Drama på vägen hem

Jaha. Vad ska man skriva om idag då? Kanske om hur Hoppe Hare satt och mumsade på äpplen på mina föräldrars gräsmatta mitt på ljusa dagen - så bekväm har han blivit med allt som pågår där att han törs komma fram och äta dagens lunch precis som fåglarna gör. Åtminstone till dess att katten kröp ut ur sin glugg för att äta sin lunch... Eller ska jag kanske skriva om översvämningarna på åkrarna runt omkring gården och att jag aldrig sett dom så stora förut. En hel åker utanför huset där min mormor bodde är täckt av vatten. Om man inte visste att det var en åker skulle man nog tro att det är en damm. Bäcken hemmavid är så översvämmad att trädgårdens rodondendron numera badar fötterna konstant. En av broarna klarar inte av att slussa igenom allt vatten så vattnet tar helt enkelt genvägen förbi, genom kohagen.
Näe, jag tror jag skriver om hur min far och jag åkte för att titta på diskmaskiner i en vitvarubutik i en liten by ungefär mitt emellan två städer i närheten. Här skulle det göras klipp! Damen som äger butiken skulle visst vara ganska villig att pruta och jag minns än hur vi åkte dit i mitten av åttiotalet och köpte vår första mikrovågsugn. Den var nästan lika stor som en vanlig ugn och svart. Lite läskigt var det att använda den i början, man visste inte riktigt om den där mikrovågstekniken var riktigt pålitlig, för att inte tala om säker. Tänk om strålarna liksom lämnade ugnen och angrep den som stod utanför och väntade på sin lunchtallrik... Hur som helst, glada i hågen tog vi spruttibangbang-bilen och gav oss iväg. Väl där upptäckte vi, till vår förvåning, att där vitvaruaffären skulle finnas fanns nu endast en persiennfabrik. Hmmm. Hur gick det här till? Jag som inte varit där sedan mitten av åttiotalet fattade genast misstankar och undrade när pappa var där senast egentligen. Han å sin sida undrade nog mest hur han skulle få tag på en billig diskmaskin nu. Mycket snopna åkte vi runt i lilla byn utan att hitta en enda diskmaskins-butik och på vår väg tillbaka stannade vi vid byns kiosk. Den äldre gentlemannen där upplyste oss om att ägaren i fråga hade sålt firman för ett antal år sen och att man för sisådär tre år sen flyttat hela klabbet in till stan. Numera var man visst ägda av en sån där affärskedja som minsann vet hur man tar betalt för sina tvättmaskiner och elvispar. Vårt hopp om det stora klippet stendog på fläcken.
Lite trumpna begav vi oss hem igen i värsta rusningstrafiken. Jag hade fullt sjå att hålla jämnt tempo med alla som slutat jobbet och hade bråttom hem.
När jag några timmar senare tackade för mig och begav mig hem till min lilla stad igen hann jag precis komma ut på motorvägen och så började en varningslampa på instrumentpanelen att blinka! Är det inte typiskt! Jag som tänkte för mig själv att jag kanske skulle ta den gamla vägen (alltså inte motorvägen) för att slippa alla långtradare. Nu gjorde jag inte det och där satt jag nu i min lilla bil som verkade allt annat än glad och tillfreds och jag hade ingen möjlighet att stanna. Mörkt ute var det och vägren finns ju inte på den nya flashiga vägen. Så det var bara att be en bön och köra på. Nu tänker du säkert att en varningslampa är väl inte så farligt, det är ju bara en varning och den kan man åtgärda nästa gång man råkar vara nära en mack. Ja, men då är din bil förmodligen inte en VW Polo årgång -96 med tre olika röda nyanser i lacken heller! Här får man vara tacksam varje gång alla system tycks fungera samtidigt. Och när man får en varning så betyder det alltsom oftast att det redan är för sent...
Nåja, min bön besvarades och jag lyckades ta mig hem. Med viss fasa öppnade jag motorhuven och upptäckte att kylarvätskan mycket riktigt låg en rejäl bit under minimistrecket. Detta i en varmkörd bil. Inte så lyckat. Så nu bär det av till macken imorgon och efter påfyllnad av nämnda vätska blir det förhoppningsvis ytterligare några mil och äventyr med vår lilla röda spruttibangbang. Men ett tag framöver håller jag mig nog borta från motorvägen...

Vem behöver Ullared?!?

Lågprisvaruhusens mecka - det är Sverige det! Var annars finner man så många olika butikskedjor med i princip samma affärsidé; sälj sånt som andra ratat och gör det billigt! Fast jag kanske egentligen borde veta bättre befann jag mig idag på en av dessa butikskedjors varuhus. Där fanns trädgårdstomtar i långa banor, kamouflagebyxor och paraplyer, hänglås och toalettborstar, stekpannor och givetvis godis. Enda anledningen till att jag var där var för att dom då och då har billigt shampo, tvål och andra hygienartiklar. Här i vårt hushåll har alla såna där saker en tendens att ta slut samtidigt. Helt plötsligt står man där med en tandkrämstub som man måste välavvägt trampa på för att få något som helst ur den, en shampoflaska som frustar högljutt i duschutrymmet men producerar väldigt lite, en deodorant som tycks avlägsna hud när man stryker på den snarare än att applicera deodorant och endast några bubblor av tvål i tvålpumpen. Att köpa alla dessa produkter i vår vanliga livsmedelsaffär är inte något jag gärna gör då priserna på just sådana saker tycks vara extraordinärt höga jämfört med andra ställen. Så då lockas även jag av lågpriskedjornas rop om låga priser.
Medelåldern hos kunderna där idag var runt 63 skulle jag tro. Inte för att det gör något, absolut inte! Dessutom är det ju oftast den lite äldre kundkretsen som är ute och handlar mitt på en vardag förmiddag. Ja, och så jag då. Själv stirrade jag mig blind efter ett shampo vars märke jag kände igen. Det fanns ett fåtal och jag valde ett som såg ut som att det var tillverkat på den här halvan av jordklotet. Det fanns till och med text på svenska på flaskan! Dessutom hittade jag en flaska med duschtvål som nog designats för en kinesisk basketspelare - så stor var den. Men dagens fynd var nog min favorittandkräm för halva priset. Jag tog två stycken tuber bara för att vara på säkra sidan. En förpackning sköljmedel blev det också som förhoppningsvis kan få tvätten att lukta lite mindre fisk (vilket vårt nuvarande tvättmedel tycks bidra till, oklart varför). Som om detta inte var nog la jag också beslag på en dörrmatta som ser ut som en amerikansk flagga och som dessutom har "Welcome" skrivet mitt på! Den tyckte jag att min snorige make kunde få skratta åt, han som hävdar att vår lägenhet är amerikanskt territorium och att här bara får talas engelska...
Nöjd och belåten begav jag mig hemåt efter en effektiv shoppingtur på under fem minuter. Bättre än så blir det inte för 185 kronor en tisdag förmiddag i Swedentown!

Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor

En av fördelarna med att bo mitt i en stad är att det är så nära till allting. Det här är ju ganska givet och inget man behöver vara geni för att räkna ut. Men för mig som är lite spontan/glömsk/impulsiv/dålig på att planera vardagen är det väldigt bra att inte ha alltför långt till affären. Den närmaste mataffären ligger bara knappt en minut från vår lägenhet, fast den erbjuder bara thailändska produkter. Om man orkar gå ytterligare i trettio sekunder kommer man till stans ICA-butik. För att vara en ganska liten butik (åtminstone i mina ögon, men jag är nog fortfarande mer van vid stormarknaderna i Uppsala) så har den ett ganska bra sortiment. Delikatessdisken ser fantastisk ut, fast jag ännu inte känt att jag har haft råd att prova läckerheterna däri. Fruktavdelningen är ok, charken likaså. Brödet är rätt så trist och layouten är lätt förvirrande, men det ska visst vara så. Vi lärde oss i alla fall omgående var mjölken och hallonsodan gömmer sig och resten har vi lärt oss allteftersom.
Dessutom finns där en av de mest pratglada kassörskor man kan tänka sig. Redan när man går in i butiken hör man henne snattra glatt med den kund som råkar stå framför henne just då. När man sedan närmar sig kassalinjen sugs man liksom in av hennes prat och fast jag inte gör det med mening hamnar jag allt som oftast i hennes kassa ändå. Jag vet inte hur hon bär sig åt men hon lyckas verkligen prata med alla, även de kunder som verkligen inte ser ut att vilja prata lyckas hon dra några ord ur. Jag undrar just hur det låter hemma hos henne. Kanske har hon en väldigt pratglad man så hon får aldrig en syl i vädret hemma utan måste göra det mesta av sin arbetstid. Kanske är hon ständigt och jämt pratglad och det här är bara ett uttryck för det. Trivsamt är det i alla fall och det får mig att känna mig hemma på något vis. Tur är nog det, för min förmåga att alltid glömma åtminstone en sak jag skulle ha köpt innebär att det blir ganska många besök i affären på en vecka, snart tror dom nog att jag jobbar där och ber mig att gå och fylla på i kaffehyllan eller byta potatisen...

