Om det vore val idag skulle jag välja bort valborg

Ett vattentorn är tydligen värsta partystället i den här lilla stan. Vi har ett precis utanför vårt hus och just nu är det runt trettio mer eller mindre berusade ungdomar där ute. Dom står mitt i gatan och dräller, skriker "Anna, nu går vi!" och väsnas i största allmänhet. Jag har försökt att ignorera dom i ett bra tag nu, men det är omöjligt att sova som dom håller på. Efter att ha jobbat hela veckan är jag rejält trött och nu är jag också rejält arg. Alltifrån ilskna vakthundar till vattenkanoner och gummikulor står nu på min mentala inköpslista inför nästa shoppingtur...
Efter att ha bott i Uppsala i ett antal år och upplevt hemska Valborg-nätter där trodde jag att det skulle vara ganska lugnt här, men icke. Det var också sådana här företeelser som gjorde att vi tröttnade på att bo i studentstaden St Andrews, för där var varje kväll en festkväll och otaliga var de nätter då man väcktes av skrålande studenter på väg hem en tidig, tidig morgon.
Men tydligen ligger vår lilla bakgata här i pyttelilla Swedentown också mitt i partystråket och det har varit full trafik hela kvällen. Jag är förmodligen hemskt gammal och tråkig, men jag begriper inte varför dom ska hålla på så här. Om detta är dagens ungdom har jag ingen vidare lust att stanna kvar häromkring i framtiden. Om jag inte visste att polisen hade fullt upp på annat håll hade jag ringt dom för längesen, men nu sitter jag här istället och försöker att skriva av mig den värsta ilskan medan jag hoppas och ber att dom ska gå härifrån snart alternativt att det ska börja spöregna. Gummikulor i all ära, men det finns få saker här i världen som driver ungdomar inomhus som ett riktigt ösregn. Men nu får jag väl sätta mig och kolla på film en stund istället för här går absolut inte att sova än på länge.

Bla bla bla

Det är lite läskigt när man upptäcker något nytt om sig själv. Speciellt om det visar sig att man är raka motsatsen till vad man trodde att man var. Plötsligt inser man att man inte ens känner sig själv helt och fullt. Den här veckan har jag insett att jag är en riktig pladdermaja. Jag som alltid var den tysta och blyga. Jämt! Man fick dra orden ur mig med tång. Men nu pladdrar jag glatt på om ditt och datt med främmande människor som om jag aldrig gjort annat. Ibland får jag hejda mig för att inte prata för mycket, ett problem som jag aldrig någonsin haft förut. Det är lite ovant och jag undrar vad som hände egentligen.
Till stor del tror jag att det kan ha med de senaste tio månadernas arbetslöshet och att jag varit hemma mycket ensam utan något större nätverk att kommunicera med. Jag tycks vara utsvulten på socialt umgänge och försöker desperat ta igen förlorad tid. Det är inte utan att jag blir lite full i skratt när jag, så att säga, iakttar mig själv.
Tiden utanför Sverige har nog också bidragit mycket till min förändrade personlighet. Där är folk mera utåtriktade och om man är ute och går klockan sju på morgonen så hejar man på alla man möter, även om man aldrig sett dom förut. För att inte tala om USA där alla butiksbiträden alltid hejar och frågar hur läget är (detta gjorde mig oerhört ställd i början, men nu tycker jag att det är fantastiskt och något som fler länder - läs Sverige - borde anamma).
Dessutom tror jag att det faktum att min käre far är en väldigt pratglad person som gärna pratar med allt och alla kan ha påverkat mig, skillnaden nu är dock att min blyghet tycks ha försvunnit och då plötsligt har alla fördämningar brustit... Jag pladdrar glatt med butikspersonal och busschaufförer (dock inte oavbrutet som vissa äldre damer, så långt har mina hämningar inte brustit än...), med arbetskamrater och andra som uppehåller sig i samma byggnad som jag just för stunden. Om det inte vore för att jag oftast är omringad av svenskar som helst håller sig för sig själva så hade jag nog hejat på alla jag mött på gatan och de trötta människorna i postkön. Men jag har ändock en viss respekt för svenskens behov av isolering och anonymitet så jag låter bli fast det kliar i mina pratmuskler. Lite är det väl en typ av självbevarelsedrift också. Jag menar, om man gick omkring och hejade på folk och pratade med okända människor skulle man nog bli stämplad som lite av en knäppis (inte ett särskilt bra ord, jag föredrar engelskans "fruitloop"; det säger så mycket mer).
Slutligen så kan ju åldern ha något med saken att göra. Den osäkra fjortisen är sedan länge bortglömd och jag känner väl att jag är lite för gammal för att gå omkring och oroa mig för att säga nåt olämpligt. Jag har, genom erfarenhet och tid, förtjänat rätten att få babbla lite. Dessutom har jag ju som sagt lite tid att ta igen, inte bara det senaste året, utan i stort sett trettio år av tystnad och blyghet.
Läskigt eller inte, så trivs jag rätt bra i min nyfunna roll som pladdermaja och mina arbetskamrater får nog finna sig i att jag babblar på. Som tur är så vet dom ju inte om att jag tills nyligen var en tyst liten mus som helst inte sa chipp...

