivet av grönska och med skrattande och lekande barn i trädgården. Drömmar. Tar bort sorgsenhet. Ibland.