Ekande tystnad

Det har rått tystnad här ett tag nu. Och det kommer det att göra även fortsättningsvis. Eller ja, åtminstone den här veckan. På söndag har jag nämligen min juridiktenta och det finns lite kvar att göra inför den... (Dagens underdrift kom där)
Så nu fortsätter jag min paus och låter tystnaden tala för sig själv för en gångs skull.
Passa på och njut av stillheten och låt tanken flyga fritt.

Morgonstund har guld...

Om man med morgonmänniska menar någon som har lätt för att gå upp på morgonen så är jag nog en sådan. Det betyder inte att jag tycker särskilt mycket om att gå upp tidigt. Allra minst de senaste dagarna när jag varit såå trött! Nu när man är gift så duger det ju inte heller att vara alltför sur och grinig på morgonen, då blir det ju lite lätt outhärdligt för den stackars äkta hälften som ska umgås med mig, åtminstone vid frukostbordet, innan jag traskar iväg mot busshållplatsen. Det mest effektiva sättet för mig att vakna är att duscha. Nu när jag går upp så väldans tidigt (halv sex är väldans för mig) så är det en bra strategi att planera kvällen innan vad jag ska ha på mig nästa dag. Då kan jag nämligen stänga av väckarklockan, hasa mig ur sängen, plocka åt mig en klädhög och släpa mig in i duschen utan att knappt behöva tänka. Efter ett par minuter därinne brukar jag ha vaknat ganska ordentligt, även om ögonen ofta behöver lite längre tid på sig att öppna sig. Ren och nästan pigg traskar jag åter in i sovrummet. Maken vaknar tack och lov ganska lätt, vet inte hur det skulle gå om jag behövde anstränga mig för att väcka honom. Det skulle förmodligen inte vara ett så trevligt uppvaknande för honom, för även om jag är ren och relativt pigg är jag långtifrån glad och positiv...
Frukostrutinen är inarbetad in i minsta detalj, allt från vilken ordning jag gör allt (först kaffe, sen vattenkokaren, flingor, juice, bröd och pålägg) till vad som ska fram och hur många mackor jag ska göra i ordning till jobbet. Allt för att slippa svåra frågeställningar som kräver alltför mycket tänkande... När allt är klart brukar min kära hälft också vara nyduschad och även betydligt piggare än mig. Frukosten intages samtidigt som dagens nyheter, framförallt sportnyheter. Innan jag vet ordet av är det dags att borsta tänderna och gå till bussen. Även om jag vid det här laget, mest tack vare frukostens välgörande effekt, är ganska trevlig i hemmets lugna vrå har jag fortfarande ingen vidare lust att prata med någon annan. Därför åker hörlurarna in i öronen och med tidningen under armen tar jag mig till bussen. I väntan på denna läser jag ledarsidorna och utbyter som mest ett hej med de mest välbekanta ansiktena. Bussturen tillbringar jag helst i tystnad, tomt stirrande ut genom fönstret på landskapet som far förbi. Inget särskilt speciellt med det, hela bussen är full av andra som gör precis som jag. Det är ju trots allt tidig morgon i Swedentown.

Tala högre, håll telefonen intill din mun!

Mysteriet med checken från telia är löst. Idag kom fakturan ifråga med posten och istället för att låta bli att skicka mig nästa månads fakturor hade man helt enkelt dragit av min "argabrevet-rabatt" från en liten faktura vilket gjort att dess belopp blivit rejält i minus. Därav checken. Som jag för övrigt måste gå till en coop-butik för att lösa in, så det lär kanske dröja ett tag. Eller inte.
Dagen har i stort sett gått på rutin, som vanligt upptagen med siffror, som vanligt sittandes på bussen hit och dit medan jag försöker låta bli att höra bakomsittande personers samtal, vilket är i princip omöjligt har jag upptäckt, trots musik på i hörlurarna.
Nu senast var det ett par unga grabbar som diskuterade sina alkoholvanor... Det kändes som ett ganska privat samtal att föra på en buss där vem som helst kan sitta och lyssna, men det tyckte tydligen inte dom. Maken kom med tesen att det kanske beror på ett allt ökande mobilpratande; att man är så van vid att prata högt och tydligt med någon på stan, på bussen, på jobbet om allt från jobbiga barn till pojkvänner till middagsmat och, för vi är ju trots allt i Sverige, vädret, att vi inte längre bryr oss om vem som hör vad. Kanske är det också ett uttryck för hur intressant man är som person och hur dramatiskt man kan få sitt liv att framstå för en massa främlingar. Som att det finns status i att avslöja sina innersta hemligheter offentligt. Tja, i tv kallas det ju underhållning, så varför inte på bussen på väg hem från jobbet..?
För mig som in i det längsta vägrade att ha mobiltelefon - jag skaffade en först när det var något jag absolut behövde i mitt arbete - är detta ett ganska nytt territorium. Jag skulle aldrig i livet vilja diskutera livets viktigheter eller ens oväsentligheter över telefonen på en plats där vem som helst kan lyssna på mig. Inte för att jag har en massa hemligheter eller saker att skämmas för, men helt enkelt för att jag nog är en ganska privat person. Och för att jag inte tycker att andra ska behöva lyssna på vad jag tänker köpa till middag eller hur jobbig min chef var just idag. Det är av respekt för andras privata sfär lika mycket som min egen som jag nästan bara nyttjar min mobiltelefon som en textmaskin. Och väckarklocka. Som jag ska ställa nu. Snart åtta. Dax att sova!