Kulturkrock

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det här skulle blivit en rolig (förhoppningsvis i alla fall) blogg om kontorskultur och svenska kafferaster, men istället finner jag mig själv invecklad i en konstig konversation om svenskhet och invandring och kulturkrockar. I korthet kan man väl säga att jag är väldigt mycket mera svensk än jag tror och ibland skulle vilja vara. Jag märker det särskilt när någon annan (typ min äkta hälft) kritiserar mitt fosterland. Fastän jag själv gärna gör det samma, alltså kritiserar mitt eget hemland, blir jag arg och sur när någon annan gör det. Det är ungefär som när någon säger något elakt om ens föräldrar, det är helt enkelt inte tillåtet! Sådant är bara okej inom familjen, av någon underlig anledning... Men nu har vi nog rett ut begreppen lite och kommit överens om att vi båda är kritiska till våra respektive länder OCH till varandras. Inte blir det mindre komplicerat för det, men man vet ju åtminstone var man står.
Jag kan inte ens föreställa mig hur trixigt det måste vara för par som kommer från vitt skilda bakgrunder, min man och jag är ju åtminstone båda västerlänningar med judisk-kristna värderingar i botten av våra respektive samhällen. Jag förstår inte riktigt hur en del par klarar av sina olikheter, hur kan en svensk förstå en japan på riktigt? Eller en afrikan en ryss? Är det möjligt? Visst är det möjligt, men det bäddar nog för en del diskussioner innan man kan förstå varandra och varandras bakgrunder. Jag tycker det är fullt tillräckligt att förlika mig med amerikanens rättframhet och direkthet och jag misstänker att han har svårt för min svenska vaghet och konfrontations-fruktan.
Men, man lär sig hela tiden. Och om vi inte är eniga om något visst just för stunden så kan vi ju i alla fall vara ense om att svenska hockeyspelare i USA är en svårslagbar kombination. Go Red Wings!

Hur definierar man ogräs?

