Som en skock med får...

Det är lustigt hur vissa saker kommer i grupp. Vissa företeelser, händelser, objekt tycks ofta komma i plural snarare än i singular. Vad det kommer sig vet jag inte, men det är lite förbryllande minst sagt.
Hästar och hundar och fåglar gör det ju givetvis, men det beror ju på att dom är flockdjur. Det verkar vi människor också vara i och för sig...
Alla som någon gång jobbat i affär vet hur det kan vara stilla och lugnt en lång stund och så plötsligt, helt oväntat, kommer en hel skock med kunder och alla vill prompt ha hjälp direkt och blir otåliga när man inte kan serva alla samtidigt.
Förra vintern började sent, men när snöfallet väl satt igång kom det ena efter det andra i rask takt. Det kom så många att dom till slut liksom flöt in i varandra och blev ett enda stort vitt fluffigt kaos. Ungefär som kunderna i butiken brukade vara...
Samma sak med förkylningar; har man väl fått en kan man ge sig den på att den snabbt avlöses av nästa och nästa.

I nästan exakt ett år nu har jag försökt få tag på ett jobb. Jag har sökt dussintals och åter dussintals. Nära och långt borta, roliga och tråkiga, krävande och lätta, korta och långa. Men inget hände. Inom loppet av två dagar förra veckan blev jag kallad till två intervjuer på två olika jobb inom rimligt pendelavstånd. Samtal nummer ett var ju roligt nog, men när telefonen ringde igen dagen därpå blev jag väldigt överrumplad. Nu, fem dagar senare har jag ett jobb för resten av året. Ett roligt jobb, ett sådant som jag letat efter hela året, ett jobb som jag kommer att ha jättestor användning av framöver.
Så tro nu inte att jag klagar över saker/ting/företeelser/händelser som kommer i plural; nej, inte alls, dom gör mig bara förundrad. Och, i detta senare, mest aktuella fallet, också väldigt väldigt glad!

Silverträdet

Det står ett stort vackert träd bredvid min dagliga resväg till jobbet. Eller ja, det finns ganska många, men det här är speciellt. I flera veckor har de omgivande träden skiftat färg och antagit mörkare och djupare gröna toner i sina lövverk. Detta träd har dock inga löv. Inga alls. Ändå är det otroligt vackert. Det har perfekt spridda grenar som sträcker sig upp mot skyn och dess bark är silverskimrande. Fast avsaknaden av löv skulle kunna få en att tro att det saknar liv ser det snarare mer levande ut än dess lummiga grannar. Som om vore det magiskt.
Det är lätt att bli förblindad av vardagens gråhet. Lätt att låta tiden bara gå och gå. Den stannar inte upp och frågar om vi hänger med, den rullar bara vidare. Den senaste veckan har jag funderat mycket på syfte och på fokus. Varför väljer jag att göra det jag gör? Borde jag göra något annat? Hur går det med mina drömmar?
Allt jag kan säga med säkerhet just nu är att det sällan blir som man tänkt sig, men att ibland blir det precis som man tänkt sig. Hmmm. Inte blir man så värst mycket klokare av det. Men tills dess att jag har fler svar eller mer konkreta sådana fortsätter jag att hålla utkik efter det ovanliga, det oväntade, det magiska. Som ett träd som inte är som alla andra. För ofta är det just det oväntade som till sist fängslar oss och leder oss in på den väg som vi letat efter hela tiden utan att vi riktigt visste om det själva.