Oväntade kronor

Idag fick jag en check i posten. Jag trodde att det var min lön från några dagars extrajobb på makens skola, men döm om min förvåning när jag öppnade brevet och såg att den kom från telia! Varför jag fått den är, som de flesta saker som gäller telia, oklart. Det stod en hänvisning till en faktura på följebrevet, men det är inte en faktura som jag sett tidigare och beloppet var ganska besynnerligt. Så nu får jag väl vackert ta och ringa deras kundtjänst igen och fråga vad dom hittat på den här gången. Eller så väntar jag ett par dagar och så anländer kanske fakturan dom hänvisar till i min brevlåda. Hur som helst var det ett ganska högt belopp så det var ju en trevlig överraskning i vilket fall som helst, åtminstone väljer jag att se det så tills dess att jag får reda på att dom gjort fel igen... Maken tyckte att det här var ett tecken på att Sverige kanske inte är så tokigt i alla fall. Man bara skriver och skäller på folk och så börjar dom skicka pengar till en... Åtminstone verkar det så, tyckte han.
Nu lär just dom här slantarna gå till räkningar av något slag i alla fall, men det betyder ju att vi får mer av våran lön över så nu kanske vi ska kunna köpa en tv. Inte för att vi har toksaknat en tv, men det vore skönt att kunna kolla lite då och då. Fotbolls-vm är ju enda gången jag någonsin tittar på fotboll, men det är ändå ganska kul när olika lag från jordens alla hörn samlas och springer runt på en grön fyrkant och jagar en halkig vit boll... Dessutom hoppas vi kunna få lite mer användning av alla våra filmer och tv-serier med hjälp av en dvd-spelare. Eller så köper vi cyklar istället... Det blir nog dagsformen som avgör vilket inköp vi gör, men något blir det säkert!
Men nu ska jag läsa om Harry Truman. Jag plöjer mig sakta men säkert igenom tegelstenen. Det blir inte så mycket läst om kvällarna när man i stort sett sover redan innan man kryper ner under täcket, men det blir några sidor varje dag. Idag ska det bli åtminstone tio! Zzzzz....

Att skjuta upp saker gör sällan att dom försvinner

Svenska hockeylandslaget har just säkrat ett vm-brons och Tjeckien är i full färd med att försöka slå Ryssland i finalen. Jag varken tittar eller lyssnar på någon av matcherna. Det är inte likt mig, men har man ingen tv så har man inte. Visst är radiosporten inte så tokig, men den är lite svår att kombinera med juridikstudier, särskilt när man ska försöka lära sig nåt...
Apropå ingenting så har jag tänkt i flera dagar att jag ska gå och tvätta mina glasögon. Men inte har jag gjort det än. Nu sitter jag här framför datorn och får vinkla huvudet så att jag ser mellan de suddiga fläckarna som sprider ut sig på mina glasögon likt vattenpölar en regnig försommardag. Kanske att det händer ikväll. Någon gång borde jag ju få nog av att se världen suddig. Jag tänker hela tiden att jag ska strax gå och tvätta dom, men först ska jag bara kolla upp den där grejen eller vattna blommorna eller äta ett äpple eller gå och hämta tidningen. Varför alla dom där andra sakerna har högre prioritet än att kunna se ordentligt, tja, det har jag inget vettigt svar på. Lathet är väl ett svar, men inte ett särskilt vettigt sådant.
Jag är tyvärr ganska bra på att skjuta upp saker. Åtminstone småsaker, sådana där som inte behöver göras vid en viss tidpunkt eller som man måste åtgärda direkt annars får det svåra konsekvenser. Sätta upp tavlor till exempel. Det har jag tänkt göra i sisådär tre månader nu. Igår fick vi faktiskt upp en väggbonad på en av vardagsrumsväggarna, men sen var det stopp. Inga tavlor än. Att kasta allt emballage vi fick med våra senaste IKEA-inköp är ytterligare ett exempel. Det ligger fortfarande uppe i ett vakant vindsförråd och samlar damm. Där tycker jag dock att jag borde kunna ursäktas lite. Det är inte helt lätt att bli av med jättelika pappkartonger och gigantiska bollar av hoprullad plast när man har en bil som är lika stor som Mr Beans... Det faktum att vi numera inte har någon bil alls, gör det ännu lite svårare.
Men ändå. Jag borde verkligen vara bättre än så här. Planera mitt liv på ett smartare sätt. Ta tag i grejerna direkt. Det finns ju ingen bra anledning att vänta. Då slipper jag ju också känna mig skyldig för att jag släpar fötterna efter mig och jag slipper kisa med ögonen för att se ordentligt...
Ja, nu får det bli skärpning! Nu går jag och tvättar mina lortiga glasögon! Jag ska bara gå och hämta tvätten först...

Mannen som kunde tala med grävlingar...

Jaha ja. Tiden går fort när man har roligt. Ibland går den fort när man inte har så roligt också. Jag har tillbringat de senaste två dagarna nedbäddad i sängen, med hosta så intensiv att den gick att omvandla till energi nog skulle kunna driva en karusell en dag eller två. Nu har jag dock fått hostmedicin och den verkar faktiskt funka och jag hostar nästan inget längre. Nu är jag bara rejält förkyld och har inget som helst smak- eller luktsinne. Det är ganska intressant att äta riktigt stark mat utan att känna smak, man känner att det är varmt i munnen, men det blir aldrig samma känsla av hetta som när smakerna går att identifiera. Torsdagen och fredagen (som för övrigt var min födelsedag; jättekul att ligga hemma sjuk på sin födelsedag) var också dagar med rejäla åskväder här i Swedentown. Det mullrade till och från hela dagarna och stundvis öppnade sig himlen så till den grad att skyfallet fick tankarna att gå till Noa och arken...