Det är skillnad på ogräs och ogräs. Denna tanke slog mig när jag satt på den skumpiga bussen på väg hem i eftermiddags. Jag tror aldrig att jag sett så mycket vitsippor som denna vår. Dom är överallt, i varenda dike, hage, snår och backe. Så söta och nätta står dom där och sträcker sig efter solstrålarna och vi tycker att dom är så fina så fina. Men tänk om någon annan blomma eller växt skulle sprida sig så explosionsartat och ta över alla våra gröna ytor, skulle vi då vara lika uppskattande? Är det inte konstigt att när en viss blomma brer ut sig som rumsvarmt smör på en limpmacka är det underbart och vackert, men när en annan försöker sig på samma sak, som till exempel maskrosen ofta gör, då är det ett ogräs som ska bekämpas till varje pris...
Varför är vissa företeelser så accepterade och omtyckta, medan andra föraktade och avskydda, funderade jag vidare. Jag tänkte nu inte bara på blommor och växtlighet utan på mer vardagliga, samhälleliga saker. Mest aktuellt i mitt sinne är radio. Visst, det är ingen som tvingar mig att lyssna på radio, men om jag väljer att göra det, måste jag då stå ut med massa struntprat och fult språk hela tiden?! Det tycks vara acceptabelt att driva hej vilt med allt och alla och prata illa om resten. Det beskrivs till och med som humor och satir, vilket jag tycker är en grov generalisering som inte överensstämmer särskilt bra med verkligheten. Men, påminner jag mig, det som jag ser som ogräs tycker andra är ovärderligt och roligt.
Själv slipper jag helst tjatet och att det alltid måste vara fyra programledare som pratar i mun på varandra och att musiklistan tycks bestå av samma fjorton låtar... I ren protest stoppar jag in hörlurarna till min ipod och lyssnar på Hans Zimmer, Geoff Zanelli och Blake Neely varvat med lite Michael Kamen, Beethoven, Feist och Jeremy Camp. Musik som en del säkert skulle tycka var enbart sömngivande och tråkig, men som gör min dag lite lättare och skönare.
Så ja, den gamla klyschan är väl sann trots allt; det är nog så att skönheten sitter i betraktarens ögon.

Karpaltunnelsyndrom

Mina dagar är ganska innehållslösa nu när jag jobbar. Inte på ett sådant sätt att det är trist eller jobbigt eller något jag helst inte skulle syssla med, men det händer i princip bara samma sak hela tiden. Siffrorna skiftar, men formulären är desamma. Mina fingrar lider av träningsvärk idag, dom var alldeles fumliga en bra stund och det blev fel hela tiden. Det tror man kanske inte, att knappande på ett tangentbord skulle kunna vara ansträngande, men för ens händer kan det faktiskt vara det. Det leder mig osökt in på ett avsnitt av Vita Huset (West Wing på amerikanska!) där sekreterarna i protest mot att ingen tog deras värkande fingrar på allvar slutade skriva maskin/dator under en dag. Jag har nu inga sådana planer, det blir nog bara till att göra lite mer intensiv fingergympa och hoppas att handen (den högra är tröttast) vänjer sig snart.
Vad har jag lärt mig mer idag? Jo, att den varma chokladen i kaffeautomaten är ungefär sju gånger godare än kaffechocken med mjölk. Märkligt med kaffeautomater som inte kan göra gott kaffe, fast den mal bönorna där och då. Eller också är det gott kaffe, men jag är bara insnöad på bryggkaffe och det är ju inte riktigt samma sak kanske...
Slutligen så blev jag idag inbjuden till sossarnas demonstrationståg på lördag här i stan. Tror inte att jag kommer gå... Men det är ju lite lustigt att dom verkar anta att merparten av invånarna här är just sossar och att vi bara behöver en liten påminnelse för att troget ställa upp i manifestationen av ogillande ("av regeringens politik").
Nu ska jag bara sitta här och lyssna på koltrasten som kvittrar något alldeles ljuvligt i trädtoppen strax utanför mitt fönster. Våren är äntligen här!!