En påminnelse om världen utanför

Man märker ganska omgående vem som inte är svensk på en buss i Swedentown. Jag träffade en sådan person igår. För det första så frågade hon inte ens om hon fick sitta bredvid mig, hon bara satte sig ner. Efter det hade hon mage att hälsa på mig och som om det inte var nog så fortsatte hon att prata med mig, fast jag satt där med mina hörlurar i öronen. Dom fick jag raskt plocka ur öronen och efter det pratade vi om ditt och datt hela vägen. Hon kom från Afrika och hade rest i drygt ett dygn för att ta sig till lilla Swedentown där hennes bror bor sedan sexton år tillbaka. Hon hade aldrig varit här förut och hon var lite chockad av hur varmt det var här. Hemma hos henne var det nu vinter och hon hade tagit med sig vinterkläderna för hon hade hört att det brukade vara kallt även här. Efter att ha flugit in till Köpenhamn och därefter tagit minst tre olika tåg för att ta sig hit var hon ganska trött och sliten, särskilt eftersom hon hade två jättelika resväskor med sig och ingen som kunde hjälpa henne att flytta dom från tåg till tåg. Flygplansmaten gav hon inte mycket för så hon var rejält utsvulten.
Hon fick låna min mobil så att hon kunde ringa till sin bror och säga att hon var på slutetappen. Han verkade förvånad över att hon tog bussen hela vägen fram, det lät som att han hade tänkt hämta henne vid tågstationen så det var ju tur att hon ringde. På vår färd genom det osannolikt lummiga, gröna och rena (vem städar alla diken och fält så att det blir så rent?? undrade hon...) landskapet fick jag veta både att livet i Afrika är hårt, att afrikanska män är slavdrivare som bara vill att deras fruar ska ta hand om hemmet och laga mat och diska (här frågade hon nyfiket om svenska män är lika bedrövliga...), och att hon har sex syskon och en drös med syskonbarn.
Samtidigt som det var lite svårt att följa med i hennes tankegångar (kanske berodde det på hennes utmattning eller också var jag bara trögfattad) var det väldigt lätt och roligt att prata med henne. Mycket berodde det nog på just att hon inte var svensk. En trött men frisk fläkt från världen utanför, det var hon. Hennes bror tycktes mig ha adopterat mycket av det svenska, men samtidigt kunde han inte nog tacka mig för att jag lånat ut min telefon till hans syster. Innan jag stegade hemåt såg jag hur de båda släpade på hennes mastodontresväskor och jag hoppas att hon fick ett vamt bad och en god natts sömn när hon nu äntligen tagit sig ända fram till Swedentown.

En solig kväll

Jag köpte en telefon idag. Det var på vippen att jag köpte en rödlackad variant, men den var lite för dyr så det blev en annan gråsvart sak. Tyvärr fick jag inte med mig den hem. Det upptäckte jag först i bilen på väg hem då jag öppnade lådan och insåg att däri endast fanns ett par olika vägguttag, en strömkabel och ett par batterier. Förmodligen stod min telefon kvar i skylten och det var ingen (varken jag eller butikssäljaren) som brydde sig om att kolla lådans innehåll. Så nu måste jag gå tillbaka imorgon igen. Tills dess hoppas jag att ingen behöver ringa oss på vår fasta telefon för numera hör man bara ungefär var tredje stavelse som personen i andra änden säger...
Vi kom nyss tillbaka från en kvällspromenad genom stan och jag blev påmind om hur olika städer är på somrarna. I Skottland bävade man nästan för somrarna för då svämmade staden över av okunniga och långsamma turister som gladeligen gick fem i bredd på de smala trottoarerna och gjorde det nästan omöjligt att ta sig fram någonstans inom rimlig tid. Här i Swedentown tycks det vara tvärtom. Visserligen har sommarlovet precis börjat, men så lugnt som det var ute ikväll har det inte varit de fem månaderna som vi bott här. Vi mötte en handfull människor på vår promenad (utöver bilar, som inte räknas) och det var behagligt tyst och stilla var vi än gick. Solen sken och vinden var nästan obefintlig. En kväll som gjord för en promenad. Men det tycktes bara vi vara medvetna om. Däremot såg vi ett stort antal häcksaxar i aktion och en och annan fönsterputsare. Det är lite sorgligt tycker jag nästan. Så fort vädret blir lite stadigare och solen tittar fram, inte går svensken ut och går eller sitter och njuter i solskenet, han putsar fönster och klipper häcken och tvättar bilen och målar skjulet. Och tittar kanske på fotboll lite då och då... Så upptagna som vi svenskar är kan man ju tro att vi aldrig har tid om vi inte gör saker och ting just precis nu. Har dom kanske glömt bort att det finns fyra-fem veckor av semester då man kan pyssla och greja... Annat är det i Kina. Läste just en artikel häromdagen där det stod att kineserna har en veckas semester per år! Det du. Då kan man kanske ha anledning att jobba hemma på kvällarna! Själv har jag ju varken fast jobb eller ordnad semester så jag passar på att njuta av solen när den bestämmer sig för att visa sitt glada ansikte.