Apropå det så såg jag en rolig t-shirt häromdagen med en bild av Noa och en rad djur som stod uppradade redo att gå in i arken. Längst bak i kön stod en jättelik dinosaur. Bildtexten löd: Noas dilemma... Detta fick mig också att tänka på hur det gick till egentligen när alla djuren skulle in i arken. Stod dom verkligen uppradade snällt och fint i par beredda att gå in i en jättestor träbåt? Låter lite misstänkt tycker jag. Det var ju inte särskilt många tama djur som skulle ombord. Fick Noa och hans söner tillbringa mycket tid med att jaga och fånga in alla de djur som skulle med? Som tidigare ponnyryttare vet jag hur svårt det kan vara att få en liten envis häst att komma när man vill att den ska komma... Hur svårt måste det då inte ha varit med riktigt vilda djur som flodhästar och zebror, giraffer och bufflar..? För att inte tala om ormar och insekter, grävlingar och hyenor. Som om utmaningen att bygga världens största båt inte var nog, dessutom skulle Noa få tag på alla kreatur också! Jag hoppas bara att tiden på arken var lugn och vilosam för stackars Noa, för vid det laget lär han ha varit ganska trött. Fast å andra sidan kanske djuren var smarta nog att känna lukten av regn i luften och insåg att om dom skulle kunna beta grönt gräs igen så fick dom nog se till att pallra sig ombord på den konstiga träkonstruktionen. Kanske var det så det gick till, även om jag tvivlar...

Själv känner jag ju som sagt inte någon som helst lukt idag, regn i luften eller annan, så jag ska nog ge mig ut på en promenad! Regnar det så regnar det...

För kung och hosterland!

Klockan är inte ens kvart i åtta på kvällen men jag skulle kunna gå och lägga mig. Detta beror nu inte på att jag jobbat så oerhört hårt idag eller att jag sprungit många långa kilometer efter maten (jag har gjort mycket lite av bådadera), utan endast på att jag hostat mig igenom denna vackra majdag. Just nu är jag den där irriterande människan som sitter och hostar oavbrutet hela dagen på kontoret. Den där jobbiga människan som man tycker lika gärna kunde ha stannat hemma istället för att sitta här/där och störa alla. Visst, det hade varit ganska skönt att hålla sig hemmavid idag, men utöver hostan så mår jag ändå rätt så bra, åtminstone bra nog för att orka sitta på en kontorsstol hela dagen och knappa in siffror. Dessutom vill jag ju jobba. Jag har ju inte gjort det på så länge och jag har verkligen inte lust att vara hemma (utan lön!) om jag kan låta bli. Så mina stackars arbetskamrater får nog försöka stå ut med mitt oväsen.
Idag, blott en månad innan det stora prinsessbröllopet har värmen äntligen kommit till Swedentown. Jag lämnade vinterjackan hemma idag för första gången på, ja, över ett halvår! Efter jobbet såg jag otaliga människor i kortärmat och vissa hade till och med shorts på sig. Gissar att dom också kommer att hosta som jag inom kort, men samtidigt förstår jag dom. Så utsvulten på sol och värme som jag är efter den här långa vintern så har jag god lust att ta en filt och gå ut på gräsmattan och vila där en stund. Men nu sitter jag ju här, hostandes, framför datorn och knappar istället. Driven av tvånget att skriva åtminstone några rader, extra pressad av det faktum att jag inte skrev något igår. Men alldeles alldeles strax kommer den här bloggen att ta slut och då ska jag vila på min egen gröna matta här i vårt soliga hem...

Mysteriet med den tomma toarullen

En gång städtant, alltid städtant. Jag har insett med tiden att alla olika jobb jag haft genom åren har präglat mig på olika vis. Efter att ha jobbat i butik är jag väldigt petig med mina grönsaksinköp och jag tycker inte om när det är fullt av tomma kartonger i hyllorna i affären! Som kontorsnisse lärde jag mig vikten av att hålla ordning på fakturor och papper, jag gillar inte när min post och mina räkningar är oorganiserade!
Efter att ha varit städtant (låter så mycket trevligare än lokalvårdare tycker jag) i ett antal år och inom olika företag och miljöer är jag väldigt duktig på att städa. Men framförallt så ser jag på lort och stök med annorlunda ögon än någon som aldrig jobbat med städning. Jag vet inte hur många gånger jag plockat bort kvarlämnade kaffekoppar och servetter på fikaborden på jobbet. Varför personen som använde koppen inte kan förmå sig att ställa den i diskhon eller diskmaskinen, när den bevisligen hade nog energi att hämta sagda kopp i första taget, har jag svårt att förstå. En annan sak som retar gallfeber på mig är när toalettpappret tar slut på rullen. Istället för att plocka bort den tomma rullen från hållaren, tycks den givna lösningen på problemet vara att helt enkelt ta en ny pappersrulle och ställa den på handfatet där det är blött med vatten och ofta även tvål... Hur tänker man då, undrar jag? Tänker man överhuvudtaget? Hur svårt är det att byta plats på toarullarna!!! har jag lust att skrika till första bästa person jag råkar se efter att det hänt igen... Det måste vara något av en konstart att vara så lat. Hur lyckas dom ta sig upp på morgonen överhuvudtaget? Hur tar dom sig till jobbet? Frågorna är många, svaren lyser med sin frånvaro.
Egentligen borde jag väl låta bli att göra något åt saken och bara lämna röran till nästa person, kanske kanske att någon någon gång fattar vinken. Men jag tvivlar. Därför fortsätter jag att byta toarullar, sätta tillbaka papperskorgar som på något magiskt vis flyttat på sig, ställa koppar med kaffesump i diskmaskinen. Kanhända morrar jag lite under tiden, men när jag ser att ordningen återskapats blir jag genast lite gladare. En gång städtant, alltid städtant.