Ur led är tiden

Insåg för sisådär en minut sen att jag glömt av bloggen idag. Så går det när man ställer om klockan, lite förvirrat blir det lätt. Särskilt när vissa klockor ställer om sig själva och andra inte har någon aning om vad som står på. För en gångs skull tyckte jag att det var helt okej att "förlora" en timme idag, för jag har kommit in i vanan att vakna väldigt tidigt, även på helger. Denna tidsförskjutning innebär då att jag i alla fall inte vaknar riktigt lika tidigt...
När jag var ute och sprang (borde inte säga sprang egentligen så sakta som jag rör på mig, men det låter ju så mycket bättre än "lunkade fram i sakta mak"...) tidigare idag märktes det att det var söndag och att tiden var lite annorlunda. Staden var tom och öde, med undantag för diverse nytt skräp som låg längs gågatan och ett par äldre herrar som stod utanför tobaksbutiken och förmodligen diskuterade gårdagens rekord-lottvinst. 214 miljoner tror jag visst att det var. Vad ska man göra med så mycket pengar? Visst finns det hål att stoppa i, med studielån och diverse andra utgifter som hela tiden skjuts på framtiden, men inte ens jag kan föreställa mig hur man ska kunna göra slut på så mycket pengar. Ibland kan jag tycka att det vore bättre om sådana där rekordvinster automatiskt delades upp på några fler vinnare, men det skulle väl bli ramaskri då och förmodligen skulle folk inte spela lika mycket om inte den där mikroskopiska chansen till en storvinst fanns kvar.
Utöver en regnig joggingtur och en resa i tiden har dagen inte varit särskilt spännande (om man ens kan kalla övergång till sommartid spännande, men jag försöker att tänka på det hela i lite mer abstrakta termer; det känns lite roligare på det viset och inte bara jobbigt). Regnet har hamrat mot fönsterrutorna, maken har suttit och hostat och snörvlat mest hela dagen. Stackarn. Han som har påsklov och allt. Själv har jag gjort läxor och repeterat inför ett prov i bokföring imorgon. Inte direkt orsak till jubel och dans... Det har med andra ord varit en ganska händelsefattig och tråkig dag för oss båda. Därmed har också dagens kulinariska upplevelser begränsat sig till en lunch bestående av rester av köttfärssås från i torsdags och en middag bestående av ostsmörgåsar! Huvudsaken är ju att man blir mätt och det är jag nu. Rejält. Vi köpte en för oss oprövad ost häromdagen och tyvärr smakar den mest som svettiga strumpor luktar, men den slinker ner om man brer på lite marmelad också.
Hepp! Mer än så här blir det inte idag. Nu ska vi kolla på film!

Vinterkatt

Mina föräldrar har under nästan hela min livstid haft en gul katt. Märkligt nog är dom ännu bara inne på nummer två; nummer ett Trisse blev en mycket gammal och klok katt. Det har nog hjälpt att dom båda varit kastrerade hankatter och att dom inte haft alltför många grannkatter att bråka med. Nummer två heter Nisse, vilket tydligen är Sveriges vanligaste kattnamn, men jag föredrar att kalla honom Nils. I vinter har vi inte sett mycket av Nils. Han är en riktig utekatt och det ska mycket till för att han ska komma in i huset frivilligt. För att vara så tuff som han är så är han en riktig mes med vissa saker. Fläktar och surrande ljud är till exempel väldigt obehagliga tycker Nils. Många gånger under den kalla vintern har han suttit på trappen och darrat i kylan. När man så öppnar dörren för att släppa in honom i värmen kommer han springande bara för att tvärnita i dörren när han hör att fläkten till kaminen är igång eller värmepumpen i vardagsrummet dånar lite för högt. Trettio minusgrader till trots är han hellre ute och fryser än går in i ett varmt hus där något surrar!
Han har blivit ganska tunn i vinter då hans diet mest bestått av kattmat i motsats till andra år då han åtminstone får i sig en och annan sork eller mus. Att döma av gräsmattans alla jordhögar som nu uppenbaras under det sjunkande snötäcket har detta bidragit till en sorkpopulation utöver det normala och om han bara vill (motivationen tryter lite ibland) kan han snabbt äta sig tjock och fin igen på sork. Men han börjar bli lite till åren och därmed också lite bekväm så vi får väl se hur det blir med den saken.
För det mesta klarar han sig bra i kylan eftersom han har ett eget litet hus att krypa in och värma sig i. Han brukar sova i en glugg i grunden på lillstugan nära murstocken som blir varm och skön när det brinner i vedspisen. Under det värsta snöfallet i vintras fick vi skotta gångar för att han över huvud taget skulle kunna komma in och ut genom gluggen, annars hade han blivit instängd därinne. När det verkade som att vintern aldrig skulle ta slut gjorde vi också i ordning ett litet krypin för honom i vedboden, med en korg och filtar. Pappa ställde ut vatten där också, för vattnet i Nils vanliga vattenskål på trappen frös till is på några minuter. Mer än en gång var jag ute i vedboden på morgonen och högg ved när katten kom nedklättrande från loftet med ett sömnigt uttryck i sitt lilla kattansikte och undrade vem som stört hans slummer. Fastän en utpräglad utekatt är han mycket social och väldigt nyfiken. Dessutom tror jag att han haft lite tråkigt i vinter och känt sig ensam, vi har ju inte direkt tillbringat mycket tid utomhus om man säger så.
Igår var det den första riktigt varma dagen som jag var ute på landet. Åtminstone var det varmt i sisådär en timme mitt på dagen när solen tittade fram. Jag passade på att kasta bort julgranar och annat skräp som blivit liggande under snön men som nu tittat fram i snösmältningen. Nils försökte hjälpa till så gott han kunde genom att inspektera allt jag släpade iväg med. Så fort jag öppnade en dörr till något av uthusen var han snabbt där för att kolla läget. Men allra mest tycker han om att sitta på trappen och sola. Den ultimata kattupplevelsen är att sitta på trappräcket och sola och ha en människa som kliar en i nacken. Det är höjden av lycka för en liten spinkig gul katt utsvulten på sällskap och solsken.