Med full fart genom livet

Nästan varje morgon när jag sitter på bussen ser jag på avstånd ett äldre par gående på en grusväg med gå-stavar och reflexvästar. Det varierar lite var någonstans på vägen de befinner sig, men det är alltid på samma grusväg; en lång och rak väg som sträcker sig över ett öppet fält utan något som helst vind eller regnskydd. Det är väl inte något speciellt med detta, men när jag ser dom är klockan bara sju på morgonen. Ändå är dom ute och motionerar. Kanske är deras brevlåda belägen nära stora vägen och dom måste gå flera kilometer för att hämta morgontidningen... Kanske har dom redan varit vakna i två timmar. Det ligger flera stora gårdar alldeles i närheten och om dom bor på någon av dessa har dom förmodligen varit mjölkbönder en gång i tiden och därmed är dom kanske vana vid att vakna tidigt. I avsaknad på kossor att mjölka blir det till att ta en morgonpromenad innan dagen sätter igång på allvar.
Jag kan inte låta bli att tänka på alla gånger jag jobbade i butik som pensionärerna stod och bankade på ytterdörren innan vi öppnade. Med näsorna tryckta mot glaset blängde dom på oss medan vi försökte göra klart vad vi skulle innan portarna slogs upp. Väl inne blev det nästan slagsmål om kundkorgarna ibland. Tänk att sjuttioåringar kan vara så pigga och rentav aggressiva. Men det är klart, dom hade nog redan varit uppe i tre-fyra timmar och nu tvingades dom stå där och vänta medan ett gäng ungdomar höll dom utelåsta! Att dom sedan bara skulle ha en liter mjölk och en påse skorpor spelade mindre roll, här var det tiden som räknades. Nåde den som öppnade dörrarna trettio sekunder för sent. För att ha så mycket tid som dom hade var dom fruktansvärt otåliga om något tog lite för lång tid.
Med viss bävan undrar jag om jag kommer att bli likadan när jag blir äldre. Lika otålig. Lika hetsig. Apropå hetsig. Ikväll tittar vi på Italien som möter Paraguay. Om Italien lever upp till sitt rykte lär det bli en hetlevrad tillställning.

Tio mil i Swedentown

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var jag som cyklade tio mil igår. Mina benmuskler är stela och ömma, fötterna känns svullna och trötta och huvudet har bultat och trots att jag sov tio timmar i natt var jag ändå tvungen att ta en tupplur mitt på dagen. Så man skulle väl kunna säga att ett par timmar på ett lördagsfullt Ikea är ungefär lika jobbigt som att cykla tio mil i stormvindar.
Jag är ju ofta lite kritisk till Sverige och svenska företeelser, men Ikea kan man ju bara inte låta bli att tycka om. Men Ikea på en lördag i en stor stad är en ganska speciell upplevelse. Mina senaste besök i detta under av svensk storhet har varit korta och välplanerade, gårdagens var ingetdera. Modern och jag inledde med att ta oss till lunchrestaurangen som var mer än välbesökt. Naturligtvis låg restaurangen längst in i varuhuset så vi fick sicksacka oss fram mellan barnvagnar och kundvagnar och samtidigt försökte vi lista ut om det fanns någon genväg i labyrinten vi kunde utnyttja för att åtminstone slippa gå förbi en och annnan storfamilj. När vi väl lyckades (utan karta och kompass) fick vi stå och vänta i en god stund innan vi ens kom fram till brickorna. Överallt var det barn i alla åldrar och storlekar, ofta åtföljda av far- eller morföräldrar som kämpade för att hänga med i alla svängarna.
När vi mätta och belåtna tog oss ut i myllret igen lyckades vi göra ett och annat fynd. Jag fiskade upp ett knallblått durkslag, illgula handdukar och ett par klassiskt stålgrå kastruller (att ersätta den som häromdagen blev förvisad till balkongen som blomkruka efter att ha fått ris fastbränt ända in i stålmolekylerna). Efter att ha fördrivit ytterligare en timme i ett närliggande köpcentrum laddade vi med godis och modern satte sig bakom ratten och körde oss tillbaka genom ett böljande landskap till målgången för cykelgalningarna.
Väl tillbaka i cykelstaden stod vi i den iskalla novembervinden och väntade på hjälte-systern skulle komma förbisvischande vilket hon mycket snart gjorde med ömmande ben och frusna kinder. En dusch och en snabb middag senare pallrade vi in oss i bilen med cykel och kastruller i bakluckan och körde hemåt nöjda och belåtna. En av oss med medalj runt halsen, samtliga med stolta miner och frusna fingrar. Ännu en spännande dag i Swedentown.