Full fart-dag

Visst är det konstigt att man kan få så mycket gjort vissa dagar, medan andra dagar är det en kamp att ta sig upp ur sängen och äta frukost. Idag har jag haft en av de förra faktiskt, vilket var en trevlig överraskning för jag hade verkligen mycket jag behövde göra (sällan hänger dock behov ihop med faktiskt görande i mitt fall, men idag lyckades dom sammanfalla på samma dag!). Eftersom vår tvättmaskin äntligen står på benen igen var det dags att på allvar tömma tvättkorgen. Fem maskiner blev det och nu har vi garderoberna fulla med rena och nystrukna kläder. Det är märkligt hur mycket man uppskattar något så vardagligt som rena kläder när man inte haft det på ett tag. Eller ja, vi har ju haft lite rena kläder, men sannerligen inte många paltor. Nu känns det lyxigt att alla klädesplagg man har på sig faktiskt är rena. Lite som att man varit på resande fot längre och inte haft tillgång till tvättmaskin på ett tag. Då är det ju också så ljuvligt att få tvätta kläderna rena och sova mellan rena lakan.
Mellan turerna till tvättmaskinen har jag lyssnat på föreläsningar på nätet, en hel del blev det igen. Jag har nu bara tre veckor kvar till min stora juridik-tenta och har väldigt mycket kvar att plugga in. Åtminstone känns det så just nu, men det kan ju bero på att min lagbok ligger mitt på skrivbordet och ser väldigt tjock och komplicerad ut. Egentligen har jag redan gått igenom allt material mer än en gång och jag har massvis med anteckningar och rättade inlämningsuppgifter att studera. Men utan den där känslan av lätt panik och stressblandad förtjusning har jag svårt att få något gjort akademiskt.
När jag höll på att somna i slutet av en av föreläsningarna insåg jag att jag behövde en paus, så då gick jag ut i köket och bakade rabarberkaka. Som om allt detta inte vore nog har jag planterat pelargoner och planterat om kryddväxter i större krukor. Jag har nu en hel drös med basilika-, timjan-, och salviaplantor på tillväxt och väntar fortfarande på att min koriander ska kämpa sig upp genom jordlagret och ut i friska luften. Förhoppningsvis gör dom det snart om den utlovade värmen kommer som den ska.
Men nu, strax efter nio på kvällen är jag helt slut och ska nog gå och knyta mig. Imorgon är det ny vecka, nya tag och nya dagar. Återstår att se hur många effektiva dagar det blir...

Långsamhetens lov

Vad gör man när man är totalt oinspirerad att skriva? Man läser. Tidningar, nyhetssidor på nätet, kokböcker, epost, facebook-profiler som man inte vanligen tittar på. Kort sagt, vad som helst, bara man slipper skriva. Efter att i två dagar ha iakttagit ett tjugotal elever skriva ett antal prov och det med sådan fart att dom tvingades skaka händer och armar för att bli av med sin skrivkramp så har jag ingen vidare lust att fatta pennan eller tangentbordet... All deras energi och ansträngning har tagit musten ur mig, liksom den säkerligen gjort med dom. I eftermiddags när det bara var ett fåtal som skrev prov satt jag och tittade förstulet ut genom fönstret, ut mot dammarna utanför (eller sjöarna som en del kallar dom, oklart varför för dom är säkerligen inte stora nog för att kallas något mer än dammar). Där ute i solen trängdes joggarna med hundar och barnvagnar. Det märktes att det var klämdag för jag har nog aldrig sett så många pappor vara ute med sina små barn. Ett antal pappor cyklade förbi med sina småttingar på pakethållaren. Hundarna lufsade runt och försökte låta bli att jaga änder, änderna klafsade omkring i vassen och försökte låtsas som att hundarna inte fanns.
Själv satt jag på en hård skolbänk och väntade på att sekunderna skulle ticka lite fortare. En minut kan kännas evighetslång när man inte vill något hellre än att den ska ta slut. Å andra sidan känns den ofta alltför kort när man vill att tiden ska vara lite längre. Det var nyttigt att idag bara sitta och låta tiden göra sitt. Jag fick inte sysselsätta mig med något utan skulle bara vara; bara låta tiden ta hand om dagen. Det var svårare än jag trodde. Men jag fick en hel del tänkande gjort. Det mesta av det var väl inte särskilt produktivt, men på sätt och vis var det nog det ändå. I stillheten och i långsamheten kunde jag tänka tankar jag inte haft tid med på ganska länge. Jobbiga tankar som man oftast bara skjuter ifrån sig i brist på tid och ork att ta itu med dem. Idag var allt jag hade tid. Borde kanske göra det här lite oftare. Ha långsamma dagar. Sopa ut lite damm från hörn och vrår inne i själen. En städdag helt enkelt. Och städa gillar jag ju. Mer av den varan blir det imorgon, men då mer bokstavligt, för på sistone har jag inte haft tid och ork att städa vår lägenhet heller...