En och annan prövning

Ännu en spännande dag i Swedentown! Inledde den kyliga morgonen med en rask promenad som faktiskt blev mer av en joggingtur än promenad. Antar att jag har mer spring i benen än jag trott efter den långa kalla vintern. Men nu har jag rejält ont i lårmusklerna och knäna ömmar också lite, så imorgon får jag allt se till att inte springa, vare sig jag vill eller ej.
Resten av morgonen tillbringade jag i juridikens underbara värld. Lyckades äntligen beta av de sista online-föreläsningarna jag hade kvar och nu är det bara till att göra de sista inlämningsuppgifterna och sedan råplugga för tentan i början av juni. Tänk så många gånger i mitt liv som jag tänkt att "det där var i alla fall det sista provet jag någonsin kommer att behöva skriva! Va skönt!" Sedan går det vanligen en termin eller två och så läser jag någon annan kurs eller behöver skriva ett prov för att visa hur smart jag är eller inte är. Det mest minnesvärda provtillfället var nog i England hösten 2008.
Jag var tvungen att åka ända till York från skotska östkusten för att skriva GRE-provet som är ett inträdesprov för alla som vill plugga på graduate-nivå i USA. Det är ungefär som Högskoleprovet fast sju gånger värre och tidspressen är obarmhärtig, särskilt på matte-delen som jag tycker är den svåraste delen.
Efter att ha gått upp alltför tidigt för en lördagmorgon stod alla vi provdeltagare och huttrade utanför provlokalen i duggregnet. Givetvis var den äldre gentlemannen som höll i det hela sen... Väl inne i lokalen tog det en bra stund att gå igenom alla regler och allt man inte får göra i samband med provet. Otroligt nog fick vi en toa-paus mitt i fyra-timmarspasset, och det var väl höjden av generositet enligt GRE-organisationen.
Allt gick bra tills dess att den äldre gentlemannen bestämde sig för att gå och fixa en kopp te! Tydligen fick han lämna lokalen mitt under provet (mycket märkligt om du frågar mig, för det hade ju varit ganska lätt att fuska utan övervakaren närvarande). Nu hände dock något mycket värre. En av grabbarna som satt och skrev provet fick en epilepsiliknande attack, föll rakt ner på golvet och skakade okontrollerat och var kort sagt i mycket dåligt skick. Vi blev alla helt paralyserade först, men tack och lov fann sig en av killarna snabbt och började med första hjälpen. Eftersom ingen av oss kände honom visste vi inte om det var epilepsi eller vad som pågick. Han var själv inte kontaktbar så det hjälpte inte att fråga honom heller. Vi insåg ganska snabbt att det bara var att ringa på en ambulans och avvakta. Nu hade det gått minst tio minuter sedan den äldre gentlemannen lämnade rummet och när han kom tillbaka var ambulansen redan på ingång. Gissa om han blev paff när han klev in i rummet och det var totalt kaos. Först såg man att han tänkte börja skälla på oss och fråga vad vi trodde att vi höll på med, men han blev snart varse att något var på tok.
I slutändan gick det bra. Grabben kvicknade till efter ett tag, men var ganska medtagen och fick avbryta provet. Vi andra var darriga i benen och lite tagna men lyckades ändå fortsätta skriva, lite extra tid fick vi också, vilket ju hade den oönskade effekten att göra provdagen ännu längre, men det hjälptes ju inte.
Den äldre gentlemannen med sina dagstidningar och sin tweed-kavaj tänkte nog efter både en och två gånger nästa gång han blev sugen på en kopp te... Och med tanke på det ska jag gå och sätta på vattenkokaren. It's tea time!

Mitt lilla fejs och jag

Det är roligt att börja med nya vanor tycker jag. Eller ja, det är åtminstone kul när man lyckas hålla igång med något som man föresatt sig att göra och göra det mer än tre gånger (vilket är mitt personliga genomsnitt). Jag hörde en gång någon säga att en vana blir det först när man gjort något 31 gånger. Efter det är det bara att köra på för då har man det liksom i systemet. Så, för att vara mer språkligt korrekt, idag började jag göra något jag inte gjort på länge. Jag joggade!
För mig som inte är någon genuin träningsentusiast, det vill säga jag gillar att träna för det får mig att må bättre, men jag gör det absolut inte bara för att det är sååååå roligt! som vissa tycks tycka, är det först nu när isen är borta från gatorna som jag tycker att det är okej att ge sig ut och röra på sig på allvar. I höstas sprang jag en del i skogen och det har ju sina fördelar (ingen som ser en eller hör hur högt man flåsar, mjukare underlag, friskare luft), men jag tycker ändå om att jogga i stan. Det får mig att skärpa mig för jag vet ju att folk ser mig och då kan man ju inte ge upp hur lätt som helst, när man är lite lat som jag. Men eftersom det idag var första turen på ett antal månader tog jag det lite lugnt. Dessutom var det mycket kallare ute än jag trodde när jag gick hemifrån och det gjorde det nog lite tyngre än det borde varit. För att inte tala om hur jag frös om händerna i början! Att lämna vantarna hemma var ju inte så genialt precis.
Men det blev en lite lagom tur i alla fall och det finns inte mycket som slår den där känslan av att ha ansträngt sig lite och fått blodet att pumpa igenom musklerna ordentligt. Lite förvånad var jag över hur mycket jag blev utstirrad när jag gick genom stan efter avslutad löpning. Visst, det var ingen annan som var ute och sprang mitt på förmiddagen vad jag kunde se. Majoriteten var lite äldre damer som var ute på shoppingtur, men jag förstod inte riktigt varför dom måste glo så väldigt. Förrän jag kom hem och såg mig själv i spegeln. Jag var rödare i ansiktet än min röda täckväst, och det är en väldigt röd täckväst jag har. Tydligen hade jag glömt hur min nuna förvandlas till ett stoppljus vid minsta ansträngning. Undra på att tanterna tittade på mig, dom var nog lite oroliga för mig. Nästa gång får jag nog lägga på ett lager puder innan jag ger mig ut. Eller dra ner mössan långt över ansiktet och låtsas att jag är en sån där cool typ. Men, rött nylle eller ej, nu är det bara trettio gånger kvar! Tjohoo!

Bakom mina grusiga glasögon

Så trött man kan vara. Jag håller verkligen på att bli gammal, kan knappt hålla mig vaken till tio på kvällarna. Inte har jag någon bra ursäkt för det heller som att barnen håller mig vaken på nätterna eller grannarna har disco eller det är så kallt i lägenheten att man inte kan sova. Det senare hände ibland i Skottland. Det tog åtminstone en timme innan fötterna tinade såpass att man kunde slappna av nog för att slumra till lite. Disco var det ju ganska ofta där också, ute på torget utanför vårt hus. Gärna klockan tre på morgonen. För att inte tala om alla som var på väg hem efter en sen natt (läs tidig morgon) på studentnationen och hade fått lite för mycket i sig och sjöng hela vägen hem. Jag förstod aldrig riktigt den där tendensen att sjunga högljutt (och falskt) när dom gick hem på öde och tomma gator. Visst var akustiken fördelaktig i en stad byggd helt i sten, men det tror jag inte dom tänkte särskilt mycket på i sitt tillstånd. Förmodligen var det bara så enkelt att dom inte hade några hämningar kvar och kanske var det också så att i berusat tillstånd låter allas sångröst som gjord för ett avsnitt av Idol. På väg ut på en promenad tidigare idag såg jag en yngling med inte bara toppluva på huvudet utan också jättelurar över öronen. Förmodligen var volymen inne i lurarna uppskruvad rätt rejält för han sjöng ivrigt med för full hals. Nånting om "sunshine" var allt jag lyckades uttyda i skrålandet. Men det var ändå mest trivsamt, särskilt eftersom det var mitt på dagen och jag inte försökte sova just då.
Själv sjunger jag numera inte offentligt, knappt ens i duschen numera för det är ganska lomhört här i vårt bostadshus. Annat var det när jag var yngre. Då sjöng jag för full hals. Ett av de mer minnesvärda var när jag blev upptvingad på båten "Elida" när jag var sisådär fyra år. Jag var och hälsade på en grannfamilj som var på campingsemester och just den dagen hade man möte på Elida och av någon anledning ville man ha upp ett barn ur publiken som skulle sjunga några barnsånger. Givetvis (!) valde dom mig, den enda av alla närvarande barn som absolut inte ville och som var blygare än dvärgen Blyger. Hela vägen upp på båten försökte jag förklara detta för personen som mer eller mindre med våld släpade iväg mig. Min extra-mamma, fru Granne, stod några meter bort och hann inte säga stopp förrän jag redan var på väg mot båten. Förtvivlat försökte jag förklara att jag inte ens kunde texten till de där sångerna. Inte mötte jag någon kristen barmhärtighet där inte! Det var bara att sjunga!! Med mikrofon och inför en ganska stor folkskara. Hur jag bar mig åt vet jag inte, men å andra sidan är väl alla fyraåringar gulliga när dom sjunger oavsett om dom kan sången eller ej för applåder och en påse kola fick jag till slut. Vad som hände därefter minns jag inte, men särskilt traumatiserad kan jag inte ha blivit i alla fall. Otaliga uppträdande har det blivit genom åren, de flesta alltför pinsamma för att minnas. Numera sjunger jag högt utomhus bara när jag går genom en mörk skog och behöver skrämma iväg älgarna innan dom skrämmer iväg mig.
Hur i hela världen kom det här inlägget att handla om sång på allmän plats? Var det någon som sa något om att vara trött..? Jag tycker mig höra John Blund.