Gröna stackars fingrar

Jag tycks ha åkt på någon slags förkylning eller influensa eller nåt. Trött och värk överallt. Men jag åkte och jobbade i alla fall, sitta framför en dator orkar man ju i alla fall även om man inte är så pigg. Annat vore det väl om jag var förskolelärare eller hunddagis-nisse, då hade jag nog stannat hemma. Helgen var lugn och fridfull, det inhandlades bland annat fröer och såjord, så nu har vi ett mini-växthus i vardagsrummet och en grupp lerkrukor på balkongen som förhoppningsvis ska gro och växa upp till fina blommor och örter. Det är något väldigt uppfriskande med att gräva i jorden och plantera växter har jag tyckt alltsedan tidiga tonåren. Jag har absolut inte några fantastiska gröna fingrar eller så, men jag trivs när jag får lite jord under naglarna och när ogräset försvinner och önskvärda gröna saker spirar ur marken. Kanske är det mina jordbrukar-gener som gör sig lite påminda, kanske är det bara glädje över naturens mirakel som fascinerar mig. När vi var i stora staden igår och shoppade lite var det slående hur många som tycktes ägna sig åt trädgårdsarbete just nu. Var och varannan person kom ut ur affärer med stora lerkrukor och säckar med jord och gödning. Hos blomsterhandlaren var det full fart och värst var nog det medelålders paret som hade två stora vagnar fullastade med småbuskar. De måste ha köpt 40 stycken. Huller om buller i två stora högar. Undrar just vem av dom som fick den stora äran att gräva alla hål som krävdes för att få dem på plats...
För övrigt har det inte hänt mycket nytt. Jag skar nästan av mig ett finger igår i min iver att skära en avokado itu. Lyckligtvis införskaffade vi nyligen ett förstahjälp-kit och vi hade därmed faktiskt plåster hemma. Lite förebrående såg han allt ut maken när han plåstrade om mig. Inte kan jag väl hjälpa att våra knivar är så sylvassa! Det är ju han som slipar dom så att dom kan skära hårstrån på längden. Jag ska nog hålla mig till de äldre lite slöare knivarna.
Men nu är klockan redan över åtta på kvällen och det är tid för mig att gå och nana, stackars sjuka jag. Förhoppningsvis vaknar jag upp pigg och alert imorgon, redo för nya sifferutmaningar på jobbet. Tills dess, god natt!

Lilla jag i liten stad

Att bo i en liten stad kan vara ganska intressant. Redan efter tre dagar på samma morgonbuss har jag identifierat ett halvdussin individer som alltid är på samma buss som mig och som alltid beter sig likadant, precis som jag alltid beter mig likadant. Där finns den pratglada äldre damen som bara ska sitta längst fram och prata med busschauffören. Där finns damen med den blanka skinande svarta jackan och den svarta stickade mössan med en stor boll på, hon som alltid tycks komma tio sekunder före mig till hållplatsen och som alltid går direkt till stället med metro för att fiska upp morgonens nummer. Där finns den äldre färgade herren med det stora leendet, den spansktalande mannen som alltid sitter och läser hela vägen och den blonderade kvinnan med vita spetsiga stövlar med klack.
En fördel med att bo i en liten stad är att det är nära till allt. En nackdel är att "allt" inte är så mycket. Det är nog det jag tycker minst om med att bo i lilla Swedentown, det finns så begränsat med saker att göra. Åtminstone till ett rimligt pris och för någon som inte har bil. Visst finns det gratisnöjen som promenader och kyrkor att beundra och affärer att spankulera kring, men inte kan man gå på en billig konsert eller kolla på en stor sporthändelse live. Museum finns det ett här i stan som är öppet vanliga tider, men det är så litet att det räcker att gå dit ett par gånger om året så har man sett allt och lite till.
Jag saknar väl helt enkelt lite fart och fläkt, lite alternativ bland fritidsaktiviteter och kanske ett matställe som inte är vare sig pizzeria eller enbart lagar försvenskad asiatisk mat.
Jag lyssnade på en intervju på radion idag med en ung svensk sångerska som ursprungligen kommer härifrån trakten och hon konstaterade en bit in i intervjun att hon inte kunde nöja sig med att bo i en så liten stad som den hon växte upp i. Hon flyttade därifrån redan som tonåring och har sedan dess bott i stora städer både i Sverige och utomlands. Hon sa också att hon kände sig lite fundersam ibland över att hon inte kunde nöja sig, som de flesta av hennes gamla vänner och släktingar, med att bo i en liten stad och leva sitt liv där och endast där. För henne var det alltid något annat som lockade, men hon kunde inte riktigt identifiera vad det var. Jag känner väldigt mycket på samma sätt. Något odefinierbart liksom lockar mig bort och vore det inte för starka familjeband så skulle jag nog vara väldigt mycket på ett annat ställe än där jag befinner mig just nu. Men, det finns en tid för allt. Det måste jag tro i alla fall. Just nu försöker jag vara nöjd och lycklig här och är det också! Det är ju trots allt så, som en viss känd sångerska sjöng en gång i tiden, att det är dagarna som går som är livet!