Ansikten man inte glömmer

Jag glömmer nästan aldrig ett ansikte. Namn och telefonnummer är det värre med, dom glömmer jag ganska fort (till skillnad från min far som är ett siffersnille och kommer ihåg telefonnummer till folk som han ringde till tre gånger för tio år sen). Men ett ansikte lägger jag omedelbart på minnet verkar det som. För mig har det mest fördelar; jag missar sällan att hälsa på någon jag känner igen. Med tiden har jag dock förstått att inte alla kommer ihåg mig lika lätt som jag kommer ihåg dom. Därför har jag lärt mig att hålla tillbaka lite när jag hälsar på folk på stan och letar först efter något tecken på igenkännande från den andra personen innan jag hejar. Speciellt svenskar blir lätt ganska ställda när någon dom inte känner igen hejar på dom och för att bespara personen ifråga detta "obehag" hejar jag inte alltid på folk även om jag känner igen dom mycket väl.
Denna egenskap att lätt känna igen människor betyder inte alltid att jag vet varifrån jag känner igen dom. Det leder till en del bryderier ibland när jag ser ett välbekant ansikte men inte kan placera dom. Ett speciellt tillfälle gör sig påmint. Den trevliga medelålders damen som jag stötte på här och där på stan när jag bodde i Uppsala. Hon var så otroligt välbekant men jag kunde inte placera henne i någon speciell miljö. Det tog mig dagar, kanske till och med veckor, innan jag kom på att hon var en av sjuksköterskorna på blodgivningscentralen. Men jag kom på det till slut!
Ett annat bryderi är att jag också försöker placera människor som liknar någon annan in i kategorin av människor jag känner igen. Ofta tänker jag när jag ser mig omkring på offentliga platser att hon där ser ut precis som den där tjejen som alltid kom och köpte mackor på lunchen i Skottland. Och den där killen ser ut som en av stammisarna på livsmedelsbutiken och tjejen därborta påminner mig om en tjej som jag spelade basket med när jag var tretton... Det är som att min hjärna hela tiden letar efter gamla bekanta även på platser där det är helt osannolikt att den kommer att hitta några. Lite märkligt är det. Särskilt när man som jag har bott på diverse olika ställen och i olika länder. Det är ju inte särskilt rimligt att tro att någon jag kände i Israel skulle helt plötsligt dyka upp på en liten gata i Swedentown, men ändå lurar mitt undermedvetna mig så till den grad att jag fortsätter att leta. Och vem vet, kanske dyker någon gammal vän upp när man minst anar det. Eller kanske rentav någon ny!

Hemtrevlig lycka

Regnet står som spön i backen och det smattrar hemtrevligt på våra lortiga fönsterrutor. Ser ut som att det inte blir någon fönsterputs den här helgen heller... Någon har klippt gräsmattan i parken utanför vårt hus idag för första gången i år. Det ser prydligt ut. I stan där jag jobbar luktade det landet idag, någon lantbrukare med marker nära stan hade spridit gödsel på sina åkrar och det luktade ända in i vårt arbetsrum. Hemtrevligt tyckte jag, men jag tvivlar på att mina kollegor höll med.
För mig kommer gödsel-doften (!) alltid att vara synonym med barndomsminnen och positiva sådana. Minnen om hur jag och min syster och kusin lekte på höskullen i lagården (att vi inte bröt benen!) eller vadade genom havren i spannmålslagret, lät kalvarna slicka på våra händer (det kittlade så härligt) och lekte kurragömma i den stora trädgården. Sommarlov på landet var precis allt vad man behövde. Ren lycka. Åtminstone upplevde jag det så.
Varje dag sitter jag på bussen och tittar ut på perfekta åkrar i olika färgskalor från mörkt kaffebruna till ljusgröna. Böljande marker, någon enstaka fågel som seglar därovan på jakt efter något ätbart. I morse såg jag en vackert röd räv som traskade längs med en bäck. Landskapet ter sig så fridfullt när man betraktar det på håll. Förmodligen får man radikalt annorlunda associationer när man vet hur mycket arbete som ligger bakom (och framför) dessa perfekta åkrar, men för mig utstrålar de ändå bara lycka. Någon bonde lär jag aldrig bli, men jag uppskattar dom som är det och på sätt och vis avundas jag dom också. Att bokstavligen få skörda frukten av sin möda, det måste vara en ovanligt tillfredsställande känsla. Fast vid det laget är man nog mest trött och glad att det är över och klart...

Det var så roligt jag måste skratta

Det har varit mycket gnäll från min sida på sistone. Det tycker jag inte om! :) Så nu ska det bli skärpning och lite mer positiva toner från Swedentown. Eh... frågan är vad jag ska skriva om då? Det bor en stor pudel i vårt grannskap och den är ute och leker lite då och då med två små tjejer som kanske är tio år. Hunden har superkul och springer och jagar pinnar och dansar runt flickorna när de försöker ta tillbaka pinnen. Om en hund kunde skratta så skulle denna pudel skratta till dess att den fick ont i magen... så roligt har den.
Själv hade jag en rejäl skrattattack på lunchen idag. Vi är numera 11 stycken som jobbar ihop med samma uppgifter och vi har väldigt mycket kul ihop. Vi är väldigt olika, både i ålder och bakgrund och erfarenhet och sätt, men kanske är det just det som gör att vi funkar bra som en grupp. Förmodligen beror det till stor del på att vi har samma sjuka humor och ständigt pikar varandra för diverse småsaker. Idag var det nära katastrof när en av grabbarna kläckte en sällsamt rolig kommentar just när jag hade tagit en stor tugga. Det var endast en kraftansträngning från min sida som förhindrade ren katastrof. Det tog mig en bra stund att återfå fattningen och jag är ännu inte helt säker på om jag åt upp hela min lunch eller ej. Men roligt var det och jag misstänker att jag kommer att minnas den lunchrasten längre än de flesta andra jag varit med om.
Mycket skrattade jag också när min syster berättade om hur hennes äldsta flicka fått se ett tv-program om och med apor och att hon alltsedan dess krävde att få se mer ap-program på tv. Då hjälpte det inte att hennes mormor förgäves försökte förklara att det faktiskt inte alltid finns ap-program på tv...Hon ville ju titta på aporna!!!
En annan positiv sak: solen skiner ute och det är fortfarande ljust fast klockan är nästan nio. Jag är mätt och belåten, är varm och nöjd och snart ska jag krypa till sängs och läsa i en tjock god bok. Okej, det var nog åtta saker... men ändå!