En Jona-dag

Varför känns vissa dagar som att dom är dubbelt så långa som andra? Idag var jag klar med allt jag tänkt göra hemmavid redan klockan åtta på morgonen. Efter det gick jag mest och väntade på att klockan skulle gå så att jag kunde ge mig iväg på dagens uppdrag. Detta uppdrag omfattade bland annat en shoppingtur, inklusive diskmaskins-fönstershopping(!), och en eftermiddag som barnvakt. Dessa sysslor hade i normala fall varit lätt gjorda och utan några som helst klagomål från min sida. Men idag var det så kallt ute! Och jag var så trött! Och så blev jag hungrig från den ena minuten till den andra och då var det goda humöret som bortblåst (som vanligt när jag blir hungrig...).
Som tonåring var jag en hängiven Anne på Grönkulla-entusiast och dagar som denna påminns jag om episoden då Anne färgade sitt hår grönt fast gårdfarisäljaren lovade henne att hennes hår skulle bli svart som korpen... Från vackert rött till alg-grönt! Inte någon värst trevlig förändring. Barska Marilla försökte trösta henne, samtidigt som hon försökte hålla sig för skratt, och jag tror att det var i samma veva som hon nämnde att vi har alla våra "Jona-dagar". Dagar då allt runtomkring inte verkar gå som vi tänkt det, när till och med vädret är grinigt och surt. Dagar när vi hamnar på helt fel plats och tvingas göra saker vi inte alls har lust med.
Missförstå mig inte nu, jag säger inte att min dag var hemsk, men den var lång och tröttsam. Jag gjorde inte så bra ifrån mig som jag hade velat. Min insats var lik Jonas; grinig och ovillig. Väl hemma igen, trött och stel och frusen, fick jag höra talas om ännu ett äktenskap som gått i kras. Vid sådana tillfällen inser man ju snabbt att mina bekymmer är ytterst världsliga och påminns om hur oerhört mycket jag har att vara tacksam för.
Så nu ska jag sluta vara grinig och trött (frusenheten har en kopp te redan tagit hand om) och istället ta en stund och räkna alla mina välsignelser. Tro mig, dom är många!!

Ett lite annorlunda släkte

Det är inte utan att man kan bli lite rädd för föräldrar ibland. Speciellt när flera hundra av dom samlas på ett och samma ställe. Av någon underlig anledning befann jag mig under lördagen på en loppmarknad för barnkläder och andra barnrelaterade prylar. Jag misstänkte att det nog vore bra att vara där relativt tidigt så jag traskade iväg redan runt tiosnåret. Inte hade jag behövt oroa mig för att inte hitta till rätt lokal heller, bilarna stod uppradade utanför och barnvagnarna cirklade runt lokalen som humlor kring en rosenrabatt. Upp med dörren och in klev jag inte...för där var det tvärstopp direkt. Två små rum med leksaker och diverse barnvagnar och -stolar var redan fulla med folk. Foajen som var väldigt liten för en samlingslokal av det här slaget upptogs av fem-sex barnvagnar och ett par Föräldrar, sedan var även den full. Till höger var dock det stora Kaoset! Det största rummet var rummet där kläderna fanns och även där Föräldrarna fanns. Plus sisådär 150 små älsklingar i olika åldrar som turades om att springa runt och under alla borden med kläder, hit och dit mellan vuxna och ett par av dom hann med att sparka mig på smalbenet också. Plus ett dussintal barnvagnar (dom som inte fick parkeringsplats i foajen misstänkter jag). Innan jag ens kommit in i den stora salen insåg jag att dom här människorna, dom spelar fult och tacklar hårt. Här gäller det att vara beredd på alla fula knep!
När jag väl sick-sackat mig in i rummet var det till att försöka åla sig igenom folkmassan, varav minst hälften hade onaturligt stora handväskor och/eller bebisar på armen, vilket gjorde det mycket svårt att åla sig igenom utan att samtidigt flytta på människor. Men eftersom jag själv blev runtskuffad ganska friskt var det ju lika bra att göra likadant tillbaka. Nästa problem var att ta sig fram till borden så att man kunde se vad som fanns att köpa. Här var väggen av Mammor av stål tjock som Berlinmuren. Uppenbarligen är det något med barnafödande som gör kvinnor helt stålsatta och bergfasta, ja, omöjliga att flytta på helt enkelt. Det är som att dom gått genom mänsklighetens värsta prövning och överlevt och hädanefter kan inget rubba dom om dom inte vill det själva. Utan en sådan erfarenhet var jag hopplöst utelämnad till deras goda vilja (vilken lyste med sin frånvaro) och det var först när jag insåg att timing var min enda chans som jag slutligen lyckades komma fram. Det var genom att studera rörelsemönstret hos de ivrigt sökande Mödrarna och därigenom komma fram till en slutsats om när de kunde tänkas flytta vidare till nästa bord som jag till slut lyckades uppta tomrummet de just lämnat efter sig. Puh! Väl där insåg jag att storleken på kläderna på just det bordet var alldeles för små. Jag behövde vara ett par meter längre åt vänster...
Till slut, efter vad som kändes som en evighet i detta kacklande rum av kaos, lyckades jag komma fram till rätt klädhög. Väl där roffade jag åt mig allt jag kunde komma över i storlek 98. Sedan gick jag och vakade över mitt byte som en hök tills den riktiga Mamman kunde komma och ta över; hon vars dotter kläderna var till. Efter denna utmaning kände jag mig redo för större utmaningar. Nästa logiska steg blir nog en tur till Ullared, mitt i semestern.
Dessutom har jag en nyvunnen respekt för Föräldrar. För att inte tala om fruktan...

En osannolik hjälte

Igår bevittnade jag ett mirakel. Vår bil gick igenom bilbesiktningen utan en enda anmärkning! För någon som någon gång kört vår bil eller ens sett (eller hört) den på nära håll är detta smått obegripligt. Själv förstod jag inte riktigt vad som hänt förrän jag hade protokollet i handen och var på väg ut ur besiktningslokalen. Detta var ju samma bil som startade först på fjärde försöket på morgonen, drygt tio minuter innan besiktningen. Detta var ju samma bil som dör så fort man trampar ner kopplingen om man kör långsammare än 50 km/h, ja åtminstone innan den blivit ordentligt varm. Men där var den. I besiktningshallen startade den utan problem, motorn spann som en kissekatt. Upphissad i luften såg den ut som en stor blank röd karamell som hängde i luften. När kontrollanten öppnade porten och körde ut för en liten testfärd såg bilen piggare ut än den någonsin gjort. Det var som att den verkligen ville visa upp sig från sin allra bästa sida och samtidigt visa hur väldigt fel jag har haft. Någon minut senare kom Herr Kontrollant in och sade åt mig att det var ju en fin bil, det är bara att köra vidare!
När jag efter en stund hämtat mig från chocken skickade jag ett meddelande till min man om vad som just hänt. Han trodde att jag kört dit med fel bil. Eller att jag distraherat kontrollanten med karameller.
Jag tycker att bilen ser ovanligt fin ut där den står ute på gatan med vårfloden rinnande strax bredvid. Den ser liksom finurlig ut. Som att den lurat oss hela tiden och vi först nu insett verkligheten; att vår bil faktiskt är helt okej. Visst är det lite irriterande att den stannar titt som tätt under färd, speciellt i rondeller. Och det är heller inte så roande när den väljer att inte starta vissa morgnar. Men å andra sidan har det varit en osedvanligt lång och hård vinter. Kanske måste även småbilar tillåtas att ogilla vintrar. Precis som jag hellre stannar hemma och dricker en kopp te än ger mig ut i snöstormen, så tycks vår bil föredra en dag hemma i garaget framför en färd på kalla och snöiga landsvägar. Men nu tycks våren äntligen vara här och det är tydligen nog för att göra även små röda bilar glada och pigga. Det har jag papper på!