Dagens (eller snarare årtiondets) överraskning

Jag ska fatta mig kort. Låt mig bara säga detta, det lönar sig att skriva brev.
Som jag kanske nämnt förut har jag haft en del att klaga på hos ett visst telefonbolag. I förra veckan skrev jag ett tre sidor långt brev (mest för att jag tyckte det var roligt, men också för att jag tyckte att dom behöver få veta vad som står på) till ett visst telefonbolag där jag beskrev lite av det som hänt de senaste två månaderna och föreslog vissa saker dom skulle kunna förbättra. Inte trodde jag på allvar att något gott skulle komma av det brevet, mer än ett gott skratt möjligtvis.
Men, ack så fel jag hade! Idag kom nämligen Brevet! En ursäkt på svart och vitt och en kompensation som motsvarar ungefär fyra månaders användning av bredband, tv och telefoni för oss. Det kallar jag en riktig ursäkt!
Så dagens STORA TACK går till ingen mindre än Telia!!!!

Med vänliga hälsningar
En nöjd konsument och brevskrivare.

Och så dagens notiser...

Det finns ingenting att skriva om idag. Det är en "slow news day" som man säger i Förenta staterna. Upp på morgonen, iväg till jobbet, jobba, jobba, jobba, hem igen, äta mat, vila och sen börjar allt om igen. Nog så skönt som en daglig rutin, men särskilt spännande att läsa om är det ju inte. Så det blir några korta notiser bara innan jag kollapsar och somnar i en oorganiserad hög på min säng.
Igår läste jag om en val som strandat på kusten utanför Seattle. Valen strandade så rejält att den inte gick att rädda. När man undersökte den jättelika varelsen hittade man både det ena och det andra. I buken/magen (vad säger man om en val? Jona i valfiskens buk? Hm...) fann man bland annat ett flertal plastpåsar, en golfboll och ett par gympabyxor. Nu var det ju inte en människoätande varelse, men man undrar ju lite hur det kom sig att valen hade ett par byxor i magen...
I Detroit hejar man just nu mest på hockeylaget Red Wings. Laget består till stor del av svenskar och Henrik Zetterberg är väl en av de mer kända. I natt gjorde han två mål i en match som Red Wings vann med 3-0 mot Phoenix. Två vinster till och Detroit-laget är klart för avancemang i slutspelet.
Jag lyssnade på svensk radio idag för första gången på mycket mycket länge. En hel dag med svensk kommersiell radio är nog för att göra vem som helst uttröttad. Under loppet av sex timmar hörde jag årets schlager-vinnare inte mindre än tre gånger, samma låt givetvis. Nyhetssändningarna som man låtsas att man har ska vi inte ens nämna... mer än att säga att dom var i stil med kvällspressens löpsedlar, d v s allt annat än informativa och allt annat än nyheter, allt levererat med attityden att vår radiokanal är coolast i världen. Jag är nog lite av en media-snobb, men det är svårt att inte tappa modet när man hör sändningar av sådan (bristfällig) kvalitet. Tanken att det är det enda sättet en del människor tar del av nyheter är lite skrämmande. Lika skrämmande som att majoriteten av 18-30-åringarna i USA får sina nyheter helt och hållet (enbart!) från The Daily Show med Jon Stewart... Vad månde bliva av denna generation?
Och med den tanken lämnar jag denna dag av nyhetstorka och gör mig redo för morgondagen. Måhända har den något nytt och spännande att delge??