Matmonstret

Jaha, och vart tog den här dagen vägen då?!? Jag som skulle fixa och greja hemma efter jobbet. Laga middag och dammsuga. Kanske till och med tvätta lite om tvättmaskinen mot alla odds fungerade (det gör den inte än)... Men istället släpade jag mig hem från bussen, klättrade med darriga ben uppför trappen med famnen full av reklam (det enda brevbärarna tycks dela ut på måndagar) och slog mig ner vid köksbordet. En kastrull med pastavatten lyckades jag sätta igång på spisen, men sen tog det stopp. Min energi var helt enkelt slut. Vad skulle jag ha gjort om inte maken kommit hem som den räddande ängel han är och satt igång att laga middag?! Förmodligen hade jag proppat i mig alla kakor skafferiet hade att erbjuda och sedan somnat i en liten hög på golvet strax bredvid.
Jag tror inte att jag alltid har varit sådan här. Med sådan här menar jag att jag blir så akut hungrig så ofta. Ibland händer det på ett par minuter och då bara måste jag äta något snabbt, annars blir jag bara darrig och svag och tyvärr också ofta på dåligt humör. Som liten var jag rejält kräsen och mackor var det enda som jag alltid kunde tänka mig att äta, men inte ens mackor hade jag något stort behov av att äta. Nu äter jag i princip allt men är ändå nästan ständigt hungrig. Extremt snabb metabolism brukar maken kalla det och observerar att det måste vara något typiskt svenskt. Hur annars förklarar man vårt kolossala behov av fika..? Kanske ligger det något i det.
Visst är det gott med fika och det är en svensk tradition som jag gärna sprider runtom i världen, men samtidigt skulle jag tycka att det vore ganska skönt om hungerkänslorna kom lite pö om pö istället för på två röda. Dels blir det lite lättare att planera vardagen om man inte måste avbryta den för matpauser hela tiden och dels skulle jag inte behöva känna mig som en sådan vekling bara för att jag inte ätit på två timmar. Men nu har jag nyligen ätit både äppelpaj och glass och lite dessförinnan åt vi ju middag. Så nu behöver jag nog inte äta något förrän om åtminstone en dryg timme!

Torglördag

Lata jag har tagit det rejält lugnt i helgen. Igår var jag dock tvungen att gå upp tidigt för att åka till en grannstad för ett prov i min bokföringskurs. Det var det sista för kursen så nu är jag förhoppningsvis klar med den. Det var tyst och tomt på gatorna i både vår lilla stad och grannstaden. Bevisligen händer inte särskilt mycket före klockan nio på en lördag morgon. Enligt bussens tidtabell skulle jag komma fram exakt samma tid som mitt prov skulle börja så jag trodde att jag skulle bli lite sen. Men eftersom vi var totalt fyra personer på bussen så kom vi fram i god tid och jag hann promenera i normal takt (snarare än springa som jag varit inställd på att behöva göra) till provlokalen. På vägen dit gick jag på en gångbro över älven som tar sig in i staden från stora sjön. Det var blåsigt och iskalla vindar piskade vattnet till gråbrunt skum. De få båtar som låg förtöjda vid kajen gungade fram och tillbaka i vinden. Jag huttrade och skyndade på mina steg. Väl framme var det barmhärtigt nog varmt och skönt inne i vår lektionssal. Med viss möda lyckades jag knåpa ihop svaren på alla konteringsövningar och lämnade in provet med lättat hjärta en dryg timma senare.
Eftersom jag hade några minuter tillgodo innan jag behövde gå till busstationen gick jag en sväng in mot centrum. Märkligt vilken skillnad en timme kan göra i aktivitet och trafik. Nu var det bilar lite här och var och torghandeln var i full fart. En torghandlare höll fortfarande på att sätta upp sitt lilla stånd med bord och prylar och i farten lyckades han jaga iväg tre gräsänder som tills nyligen försökt ockupera den lilla gräsplätt strax bredvid där sagda torghandlare hade sin plats. Med förnärmade kvackanden vaggade de tre änderna därifrån och man kunde riktigt se hur de planerade sin hämnd. På andra sidan gatan stod ett stort vitt plasttält uppspänt med ballonger på hörnen och med medelålders fritidspolitiker i kulörta jackor med partiloggor ivrigt samtalande med de av de förbigående som ansåg sig ha tid på en lördag morgon att stanna och byta några ord. Så vitt jag kunde se var medelåldern ganska hög och där fanns ärtiga damer med alltför mycket smink och äldre herrar med gråsprängda skägg och osedvanligt långa ben. Runt hörnet ligger gågatan och där var det fullt med barnfamiljer och äldre. Barnvagnar och rullatorer försökte kompromissa om den lilla yta som fanns att gå på. För en gågata är där väldigt lite plats att faktiskt gå på, där är fullt av jättelika blomkrukor och parkbänkar och stora lyktstolpar och papperskorgar och diverse butikers skyltning som går långt ut i gångbanan i vissa fall. Jag kryssade mig målmedvetet fram, gjorde mitt lilla inköp på drygt 45 sekunder (Så ska shopping vara tycker jag! Inget drällande i onödan...) och begav mig sedan iväg mot busstationen. Ju längre bort från torget jag kom desto tystare och tommare blev det. Klockan var strax efter tio en isande kall lördag i maj och det märktes tydligt att jag befann mig i en liten stad. Frusen och trött satte jag mig på bussen som snällt tog mig hem till min egen lilla stad. En kopp te och en varm tröja senare kunde jag verkligen njuta av resten av en lat lördag.