Examensdax för spruttibangbang

Det har blivit dags att besiktiga bilen. Imorgon bitti närmare bestämt. Jag har aldrig varit med om en bilbesiktning förut, men jag har hört talas om ett väntrum med fika...
När kallelsen kom för snart två månader sen försökte jag förklara för maken vad det var. Eller ja, egentligen ville jag bara veta vad det engelska uttrycket för bilbesiktning var, men han såg ut som ett stort frågetecken när jag ställde min fråga. Vad då? Kontrollerar ni era bilar? Måste man det? Varför? Så det blev min tur att svara på frågor. Lika självklart som att man äter fil till flingorna trodde jag att det var att alla länder besiktigar sina bilar, om än kanske med varierande tidsintervaller och olika krav. Men, nej. Precis som man inte har en aning om vad filmjölk är i USA, lika oförstående är man till besiktning av bilar. Det är väl DITT problem om din bil ramlar ihop på motorvägen! verkar man säga där. Att det skulle ha något med allmänhetens säkerhet, för att inte tala om miljön och vägarnas hälsa, det tycks vara en väldigt svensk tanke.
Jag tycker nog att vårt svenska system är rätt så bra i alla fall. När nu folk kör som dom gör (se gårdagens blogg...) så är det ju ändå ganska skönt att veta att deras bilar åtminstone uppfyllt vissa minimikrav. Samtidigt så förstår jag nu hur vi kunde se så många rostiga konservburkar vingla omkring på motorvägarna i Michigan i somras. Bilar som helt klart skulle fått körförbud här i Sverige användes till dom bokstavligen inte kunde fortsätta.
Jag är lite orolig att vår spruttibangbang kommer att få ganska lågt betyg imorgon, men samtidigt ska det bli skönt att veta hur det egentligen står till under den illa lackade motorhuven. Och så ser jag fram emot en kaka eller två...

On the road again...

På väg till stora staden i min lilla bil tidigare idag, blev jag återigen påmind om förmodligen det största irritationsmomentet med att bo i det här landet. Sedan min återkomst till Sverige har jag mycket ofta förundrats över och i vissa fall även varit rentav rädd för svenska bilförare. Det skulle vara intressant att veta om någon studie gjorts på förändrade körvanor de senaste fem åren. Själv tycker jag mig se en kraftig ökning i aggressivt beteende och våghalsighet idag jämfört med hur det var innan jag flyttade till Skottland.
Det tog inte mer än en knapp kilometer innan jag var upphunnen av dagens första "flytta-på-dig-jag-har-så-bråttom-att-jag-kör-över-dig-om-du-inte-flyttar-på-dig-omedelbart!". Det lustiga, om det nu finns något som är lustigt med det här överhuvudtaget, vilket jag är mycket tveksam till, är att när folk ligger bakom mig och pressar på vill jag bara köra ännu mera laglydigt och ligga precis på hastighetsgränsen. Inte har jag någon större lust att flytta mig åt sidan heller. Varför ska jag behöva anpassa mig efter dom så att dom kan bryta mot alla lagar och regler, för att inte tala om sunt förnuft..? Så jag körde på i runt 90 (vilket för övrigt är ungefär vad min lilla skruttebil klarar av utan att skaka och kränga alltförmycket) och försökte att inte göra fula grimaser när galningen kastade sig förbi mig i 110 så fort vägen övergick i dubbelfil. Det där demonstrativa att dom måste kasta sig förbi så fort som bara går för annars kanske dom kommer fram en tiondels sekund senare än dom skulle gjort och det är mitt fel, är nog bland det jag tycker är värst. Jag har lika mycket rätt som någon annan att vara på vägen. Så det så!
Det tycks mig som att det finns ett par grupper av förare som är värre än andra. Bmw-förarna givetvis. Dom är ju kända sedan årtionden tillbaka för sin dumdristighet och absoluta nödvändighet att ligga först i varje bilradda. Ja, helst skulle dom nog vilja skapa nya vägar där de åker fram för då skulle ju absolut ingen vara i vägen för dom. Eller kanske är det själva jagandet som är det roliga? Jag vet inte, för jag har verkligen ingen som helst förståelse för hur de beter sig. Min första bmw för dagen hann upp mig på tre röda sekunder, återigen på en enfilig väg. Det var ju inte någon överraskning direkt. Så fort 70-sträckan var slut och vägen åter blev dubbelfilig han jag knappt säga "kanin" innan han visslade förbi, i åtminstone 120. Det var ju inte så farligt, tänker du. Nej, det tyckte inte jag heller förrän jag såg att han hade en släpkärra efter sig...
Numera tycks saab-förarna ha tagit över en stor andel av drulle-gruppen. Kanske beror det på att en saab numera kostar lika mycket som en bmw och att de attraherar samma typer av kunder; rika och fartblinda?
Kanske är det bilindustrins fel? Borde man verkligen tillverka bilar som kan gå i 200 km/h när man inte får köra fortare än 110? Är det inte en onödig frestelse att ge människor möjligheten att köra lika fort som ett snabbtåg, medan lagen säger att det inte är tillåtet?
Kanske är det medelmåttiga Sveriges fel? Hur annars förklarar man ett beteende där människor verkar vara ute efter att ta livet av sig själva genom att köra om de sista hundra metrarna innan motorvägen går över till en fil? Bara häromdagen fastnade en kvinna i sin bil mellan ett vajerräcke och en lastbil på motortrafikleden utanför stan. Ja, hon FASTNADE! Hur det kom sig att ingen skadades på kuppen det begriper jag inte, men man kan ju i alla fall hoppas att hon lärde sig att ibland är det bättre att INTE köra om.
Är det så att livet här i Sverige är så trist och ointressant att det enda sättet att få lite spänning i livet är att tänja på gränserna i trafiken? Eller käkar folk testosteron till lunch istället för kycklingsallad nuförtiden..?
Jag ställer många frågor idag. Tror inte att jag någonsin kommer att få svar på dom alla. Jag har nog rentav gett upp hoppet om att förstå varför. Istället ägnar jag mig åt att försöka hålla mig undan från dom värsta galningarna samtidigt som jag ber en stilla bön att dom tänker på sina familjer när dom är ute på vägarna. Är det verkligen värt att riskera livet bara för att visa hur snabbt du kan köra och hur bra din bil går jämfört med min? Om du nödvändigtvis måste hävda dig hela tiden, börja spela tennis eller spring maraton! Tills dess, snälla väx upp!!!

Småsakernas bästa vän

Jag äger ingen handväska. Inte ens en liten en. Eller en stor. Inte ens en axelremsväska som man kan ha böcker i. Det enda i väskväg jag äger utöver min underbara stora resväska är en liten skinnryggsäck som jag fick någon gång på gymnasiet och som rymmer tre-fyra böcker och ett äpple. Den är helt ok om man behöver gå till biblioteket, men att ha den med sig på andra ärenden eller promenader känns lite pinsamt. Som att jag fortfarande tror att jag är sexton och naturare...
I Skottland hade jag åtminstone tre olika väskor (samtliga superbilliga och inte särskilt snygga, men dom funkade) som jag använde, men i vår utrensning av icke nödvändiga prylar (med icke nödvändiga menade vi sådana som vi inte hade lust att betala ytterligare 100 brittiska pund för att skicka till Sverige) fick samtliga väskor nya hem; second hand affären...
Men nu har det gått snart tio månader och fast jag egentligen inte tycker om handväskor så inser jag nu behovet av en. I natt drömde jag till och med att jag var i affären och skulle köpa en. Jag stod och vrakade och valde mellan två olika modeller. En mer tjejig och en sportigare och grön. Ni kan ju gissa vilken jag valde till slut.
För det mesta har jag alla mina viktiga saker i mina byx-, alternativt jackfickor. Men det ser lite gubbigt ut tycker jag. Visserligen har jag en liten tunn metallplånbok så den tar ju inte upp hela fickan som herrars plånböcker gärna gör, men det känns ändå inte så feminint att ha byxfickorna fulla med grejer. Rätt så obekvämt är det också. Dessutom är det ju så mycket man behöver ha med sig nuförtiden! Plånbok, telefon, iPod, lypsyl, en bra bok, frukt eller godis (för mig som oväntat och hastigt blir hungrig på tre röda sekunder), gärna en extra tröja (eftersom jag oftast fryser)...ja, listan på saker som man inte får plats med i fickan på mina jeans kan bli ganska lång.
Så ja, jag borde nog skaffa mig en väska snart. Om inte annat för att det känns lite patetiskt att drömma om väskinköp...