Som en urvriden trasa

Kära nån! Jag trodde knappt det var möjligt att vara så trött som jag är just nu. Förutom några dagars extrajobb inom skolan har jag idag jobbat för första gången på nästan elva månader. Precis som vanligt när jag börjar på något nytt är jag superkoncentrerad och försöker lära mig allt på en gång, vilket gör att jag blir lite lätt utmattad. Dessutom klev jag ju upp en timme tidigare i morse än jag vanligtvis gör och det bidrar säkert också till tröttheten. Men jag är också lättad för min första dag som siffernisse gick bra. Det var inget slavgöra, vi fick till och med fikaraster (något som inte existerar i Skottland och som jag tycktes ha glömt bort att man faktiskt får ha här) och jag tror inte att jag ställde till med någon större katastrof. Åtta timmars jobb var dock ganska mycket för mig som är van att sitta hemma och plugga och städa och surfa och gå ut och gå ibland. Jag hoppas dock att det blir en vana ganska snabbt.
Utöver jobbet var ett av de mer intressanta inslagen i min dag bussturerna på väg till och från jobbet. Morgonbussen var tio minuter försenad, vilket inte gjorde mig något för jag hade gott om tid. Jag satt under hela resan dit och lyssnade på den lite äldre damen som hade en ytterst högljudd konversation med busschauffören. Det var prat om ditt och datt på högljudd och mycket välartikulerad västgötska. Problem med bussar, hur man bäst somnar på kvällen (radiolyssnande är tydligen ett hett tips!), cancerframkallande ämnen och gamla bilar var bara några av de samtalsämnen som avtalades. Det var svårt att inte dra på smilbanden.
På vägen hem (på en absolut fullsatt buss) var det två unga grabbar som satt på andra sidan mittgången och diskuterade musik högljutt samtidigt som de båda lyssnade på var sin mp3-spelare, vilket förmodligen förklarar varför de pratade så högt... Här var det bara musik som gällde, blott avbrutet av en eller annan kommentar om hur mycket trafik det var och att de nog skulle komma för sent till sin repetition av något. Själv satt jag mest och försökte låta bli att bli åksjuk.
Nu efter en rejäl middag följt av en liten kopp kaffe är jag i princip redo för att gå och lägga mig fast klockan bara är strax efter åtta. Men jag ska väl försöka hålla mig vaken en liten stund till, om inte annat för min käre makes skull. Gääääääsp!!

Respektabel medborgare kommer här

Imorgon ska jag bli en respektabel medborgare igen. Jag ska börja arbeta igen efter nästan elva månader utan arbete. Det är inte helt lätt att få jobb i dagens Sverige har jag märkt. Konkurrensen om de lediga jobben är stenhård. Ja, åtminstone om den typ av jobb som jag har ägnat de senast tio månaderna åt att söka. Häromdagen fick jag ännu ett brev med ett meddelande om att en tjänst jag sökt blivit "tillsatt av annan sökande". Över 170 personer hade sökt tjänsten. 170! För ett administratörsjobb i en liten stad i västra Sverige... Men nu har jag alltså lyckats få ett jobb. Visserligen tidsbegränsat, men det är på heltid och det är en början. Det faktum att man inte behövde några som helst meriter för att kvalificera sig för jobbet, mer än flinka fingrar och siffersinne, försöker jag att inte tänka så mycket på.
Istället tänker jag på hur skönt det ska bli att få lite rutin på tillvaron igen. Jag är i allra högsta grad ett vanedjur och gillar att ha mina dagar ganska inrutade. Nu måste jag visserligen gå upp en timme tidigare på morgonen för att ta en tidig buss, men det finns ändå en viss tjusning i att sitta i morgonkylan på en bänk och vänta på bussen och läsa morgontidningen.
Känslan av att komma hem efter en dags arbete och känna att man förtjänar att ta igen sig för att man har gjort sitt ser jag också fram emot.
Det ska också bli oerhört skönt att känna att man gör ett bidrag igen. Nu tänker jag inte på mitt storslagna bidrag till stadskassan i första hand, men mer på mitt bidrag till vårt hushåll. Nu kan vi kanske äntligen köpa en tv till det digital-tv-paket vi prenumererat på i två månader utan att kunna utnyttja det... Tänk vad glada dom kommer att bli på Radiotjänst när jag ringer och berättar att vi köpt en tv! Sedan borde jag uppsöka en tandläkare någon gång det närmaste året. Maken behöver kontaktlinser och vi behöver båda nya skor. Sen skulle det ju vara ganska skönt att kunna sätta in lite pengar på vårt sparkonto som ännu inte innehållit ett öre. Listan kan göras mycket mycket mycket lång.......
Men just nu hoppas jag bara att jag inte försover mig och att dom har sköna skrivbordsstolar. Det är allt jag ber om idag. Resten får lösa sig allteftersom.