Kan något gott komma från Island?

Inspiration kan inhämtas från diverse olika källor. För egen del blir jag sällan så inspirerad som när jag hör ett vackert musikstycke. Inspirerad till vad? Tja, till att se framtiden an med hopp och tro. Till att börja skriva "The Next American Novel" som min man ofta hävdar att det är dags att skriva (oklart om han eller jag ska göra det...). Till att göra stordåd. Till att sitta och dagdrömma en lång stund. Inspiration för mig är nog helt enkelt något som släpper tankarna fria och som gör mig glad.
Jag har suttit en (halvlång/ganska kort) stund och försökt koncentrera mig på mitt bokföringsprov som går av stapeln imorgon bitti. Under tiden har jag lyssnat på musik skriven av Johann Johannsson, en fantastisk isländsk kompositör som gör musik som får hjärtat att nästan brista så vacker är den. Alltid när jag lyssnar på något som han skrivit blir jag uppfylld av ett slags lyckorus och jag förundras över att inte hela världen lyssnar på hans musik och på det viset blir glad och harmonisk.
Musiken är ju trots allt ett universalspråk som alla kan tillgodogöra sig och förstå, om än kanske på olika vis och med olika tolkningar och upplevelser som resultat.
Ibland önskar jag att mina föräldrar inte varit så snälla och tillmötesgående när dom tillät mig att inte börja i musikskola. Vad vet en nioåring om vikten av att lära sig att spela instrument?? Den nioåring som var jag hade inte den blekaste aning. Hur jag önskar att jag lärt mig spela piano! Tänk att ha förmågan att uttrycka sig på ett "språk" som alla i hela världen kan förstå och uppskatta. Lite avundsjuk kan jag bli ibland på dom som har den förmågan. Men då sätter jag på min favoritmusik och sätter mig ner en stund i lugn och ro och så mår jag genast bättre. Efter en lång arbetsvecka finns det inget som är så likt balsam för själen som isländsk sagomusik...

Händer med ränder

Det finns inget som så snabbt får en att uppskatta dagens moderna samhälle som när någon vital apparat klappar ihop. Vår tvättmaskin har varit obrukbar i nästan en hel vecka nu och det börjar verkligen sina bland våra rena kläder. Jag har just tvättat upp ett handfat med strumpor så att vi ska slippa gå barfota i våra skor imorgon. Handtvätt är verkligen inte min grej. I vanliga fall tycker jag om att göra saker med händerna, typ gräva hål i marken och att baka bröd. Tvätta kläder är dock inte något som mina torra händer tycker särskilt mycket om. Som väl är köpte jag ny handkräm idag annars hade mina händer nog gett upp direkt efter en minuts tvättande. Det var det värsta med att jobba i delikatessbutik; att man var tvungen att tvätta händerna cirka femtio gånger varje dag. Aldrig har mina händer varit i så dåligt skick som det året jag jobbade där. The Body Shop hade ett ganska lukrativt år det året eftersom jag köpte stora tuber med handkräm varannan vecka...
Kvällen har jag spenderat med näsan i mina bokföringsböcker. Jag har mitt sista prov i bokföring på lördag morgon (där sprack den sovmorgonen...) och jag har inte direkt tillbringat mycket tid på sistone med att begripa periodisering och momsredovisning, så nu har jag lite att fundera på under morgondagen. Det ska bli skönt när det är klart.
Men nu ska jag gå och skölja ur tvätten! Chipp!

Lilla fröken pratglad

Hmm. Jag tycks ha somnat tidigt igår. Efter att jag slutat läsa (jag läser alltid en stund när jag gått och lagt mig, det får mig både att varva ner och är roligt; man lär sig nya saker, som till exempel igår när jag läste om hur Harry Truman hade befäl för 194 män och ett antal artillerivapen i Frankrike under första världskriget) minns jag vagt att maken kom och lade sig ett tag senare och att jag trodde att det redan var morgon då. Är det dags att gå upp redan? frågade jag, men han svarade bara att nej, ser du inte hur mörkt det är ute? Eftersom jag inte ens med största viljestyrkan kunde öppna mina ögon just då litade jag på att han talade sanning och somnade glatt om på en tiondels sekund. Kort därefter (åtminstone kändes det så) ringde väckarklockan och det var verkligen dags att gå upp.
Efter ännu en trevlig dag på jobbet knatade jag till busstationen och insåg till min glädje att fyrabussen faktiskt inte var fullpackad idag och att jag kunde välja och vraka var jag ville sitta. Dörrarna stängdes och vi gav oss iväg. På nästa hållplats var det bara två personer som väntade på vår buss. En av dom var en ung tjej med händerna fulla av shoppingkassar och en mobiltelefon tryckt mot örat. Efter vissa problem lyckades hon ta sig upp på bussen, givetvis fortfarande pratandes i telefon, fumlade fram sitt busskort och hasade sig längs med gången och satte sig, naturligtvis, bredvid mig. Nu är det inte så att jag inte tål att ha någon sittande bredvid mig. Vad jag däremot inte tål är när denne person sitter och pratar högt och ljudligt, oftast om djupt personliga saker, i sin mobiltelefon. Detta behov av att offentligt avhandla diverse problem och diskutera, ofta en tredje persons, egenskaper och tillkortakommanden är något jag helt enkelt inte förstår. Visst kan man prata i telefon, men måste man inta ett röstläge där hela bussen hör, fast man sitter näst längst fram?
Cirka tio minuter in i bussresan åker vi över ett av traktens högre berg. Där bryts per automatik alla mobiltelefonsamtal, även denna unga frökens. Inte hindrade det henne. Efter några sekunders frustration ringer hon bestämt upp en annan person som naturligtvis svarar efter drygt 1,3 sekunder och därefter följer en plågsam redogörelse för de gardiner och kuddfodral som nyss inhandlats. Detta samtal är dock, barmhärtigt nog, relativt kort. Därefter ringer hon upp person nummer ett igen och fortsätter samtalet som så brutalt avbröts några minuter tidigare. När dessa två unga fröknar bestämt att de ska träffas om sisådär tio minuter (vad dom ska prata om då har jag ingen aning om då dom redan tycks ha grundligt avhandlat allt viktigt. Kanske blir det krisen i Grekland som dom tillbringar eftermiddagen med att dissekera...) lägger hon på luren. Det är tyst i underbara femton sekunder. Sedan ringer hon en fjärde person!
Tilläggas ska att jag har mina hörlurar på nära maxvolym och lyssnar på musik, men det är ändå omöjligt att dränka hennes högljudda stämma och jag tvingas lyssna på allt hon har att meddela världen. De sista få minuterna av bussfärden är hon faktiskt tyst, men det är uppenbart att det kliar i hennes pratmuskler och det rycker i fingrarna på henne och hon pillar lite frustrerat på telefonen, som om hon försöker komma på ytterligare något att meddela någon av alla hennes 375 allra närmaste vänner...
Själv sitter jag och kokar lite lätt på insidan och funderar på alla de smått elaka kommentarer som jag så gärna skulle vilja delge denna pratglada fröken. Men i slutändan segrar såklart svenskheten i mig och jag är tyst och lider stilla i min tystnad, liksom jag är säker på att resten av bussen också gjorde.