Livet är (h)underbart

Det passerar många hundar utanför mitt fönster varje dag. Vissa känner man igen mer än andra, de går där tre-fyra gånger per dag. Andra dyker bara upp sporadiskt, då matte eller husse orkat sig på en lite längre promenad än vanligt. Mina favorithundar är terriers. Jag är speciellt förtjust i dom för att dom alltid ser ut som att dom travar genom livet bergsäkra på att nåt kul strax kommer att hända. Dom är så säkra på det att dom redan börjat glädja sig åt det.
En nykomling på scenen utanför mitt fönster är den stora pudeln som är ute och går med två små flickor då och då. Ja, det är ganska uppenbart att det är hunden som styr vart färden bär. Men samtidigt hoppar den omkring på skaren och ser mer än förtjust ut över att få dela en promenad med två små människobarn. Dagens bästa var dock blandrasvovven som bara älskade snön!! Så fort de lämnade den upptrampade stigen dök hunden ner i snön och rullade runt och frustade och gnuggade in snön i pälsen och bara njöt! Livsglädje hade hon gott om den lurviga damen.
Ibland önskar jag att jag var mer som en hund. Dom är ju så duktiga på att leva i nuet. Bäst att äta allt man kan nu, för vem vet när man får mat igen?! Bäst att dra så mycket i kopplet jag bara orkar för annars kanske jag måste gå hem igen snart!! Hundar gör allt ordentligt, även om det så är att sova hela dagen eller att tugga sönder en sko. Jag borde vara mer lik en hund, vara mer rakt på sak och hängiven till det och dom jag tycker om. Leka mer. Glädjas mer. Livet är kort, även i hundår.

Läkare bota dig själv

Läste med viss förundran i dagens tidning om hur en ledare för landets läkare ojade sig över det ökade antalet förfrågningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd angående varnade läkare. Enligt denna person var ökningen oroande eftersom den kan leda till att läkare blir försiktigare och gör fler tester och undersökningar på patienterna vilket i sin tur kan leda till en försämrad och dyrare vård. Visst, dyrare kan den kanske bli. Men hur den kan bli försämrad förstår jag inte. Är det sämre vård att göra de prover och undersökningar som behövs för att hitta vad som är fel hos en patient? Är det sämre vård att anstränga sig lite mer för att ställa en korrekt diagnos?
Hur många gånger har man inte blivit hemskickad från ett läkarbesök med enda utlåtandet att "det är nog ett virus... Om det inte blivit bättre om två veckor, ring igen!" Att ens kalla sådant för sjukvård... Sjuk-vård vore lämpligare. Hur många tycker egentligen att det viktigaste med sjukvård är att den är billig!? Säger verkligen gemene man att huruvida man får faktisk vård vid sjukdom, tja, det spelar inte så stor roll, huvudsaken är ju att det är billigt att gå till doktorn!?
Själv har jag i princip slutat att söka läkarvård. En gång gick jag med halsfluss i en dryg vecka och jobbade som vanligt. När jag till sist sökte (privat) läkarvård var min läkare frågande till varför jag inte sökt vård tidigare. Frågan han borde ställt sig är vem som hade velat hjälpa mig tidigare. Jag tror knappast att jag är ensam om denna krassa syn på svensk sjukvård.
Att ordföranden för Sveriges läkarförbund hävdar att patienternas önskan om att försäkra sig om en god vård skulle försämra vården, det visar en utomordentligt stor brist på självinsikt. Därmed är det också helt otänkbart för henne att ens tänka tanken att anledningen till att förfrågningarna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ökat mycket på senare tid är att vården redan är dålig.
Man undrar just vad ordföranden tar sig för när halsen svullnar igen och febern kommer besök? Ringer hon då till närmaste vårdcentral eller plockar hon istället fram receptblocket..?

Du är vad du äter

Vi har en thai-restaurang runt hörnet. Mycket praktiskt. Jag åt där för säkert tio år sen och nu har dom förmodligen nya ägare, men maten var minst lika god. Lunch-buffé för 75 kronor, vi åt så vi nästan storknade. Det är lustigt dock hur den svenska inställningen till lunch återspeglas även på en thai-restaurang. Salladsbuffé med isbergssallad, tomater och gurka är bara ett exempel. Den obligatoriska smörgåsen till varmrätten likaså. Undrar vad som skulle hända om smörgåsen avskaffades i Sverige... Missförstå mig inte. Jag älskar smörgåsar! Levde praktiskt taget på mackor långt upp i tonåren. För någon som idag uppskattar så gott som alla typer av mat, med undantag av salt svart soppa, var jag pinsamt kräsen som barn och tonåring. Men tillbaka till smörgåsen.
Allvarligt talat. Måste vi ha bröd och smör till vår friterade kyckling och wokade äggnudlar? Kan vi inte spara mackan till kvällen eller kanske rentav till nästa dags frukost? Hur klarar vi oss när vi åker till Thailand och får uppleva verklig thailändsk cuisine? Fast å andra sidan åker ju så många svenskar dit numera att dom säkert har lika mycket svensk mat på menyerna som de har på Kanarieöarna. Vilket för övrigt påminner mig om att vi också har ett tapas-ställe i vårt kvarter. Mums! Ännu ett ställe att utforska! Mat är underbart. Men nu i kväll vankas det gammal hederlig svensk husmanskost! Vi ska nämligen äta pizza!!

Om cowboys, böcker och konst

Den här veckan har jag agerat vakt. Inte dörrvakt eller säkerhetsvakt, men prov-vakt, övervakare eller vad man vill kalla det. Eleverna vid stans gymnasieskola har haft en tvåveckors period med provskrivning och då behövdes lite extra hjälp med övervakningen. Enda förkunskaperna som krävdes var engelskspråkighet och förmåga att läsa av en klocka, till och med jag fick godkänt på det provet. När jag satt där och tittade ut genom fönstret (de få stunder jag inte vakade över eleverna som en hök) såg jag häromdagen en minibuss stanna till utanför ålderdomshemmets lokaler som vi delvis utnyttjade. Häromdagen var det kyligt ute och busschauffören var påbylsad i en tjock jacka och cowboyhatt! Idag, vid samma tid dök samma buss upp med samma chaufför vid ratten. Idag var det lite varmare och han hade en tunnare jacka och - cowboyhatt! Av någon outgrundlig anledning fick det mig att dra på mungiporna. Så skönt med någon som vågade vara lite annorlunda. Även i smällkalla vintern. Det är klart att man ska ha cowboyhatten på sig jämt, även på jobbet!
Vi fick tre böcker hemskickade på posten idag. Vår brevlåda var precis lagom stor för att rymma den ganska knubbiga pappkartong böckerna packats i. Dessutom var pappkartonen i sig intejpad i en gigantisk plastvävs-säck. En sjättedel av säcken hade räckt, men tydligen gör man så när man skickar paket från USA till andra delar av världen. Och varför inte?? Det är lika bra att ta till rejält! Vår stackars brevbärare. Kanske bäst att han inte vet om att vi beställt ytterligare fem böcker...
Min mamma har börjat gå på målarkurs, eller rättare sagt, hela min familj går numera på målarkurs, utom jag. Dom verkar älska det allihop och det är så roligt att se hur deras kreativitet får utlopp. När jag pratade med mamma om det idag sa hon att hon tänker sluta jobba snart och måla på heltid och sälja sina alster. Ja, varför inte?! Inte måste man göra saker så halvdant hela tiden. Var inte så svensk, käre svensk. Ta till med råge! Ha på dig cowboyhatten jämt, året runt! Använd den största säcken du kan få tag på! Bli konstnär på heltid! Livet är för kort för att leva halvdant.

Lortig men smartare än somliga

Dags för tvättstugedag igen... Ibland känns det som att min huvudsakliga sysselsättning är att tvätta kläder. Jag tillbringar hela dagar med att springa upp och ner för trapporna till vår ensamma tvättmaskin nere i källarens dammiga ledsamhet. Tacksam ska man väl ändå vara att man inte behöver tvätta för hand längre, som mina mormödrar fick göra.
För en liten stund sen var det så dags att gå ner och byta en maskin. Trots att tiden gått ut enligt min timer stod maskinen fortfarande och malde. Displayen visade att det var en minut kvar på cykeln. Så jag ställde mig där och väntade. Tänkte att det här går ju snart. Väntade och väntade. Och lite till. Värst vad lång den där minuten var. Så jag gick in i anslutande torkrum och tittade till första maskinens tvätt som hängde på tork. Jodå. Ganska torr. Åtminstone mina tunna tröjor, inte mina nyinköpta jeans dock. Torka på!
Gick tillbaka till tvättmaskinen igen. Fortfarande en minut kvar och inte en antydan till centrifugering. Fortfarande tvållödder i maskinen. Om er tvättstuga är något som min så vet ni att det inte exakt är ett ställe där man liksom sätter sig ner och bara fördriver tiden eller umgås. Slitna betonggolv, -tak och -väggar. Dammråttor i varje hörn och även mitt på golvet. Rostig golvbrunn där underliga organismer frodas och växer. Så jag traskade uppför alla trapporna igen, osäker på när maskinen kommer att bli klar med mina gröna ikea-lakan.
Ett populärt tema inom sci-fi litteratur och film är ju artificiell intelligens och maskinernas framsteg och överlägsenhet. Lite skrämselpropagande blandat med action och drama. Jag är dock inte särskilt orolig. Tills dess att någon uppfunnit en tvättmaskin som fungerar utan konstigheter tror jag att mänskligheten går ganska säker. Om än något smutsig.