Med blicken fäst på det som betyder nåt

Skrivkramp. Har jag sällan, men idag tycks det ha drabbat mig. Kanske beror det på de förlamande isande vindarna som blåser ute och gör till och med vår varma och ombonade lägenhet dragig. Tack vare en generös chaufför (tillika mor) tillbringade vi eftermiddagen ute på landet idag. Jag tog en tur med tossiga hunden Mammus och de första tio minuterna hade jag god lust att vända tillbaka. Hade det inte varit för Mammus entusiasm och att solen trots allt sken lite då och då mellan tjocka molntussar hade det blivit en riktigt kort promenad. Nu strävade vi på genom skogen, på en grusväg belagd med nygamla granbarr och med stora sprickor kors och tvärs i leran. (Det fanns ingen snö kvar längre, bilden ni ser är några månader gammal...) Vinden var i alla fall inte lika outhärdlig när man fick lite skydd av träden. I rask takt gick vi vår vanliga korta runda, den vi går när vi inte har så mycket tid eller när orken tryter, han ivrigt nosande i diken och snår, jag med blicken sökande hit och dit efter vilda djur, eller tama för den delen.
Den senaste gången vi gick samma runda blev vi överrumplade av två stora hundar som sprang lösa i en trädgård. Deras husse var i ett av uthusen, men han hade radion på nära maxvolym och hörde inte när hans vovvar började skälla och förfölja mig och min lilla kamrat; en mycket förvånad terrier. Det stod dock ganska snabbt klart att den ena av de stora hundarna var alltför bekväm för att gå utanför tomtgränsen, eller så brydde han sig helt enkelt inte om oss för han lufsade strax tillbaka. Nummer två var dock alltför nyfiken för att ens tänka tanken på att stanna hemma. Han kom springande som ett svart smalt streck ut genom grinden. Som väl är har jag mött några hundar genom åren och den här såg trots sin överväldigande iver åtminstone snäll ut. Därför ökade jag bara på takten och tänkte försöka ignorera vår nyfunna svarta fyrbenta kamrat så mycket som jag kunde. Då skulle han nog tröttna snart tänkte jag. Problemet var bara att min lilla vän terriern inte hade för avsikt att varken ignorera eller öka takten. Dubbelvikt och baklänges trippande med spetsade öron och förtjust uppsyn följde han efter mig. Om det var någon han ville ignorera så var det i så fall mig... Det förstår ju vem som helst att detta endast uppmuntrade till vidare förföljelse. Men jag trampade på i alla fall och stannade ett par gånger och blängde argt på vår nyblivne svarte vän. "Gå hem med dig!" röt jag. På hundspråk betyder det tydligen något i stil med; "Om du följer med oss en bit till så får du karameller!!!" Helt klart fel taktik.
Jag ökade på takten. Lyckades då och då få terriern att gå normalt bredvid mig, dock fortfarande med huvudet bakåtvänt. Så svängde äntligen vägen och vi försvann utom synhåll för ett kort ögonblick. Det var tydligen det som behövdes. Plötsligt vändes tankarna i svarta hundens huvud till mer intressanta spörsmål. Mat skulle jag tro var ett av dem. Värme kan ha varit ett annat, för det här var mitt i smällkalla vintern. Utan vidare "uppmuntran" från oss som han inte längre kunde se stannade han upp och tappade intresset lika fort som det väckts. Med ett lätt nonchalant svaj på svansen vände han på fläcken och travade hemåt. Jag vet för jag kunde se honom genom trädgrenarna. Minst lika fort glömde min färdkamrat av vad som hänt och koncentrerade sig istället på att nosa runt i dikeskanten och springa kors och tvärs över vägen, precis som han brukar. Ordningen var återställd och jag var nog den enda i sällskapet som fortfarande mindes att det skett överhuvudtaget. Det är ganska skönt med hundar; de lever verkligen i nuet. Det är inte så viktigt vad som hände igår eller om någon skällde på mig för en stund sen. Huvudsaken är att jag har roligt just nu, att jag har en rolig leksak hemma i en skrubb och att jag kommer att få mat om en liten stund! Ibland önskar jag att mitt minne fungerade på samma sätt. Glömma det tråkiga så fort det hänt och fokusera på det viktiga i livet; som glädjen i en skogspromenad en solig men kall och blåsig vårdag. Ett enkelt liv vill jag ha. Att det ska vara så svårt att få till...