På upptäcksresa i okänt land

På lördag ska jag ut och se mig om i världen. Det känns ju ändå rättvist att jag också ska få ge mig ut och resa när nu maken just varit i Berlin och om några veckor ska flyga till London. Min resa kommer visserligen inte att bli lika lång, men det är ju den inre resan som är minst lika viktig... Jag ska agera chaufför åt min hurtiga storasyster som ska trampa 10 mil på cykel, frivilligt! Ja, jag ska alltså vara bilchaufför, cykeln får hon köra själv. Detta innebär att jag kommer att åka till en stad jag aldrig varit i förut; metropolen Motala. Där ska jag tillbringa de cirka två (!?) timmarna som det kommer att ta för henne att cykla runt några städer, en sjö och uppför en backe och nedför ett berg. Jag planerar att ta med mig min tjocka Harry Truman-biografi, en påse godis, en klase bananer (säger man klase om bananer eller är det bara för druvor...Hmm...) och en förpackning med grillkorv. Det borde jag klara mig på tycker jag. Förhoppningsvis blir det vackert väder och då kan jag sitta vid strandkanten och jobba lite på min (obefintliga) solbränna. Men förmodligen regnar det och då får jag väl försöka hitta någonstans under tak där jag kan sitta och knapra på korv och godis. Sedan när den stora klungan cyklister närmar sig ska jag stå där vid vägkanten med min flagga och megafon och ropa "Heja heja heja!!!" för det har jag sett att dom gör på tv. Kanske kommer jag rentav att sticka min egen blågula mössa tills dess så att jag kan vara en riktig supporter. Det kommer att bli en fantastisk dag!

växel hallå hallå hallå!

Vår telefon håller på att dö. Den har sprakat lite då och då ganska länge, men nu klipper den helt sonika bort två av tre stavelser som personen i andra änden säger och det gör det lite svårt att förstå. Konversationerna blir lite upphackade och längre som en konsekvens av detta. Men det är väl inte så mycket mer att begära av min gamla telefon som hängt med ett bra tag och dessutom bott i en kartong i stort sett de senaste fyra åren. Även gamla telefoner behöver pensionera sig någon gång. Gissar att maken blir ganska glad åt utsikten att köpa en ny. Som han fnissade när jag packade upp min fina vita telefon ur flyttkartongen! Går den att ringa på?! frågade han något skeptiskt. Jajamensan! svarade jag. Och jag hade ju rätt, åtminstone i ett par tre månader...
Eftersom vi är sådana dinosaurier som fortfarande använder fast telefoni (mest för att utlandssamtal blir mycket billigare med en fast telefon) behöver vi ju ha en fungerande telefon utöver våra mobiler. Så, vare sig vi vill eller ej, blir det väl till att ta sig till en elektronikkedja igen och försöka hitta en inte alltför dyr talapparat. Jag, som aldrig köpt en egen telefon förut förutom min senaste mobil (mina föräldrar inhandlade vår nuvarande fasta telefon och innan dess hade jag någon variant med sladd som dom säkert också köpt en gång i tiden), föreslog att vi skulle skaffa en kobra-telefon, men eftersom reaktionen från min käre man blev ungefär likadan som när jag visade honom vår nuvarande, så blir det nog en flashig grå sladdlös variant, utan minsta karaktär, men som fungerar bra att ringa med. Och det är ju ändå det viktigaste med en telefon. Men kanske kanske att vi kan skaffa en röd ändå...