Nyhetstorka

Inte mycket nytt att rapportera. Jag tycks ha blivit en mästare på att sätta mat och dryck i halsen, men det är typ allt som har hänt sedan helgens strapatser. Just nu sitter jag här och hostar efter att ha försökt andas in en stor klunk saft, inte så trevligt.
Jag har också avslutat ett av mina gamla bankkonton idag, det som jag inte använt på två år och som mest stått och kostat pengar för mig att ha. Tre kronor fick jag i handen, det var allt som fanns kvar och jag gav det genast till välgörenhet. Kändes bra. Som att jag gjorde en insats, om än en mycket liten.
Hyresvärden har varit i vår tvättstuga ikväll och gjort något med tvättmaskinen gissningsvis. Vet inte vad. Jag törs inte gå dit just nu. Försöker mest att hålla mig undan samtidigt som jag hoppas att allt löst sig på något vis. Vår tvättkorg svämmar över inne i en av våra garderober och jag får nog snart börja ha på mig tjocka stickade sockar i mina vårskor för det är allt jag har kvar som är rent. Det är väl mitt straff för att jag misshandlat tvättmaskinen så mycket att den ville ta livet av sig.
För övrigt går det inget vidare för Detroits hockeylag just nu. En rejäl uppryckning krävs om dom ska ta sig vidare. Vi väntar med spänning på nästa match. Men nu...Zzzzzzzzz......

Definitivt inte en evighetsmaskin

Stor dramatik infann sig under gårdagen. På ett ganska osannolikt ställe därtill. Inte hade det något med sport eller samhällshändelser att göra. Jag deltog inte i några demonstrationer eller upplopp och såvitt jag vet var det inte ens mitt fel att vad som hände hände.
Efter en efterlängtad sovmorgon åt vi frukost och gjorde oss klara för att gå och handla mat till kvällens middagsbesök. Jag satte igång en maskin tvätt som skulle vara klar lagom till att vi kom tillbaka hem. Iväg gick vi, handlade massor av godsaker och traskade hemåt med vårt tunga byte. Maken började packa upp varorna och jag gick ner för att byta tvätt i maskinen. Öppnade dörren in till tvättstugan och möttes av en skräckinjagande syn. Mitt på golvet låg tvättmaskinen med luckan ned mot golvet, sladden loss från vägguttaget och en liten pöl av vatten bredvid sig. Med lätt panik sprang jag uppför trapporna och informerade maken om att jag behövde lite hjälp... Vi lyckades lyfta upp maskinen och ställa den upprätt igen. Inget såg ut att vara trasigt, men knapparna och luckan hade skrapsår med grön golvfärg i sig. Luckan öppnade sig villigt och jag tog ut våra genomblöta lakan. Med viss nervositet satte vi i sladden i vägguttaget och ingenting hände. Maskinen var tyst och displayen mörk och släckt.
På något vis hade maskinen alltså vibrerat så häftigt när den centrifugerade tvätten att den klivit över kanten av sitt lilla betongfundament, tappat balansen och vräkt sig handlöst med "ansiktet" före i backen, varpå den, tack och lov, ganska korta sladden drogs ur vägguttaget och maskinen tystnade. Jag kan bara tänka mig vilken smäll det måste ha varit när den slog i betonggolvet. Våra stackars grannar... om dom var hemma. Våra lakan fick vi vrida ur för hand och sen hänga upp på tork och efter det fick jag det stora nöjet att ringa vår hyresvärd och berätta om dramatiken.
Vår resterande smutstvätt fick vackert åka tillbaka till tvättkorgen och det återstår att se när vi kan tvätta igen. För egen del lär jag nog vara lite nervös när jag nästa gång sätter igång en tvättmaskin. Mitt i all bedrövelsen kunde jag ändå inte låta bli att fnissa när maken antydde att det verkade som att tvättmaskinen försökt ta livet av sig själv genom att dödsstörta mot golvet. Det var onekligen så det såg ut när jag upptäckte den liggande till synes livlös på golvet. Inte visste jag att också tvättmaskiner kan bli deprimerade...