Somliga går med trasiga skor

Jag var ute och gick en sväng idag. Smågatorna är fortfarande täckta av ett tjockt lager av blankis så det är lite lurigt att ta sig fram. Särskilt i mina spanska naturalista-kängor som verkligen inte är gjorda för kallt klimat. Men sköna är dom i alla fall. Inköpta i skobutiken i bottenvåningen av vårt bostadshus i St Andrews för ett par år sedan är dom för närvarande mina favoritskor, trots sina hala sulor.
Eftersom det tog mycket längre för mig att gå än det gör när jag inte behöver beakta varje steg jag tar på grund av all is hade jag gott om tid att fundera...
Vart går folk för att köpa skor i det här landet? Skoaffärer givetvis. Så mycket förstår jag. Men skor är så dyra här. Jag har inte lust att lägga en tusenlapp på ett par vanliga promenadskor. Om dom är billiga så beror det förmodligen på att dom designats för att hålla max en säsong så att man måste komma tillbaka nästa år och köpa ett nytt par. Smart försäljningstrick, men inget jag uppskattar.
Senaste gången jag köpte ett par skor i Sverige var sommaren 2006 och skorna ifråga tyckte jag aldrig riktigt om och använde därför väldigt sparsamt. Det var ett sånt där måsteköp, jag behövde verkligen ett par vanliga skor som inte var mina grova arbetsskor med stålhätta... Så jag köpte ett par bruna tråkiga skor som tillbringade största delen av sin tid i min garderob. Vad jag använde i stället minns jag inte, men det var säkerligen ett gammalt slitet par som jag tyckte bättre om.
I Skottland är dom ganska duktiga på att sälja skor. I vår pyttelilla stad fanns det minst fyra renodlade skobutiker plus att alla klädaffärer sålde skor i viss utsträckning. Precis som allt annat i vår pyttelilla stad var flertalet av dessa butiker ganska dyra, men jag lyckades i alla fall hitta ett par converse-dojor som jag använde så flitigt att dom föll i bitar efter ett halvår. Ovan nämnda naturlista-kängor var ytterligare ett brittiskt skofynd.
Men mina allra bästa skofynd har jag gjort i USA. Dom skönaste skorna jag nånsin ägt köpte jag dagen efter vårt bröllop i ett jättelikt köpcenter i Las Vegas. Billiga var dom också vilket ju var en ganska trevlig bonus. Tyvärr var jag så osmart att jag använde dom på mitt jobb vilket drastiskt förkortade deras levnadstid. Mina löparskor köpte jag i en av Detroits förorter för ynkliga 80 dollar, vilket var halva ordinarie priset. Nu är det inte några plattfotade plast-dojor, det är fantastiska skor som är som gjorda för mina fötter och bara jag tänker på dom får jag lust att springa...
Hoppas att isen smälter snart. Om jag nu inte kan hitta några skor jag vill köpa här så kan jag åtminstone ut och springa i väntan på nästa (skoshopping)resa till ett land utanför våra gränser.

En arbetslös vädjan

Jag är så innerligt trött på att vara arbetslös. Inte nog med att det är trist rent ur en sysselsättningssynpunkt, det är inget vidare vare sig för självkänslan eller hushållets ekonomi. Efter att ha jobbat sammanlagt 24 timmar de senast sju och en halv månaderna är det inte utan att man känner sig lite utanför. Utanför gemenskapen med övriga skattebetalare... Med avundsjuka betraktar jag människorna som passerar mitt fönster tidigt på morgonen. Det är uppenbart vilka som är på väg till jobbet, de stressar sig fram över isiga gator med portföljen/handväskan i ena handen och med den andra försöker de att hålla balansen. Vet du om hur lycklig du är?!? vill jag ropa ut genom fönstret. Men det gör jag ju inte. Jag låter dom streta på och så värst lyckliga ser dom ändå inte ut att vara.
Varför har då jag misslyckats med det som dessa till synes olyckliga och trötta individer uppenbarligen lyckats med? Tja, om jag visste det skulle jag nog inte vara arbetslös längre. Det är i alla fall inte så att jag inte försökt. Otaliga är de jobbansökningar jag skickat iväg, men alltid tycks det vara något som saknas. Något som gör mig misslyckad och framgångslös, om det ens finns ett sådant ord?
Är det då någonting jag lärt mig av den här tiden kan man ju fråga sig. Jo, jag har ju lärt mig att skriva arga brev till myndigheter. Alfa-kassan till exempel. De har fått smaka mina syrliga brev mer än en gång. Just nu håller de på och behandlar min överklagan på deras avslag till arbetslöshetsersättning. Inte ens minimibeloppet anser man att jag är berättigad till. Minimibeloppet som knappt räcker till fickpengar! Fastän jag kom direkt från ett heltidsjobb i ett EU-land.
Alfa-kassans handläggningstid för en överklagan var i början av januari i år cirka 17 veckor... Vad dom borde göra är att sluta behandla min överklagan och erbjuda mig ett jobb istället! Det verkar ju som att dom behöver lite hjälp. Om dom nu inte uppskattar min syrlighet, kanske felia, förlåt telia, kan anställa mig istället. Jag kan klistra igen kuverten på alla de brev som dom så gärna skickar ut.
Kort sagt. Jag vill ha ett jobb och jag vill ha det nu!!

Vasaloppet

Över 15000 har gett sig iväg i Vasaloppets spår. Vackert väder, vit snö, snabba skidor och stor folkfest. Det är inte utan att man fylls med beundran över hur många som tar sig an denna ultimata utmaning. Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste vara.
Själv sitter jag i soffan och tittar på svt:s webb-sändning. Det mest ansträngande jag tänker ägna mig åt idag är att titta på tv och möjligtvis att koka lite blåbärssoppa. Heja heja!!!

Det är skillnad på skräp och skräp

Idag gick jag till återvinningsstationen ett par kvarter från där jag bor. Jag hade en stor plastkasse full med allt från konservburkar till corn flakes-paket och plastburkar som man förvarat små tomater i. Det var bara drygt en vecka sen jag gick dit förra gången. Förpackningar i långa banor tycks utgöra huvuddelen av vad jag bär hem från affären, maten tycks utgöra bara en bråkdel. Men som duktig svensk så sorterar jag allt och kastar det inte i de "vanliga" soporna. Titt som tätt traskar jag iväg genom snö och is för att lämna in mitt bidrag till nästa generation plastburkar och glasflaskor, för att inte tala om gamla batterier och annat livsfarligt småskräp som så lätt blir liggande överallt.
Annat var det i Skottland. Där existerade sopsortering mest som ett intresse eller en hobby. Glasburkar och plastflaskor var man ganska duktiga på att samla in, åtminstone kunde man lämna ifrån sig sådant om man hade lust. Givetvis gick det lika bra att bara kasta grejerna på gatan, åtminstone så länge ingen såg när man gjorde det. Butiker och affärsrörelser av olika slag sorterade kartong och wellpapp som man ställde ut på de mycket smala trottoarerna tidigt på morgonen så att wellpapp-lastbilen kunde hämta det någon gång under förmiddagen. Ingen brådska här inte! Mången gång tvingades man kryssa mellan berg av kartonger som tog upp merparten av sagda trottoar. Oftast var det enklare att bara gå mitt i gatan.
Efter att ha bott där i nästan tre år hade jag ännu inte stött på någonstans där man kunde lämna in batterier eller glödlampor eller annat riktigt farligt... Jag glömmer aldrig första gången jag kastade en trasig glödlampa i den "vanliga" soppåsen. Sällan har jag känt mig så skyldig. Mina internationella vänner förstod inte riktigt mina skuldkänslor utan slängde glatt både det ena och det andra i sopcontainern utanför vårt studentboende, inklusive hårsprayflaskor, gamla möbler och kläder. I containern som var avsedd för brännbart!!! Ofattbart skulle jag som miljömedveten svensk vilja kalla det!
Läste i tidningen idag att miljöpartiet har högsta stödet någonsin, dryga 10% av väljarstödet står bakom detta nobla parti om det skulle vara val idag. Denna framgång till trots, om, mot förmodan, miljöpartisterna av någon anledning skulle tröttna på rena och prydliga Sverige så kan jag meddela att det finns gott om arbete utanför landets gränser. Kanske kunde man starta en filial i Skottland och lära folk där skillnaden på en glödlampa och ett bananskal..?