Ett skägg värdigt en brevlåda

Vi har visst en trädgårdsmästare. Jag mötte honom i lördags när jag var på väg till affären för att köpa klisterlappar att sätta i min lagbok för extra viktiga lagar (det finns ungefär 36 stycken sådana märkte jag - lagar alltså!). Jag hade hört honom redan innan dess, han dök upp strax efter nio på morgonen och började klippa häcken som gränsar till vår granne till väster. Det var en varm morgon och han struttade omkring i sina blå fotbollsshorts från tidigt åttiotal. Själv var han nog närmare sjuttio, med en mage som inte skämdes för sig och ett buskigt skägg som inte heller var direkt blygt.
Det var lite svårt att veta vart man skulle fästa blicken när man konfronterades av allt detta plus pigga gårdstomte-ögon bakom jättelika glasögon med silverbågar. Att dialekten skvallrade om svunna tider i landets allra sydligaste delar gjorde helhetsbilden ytterligare något rörig. Men entusiasm rådde det ingen brist på. Skottkärran fylldes snabbt med avsågade grenar och kvistar och svetten lackade. Jag gjorde ett misstag från första början. Jag sa hej... Sen var det kört. Efter konstaterandet att jag numera bodde där den förra trädgårdsmästaren bott, gick han in i en lång utläggning om de olika äppelträden, vilka som brukar ge mycket skörd (alla) och vidare till att förklara att så kanske inte blir fallet i höst då han var tvungen att tukta dem rätt rejält i höstas eftersom ingen brytt sig om dom på länge. Därefter förklarade han att jag fick ta så mycket äpplen som jag bara ville för det brukar bli masssssor!! I höstas hade han kört ett antal skottkärror till containern för trädgårdsavfall som står parkerad uppe vid vattentornets parkering så det vore väldans bra om jag tog för mig ordentligt. Här gick han sedan in på allt man kan göra med äpplen (paj, kräm, sylt (?!), mos, frysa in, saft) och så vidare som om han redan hade klart för sig att jag minsann var en stadstjej som inte hade någon aning om vad man kan ha äpplen till. Jag förväntade mig nästan att han skulle lirka fram receptboken ur dom blå och glansiga shortsen, men tack och lov så gjorde han inte det.
Medan allt detta pågick försökte jag så obemärkt som möjligt, steg för steg, ta mig längre och längre bort från ytterdörren och honom och närmare husknuten så att jag skulle kunna smita iväg och handla någon gång innan sagda äppelskörd. Det gick honom totalt förbi och han pratade oförtrutet vidare om vinbär och buskar och salladsliknande växter som jag minsann gärna fick ta av också.
Jag ville verkligen inte vara otrevlig men nu hade jag faktiskt inte hela dagen på mig så så fort jag fick en syl i vädret tackade jag så jätte-jättemycket för den mycket värdefulla informationen och sa att jag såg fram emot hösten med en ny iver. Detta tycktes göra honom mycket nöjd och tillfreds och jag tog tillfället i akt och önskade honom en fortsatt trevlig dag och med det traskade jag iväg för att köpa mina klisterlappar och min apelsinjuice. Det sista jag såg av honom (den dagen i alla fall) var när han grabbade tag i krattan och med förvånansvärd iver (för någon av hans ålder och kroppsbyggnad) började kratta upp resterna av den förvuxna häcken. Vår alldeles egna lilla gårdstomte!

Bakom mina sömniga ögonlock

Tentan är skriven och klar. Själv är jag helt färdig.
Tankarna snurrar verkligen fritt och planlöst nu när det är över. Jag pladdrade hej vilt på jobbet idag och fnissade okontrollerat. Igår kväll när jag satt och väntade på mitt tåg satt jag och läste en bok (som jag för övrigt läst minst tre gånger förut) och den var så otroligt rolig att jag satt och skakade av skratt. Lite pinsamt var det ju, svensk som man är, att sitta där på ett fullsatt fik med en bok i handen och skratta högt för mig själv. Folk trodde nog att det var nåt fel med mig, men vad ska man göra när man läser nåt kul..? Jag hade god lust att förklara vad jag läste, men misstänkte att ingen var särskilt intresserad och kanske framförallt att ingen skulle tycka att det var lika roligt som jag så jag lät bli. Dessutom var de flesta ganska upptagna med att leka med sina telefoner, eller att stirra tomt ut i luften. Kanske märkte dom inte ens hur roligt jag hade...
I vanliga fall blir jag väldigt tyst och inbunden när jag är trött, det måste gå ganska långt innan jag blir fnissig. Men det faktum att jag ätit fantastiska (amerikanska) åksjuketabletter för att slippa må illa på tåget kan ju ha haft en bidragande orsak till mitt glada humör. Eller så var det bara lättnaden. I vilket fall som helst var jag glad och det är ju alltid trevligt.

Att sedan maken var hemma när jag kom hem sent på kvällen var ju inte heller så dumt. Han hade varit bortrest i fyra dagar och det är det längsta vi varit ifrån varandra sedan vi gifte oss... Lite ovant kan man säga att det var att vara hemma själv i flera dygn! Aldrig har väl en så liten lägenhet ekat så stor och tom! Men nu var han äntligen hemma igen och jag lyckades med viss kraftansträngning hålla mig vaken länge nog för att beundra fotografierna han tagit och prata om en del av allt han sett och gjort. Men sedan tog all energi slut och inte ens den allra roligaste boken kunde hålla mig vaken... Det kändes då ungefär som det gör nu. Ögonlocken är rejält tunga... Det får nog räcka för idag. Imorgon är ju en annan dag.