Som ett brev på posten

Jag ser verkligen fram emot att posten kommer varje dag. Sällan har jag väl varit med om ett så tacksamt irritationsmoment. Idag hände det igen. Jag fick inte mindre än tre brev från telia. Ett av dem innehöll användaruppgifter för mitt bredband som jag redan använt i två veckor. Tydligen behöver jag dessa uppgifter för att aktivera mitt abonnemang. Hmm. Undrar vems abonnemang jag använt i två veckor?
Brev nummer två innehöll en bekräftelse på min uppsägning av bredband. Denna uppsägning ska ha skett den 11 februari, brevet är daterat den 1 mars. Nu råkar det vara så att jag redan fått ett sådant här brev förut. Enligt det förra jag fick sa jag upp mitt bredbandsabonnemang den 12 februari. Det brevet var daterat den 15 februari...
Brev nummer tre var ytterligare ett bekräftelsebrev, detta om att jag beställt ett bredbandsmodem, man kallar det visst för Telia Smart Start. Anar lite ironi där... Detta brev har jag fått inte mindre än två (!) gånger förut. Ett av dem var daterat den 15 februari, nummer två den 17 februari och så dagens, daterat den 1 mars.
Det är ju inte utan att man undrar hur många abonnemang jag har egentligen... Men, förhoppningsvis faktureras jag bara för ett av dem.
Som en extra bonus förra veckan fick jag två identiska brev, på samma dag, i separata kuvert givetvis, om bekräftelse på ett ändrat mobilabonnemang. Jag har inte ändrat något mobilabonnemang, bara skaffat ett helt nytt.
Jaja, kanske har dom bara blivit underrättade om att jag tycker om att få post. Eller kanske ligger det något djupare bakom smeknamnet "felia"..?

Inrutade vanor

I Sverige är vi duktiga på mycket. Ibland är vi så duktiga på något att vi tror att alla i hela världen gör på samma sätt för det är så självklart att det är det bästa sättet. I de fåtal (?) fall när man gör saker på andra sätt i andra länder tycker vi åtminstone att man borde fundera allvarligt på att ändra sig och göra saker på vårt sätt - med andra ord det bästa sättet.
Ända sedan jag var i sjuårsåldern har jag använt rutat papper för att räkna och lösa problem i matematik. Så självklar är denna användning av rutat papper att jag fortfarande har kollegieblock med just rutat papper liggande ifall jag någon gång skulle behöva göra en uträkning med papper och penna. Men idag störtade denna självklara värld samman något. Min äkta hälft kom hem från jobbet och undrade varför svenskar är så besatta med att använda rutat papper. Sådant papper ska man ju bara använda för att rita grafer. Varför i hela världen måste ni ha rutat papper för att räkna ut ett enkelt räknetal? undrade han.
Anledningen till denna diskussion var att han endast delat ut randiga papper till en grupp studenter som skulle ha prov i matte, varpå eleverna (självklart) frågade var deras svarspapper (det vill säga rutiga papper) var någonstans. Maken meddelade dem kort och med viss konsternation att de redan fått sina svarspapper. Varsågod och räkna! Lydiga och svenska som de är gjorde studenterna också så. Jag kan inte föreställa mig vad som måste ha försiggått i deras matteräknande huvuden under tiden! Hade det varit jag misstänker jag att mitt provresultat blivit betydligt sämre på grund av avsaknaden av stadiga rutor att följa i mitt räknande.
Ibland är vi alla lite inrutade i våra vanor, oftast bildligt, men ibland rent bokstavligt. Det kan vara svårt att föreställa sig att det finns alternativa sätt att göra saker på, i synnerhet när man varit fast i en vana under en lång tid. För egen del har en del av min värld rämnat lite idag. Men å andra sidan har också en helt ny värld öppnat sig. Vem vet, kanske finns det alternativa sätt att stryka skjortor på också?!

Byggnadskonst(igheter)

Kanske kan det vara läge att berätta varför jag återigen befinner mig på svensk mark nu när jag verkar vara så otacksam och kritisk mot kära gamla Sverige...
Främsta anledningen är faktiskt skyhöga hyror och dåliga fönster. Om någon av er besökt Skottland så märkte ni kanske att man där till största delen använder fönster med endast en glasruta i. Praktiskt och lätt att hålla rent tänkte du kanske. Jo visserligen. Men när utomhustemperaturen stadigt ligger mellan 10 och 15 grader betyder det att inomhustemperaturen ligger runt ungefär detsamma. Skulle man dessutom ha turen att bo i ett k-märkt hus med sneda vinklar och lutande golv får man drag från fönster och otäta dörrar på köpet. Naturligtvis var det just ett sådant hus vi bodde i... Att ägaren var över 90 år och rik (samt snål) som ett troll kan ju ha haft något med bristen av underhåll att göra, men vår bostadsförmedling hävdade diplomatiskt att det var husets ålder som gjorde att man inte fick ändra på något, inklusive installera centralvärme. Fristående elektriska värmeelement utgjorde vår enda värmekälla. Det är ingen överdrift att säga att jag fasade varje gång elräkningen kom på posten.
All denna charm till trots, till den blygsamma månadskostnaden av ca 8000 kronor, tyckte vi inte riktigt att det var värt det. Dessutom tröttnade jag på att gå omkring insvept i filtar i mitt eget hem och att tvätten aldrig torkade på grund av kylan och fuktigheten i lägenheten.
Så det blev Sverige - ett underbart land med treglasfönster, centralvärme, räta vinklar, täta dörrar och månadshyror som man kan betala utan att behöva svälta! Säga vad man vill om Sverige (och det gör jag ju rätt ofta) men hus det kan vi verkligen bygga!!

Dataregistrens automatiska kvarnar

Så idag dimper då det senaste exemplet på svenska myndigheters byråkrati ned i min brevlåda. Radiotjänst ringde mig för en dryg vecka sen, på en söndagkväll närmare bestämt. De har väl lättare att få tag på folk om de ringer när man gått och lagt sig... Damen ifråga var väl artig nog och väntade tålmodigt medan jag försökte förklara att vi kommer att skaffa kabel-tv snart men att vi faktiskt inte äger någon tv än och att vi därför inte alls vill betala någon tv-avgift just nu. Hon avslutade med ett lite lagom högtravande myndighetstal att jag i alla fall måste anmäla mitt tv-innehav när jag nu skaffar en tv. Javisst sa jag och så lade vi båda på luren. Måndag morgon en vecka senare. Två brev från radiotjänst hamnar i min brevlåda. Ett är adresserat till mig och innehåller en kundundersökning som jag antingen kan fylla i på bifogat papper och posta i medskickat och frankerat kuvert. En biobiljett lockar man med som "pris" för deltagande. Nästa kuvert är adresserat till maken och innehåller ett brev som uppmanar honom att om han har tv eller liknande utrustning ska han minsann betala tv-avgift. De motiverar sitt brev med att de inte hittat honom bland sina radio- och tv-avgiftsbetalare. Det faktum att de ringde och talade med mig, hans fru, för en vecka sedan tycks alltså inte spela någon roll. Han är ändå misstänkt som avgiftsfuskare. Troligtvis har han gömt en egen tv någonstans i en garderob som jag inte vet något om...
Dessutom måste ju dataregistrens automatiska kvarnar mala sin gilla gång. Det faktum att brevet är helt på svenska och därmed är mestadels obegripligt för en icke-svensktalande är ju bara en bonus. Det är inte första (och förmodligen inte heller sista) gången vi får dubbla påtryckningar/förfrågningar/meddelande från en svensk myndighet. Ju fler brev de kan skicka ut desto bättre. Kanske är det en konspiration för att hålla posten sysselsatt nu när inga vanliga människor skickar brev längre..? I vilket fall som helst har jag nu ändrat mig. Jag hade absolut ingen avsikt att skicka in min kundenkät till radiotjänst, men nu tänker jag absolut göra det, om så bara uttrycka min tacksamhet för ännu en myndighets slöseri med sina/våra/era pengar!