I förvaltningarnas värld

Det har blivit dags för en kort paus från mina studier så jag sätter mig och skriver lite istället. Det brukar vara läge att göra något annat när ögonlocken blir allt tyngre och tankarna börjar vandra bort från förvaltningsrättens fascinerade fakta... Visste du att det finns en speciell förvaltningsdomstol som tar upp överklaganden som har med växtförädling att göra? Samma domstol tar upp mål som har med patenträtt och skydd av varumärke. Är inte det en lite konstig kombination? Ena dagen diskuterar man en ny sorts majs, nästa dag vad en uppfinnare vill kalla sin golvmopp... Trevligt med variation antar jag.
Eftersom jag redan är inne på myndigheter och förvaltning fortsätter jag på samma tema.
Igår fick jag slutgiltigt avslag på min ansökan om att få a-kassa. Det har nu gått nästan elva månader sedan jag kom tillbaka till Sverige. Elva månader utan inkomst. Utan bidrag. Först nu kommer det fram att det inte har någon som helst betydelse att jag jobbade heltid i Storbritannien precis innan jag flyttade tillbaka till Sverige. Utan ett väntande jobb här uppfyllde jag inte ens det mest grundläggande kravet för att få a-kassa. Är inte det lite ironiskt... Om jag nu hade haft ett väntande jobb här, varför skulle jag då behövt a-kassa överhuvudtaget?! Om jag förstått det hela rätt (vilket jag kanske inte har, för även fast jag just nu pluggar just myndighetsutövning och förvaltning så är det snårigare än Amazonas djungler...) går det att överföra tid arbetad i EU-land till annat EU-land, men den senaste fullgjorda anställningsperioden ska ha skett där man ansöker om förmåner. Det är ju inte utan att man blir lite fundersam över vad det är för vits med EU alls.
Nåja. Nu har det ju ändå inte gått någon nöd på mig. Tack vare nära och kära och att min man - som inte ens är svensk medborgare! - är högt älskad av det här landet har jag alltid haft mat på bordet ändå. Dessutom har jag ju fått uppleva spänningen och förväntan som kommer med att ha ett ärende som utreds av högre makt! För att inte tala om hur roligt det är att skriva brev efter brev med uppgifter och förtydligande och kompletteringar till den ansökan som skickades in tidigt i höstas. För mig som tycker om att skriva syrliga brev har det varit stunder av enastående lycka! Men nu tycks det alltså ha gått mot sitt slut.
Visst kan jag överklaga beslutet igen (är det något jag lärt mig i mina förvaltningsrättsliga studier så är det just detta; man kan överklaga och sedan kan man överklaga igen, och om det inte hjälper kan man börja om på nytt igen med precis samma ansökan!), men samtidigt verkar det som att dom redan bestämt sig och det är ju lite onödigt att belasta ett system som redan är så överbelastat att en överklagan tar 17 veckor att handlägga... Dessutom har jag viktigare saker att sysselsätta mig med. Igår skrev jag ett långt brev till telia som redogjorde för den fars mina kontakter med det företaget har utvecklats till. Det blev nära tre sidor med ganska många komiska inslag om jag får säga det själv...
Idag, och den närmaste tiden, kommer jag att fokusera på min tenta i början av juni. Där får jag glädjen av att "tillämpa i teorin" det jag i praktiken sysslat med i nära nog ett år, försöka begripa mig på det svenska myndighetssamhället! Oh happy day!

Blott en skugga av sitt förflutna

Det finns ett stort vitt övergivet trähus i ett av våra grannkvarter. Jag såg det första gången redan i vintras och fastän gömt under en meter snö så var det uppenbart att ingen längre bor där. Färgen flagnar runt fönstret. Plåttaket har en odefinierbar färg; antingen har det en gång varit rött och håller nu på att bli gråsvart eller så är det tvärtom. Trädgården är vildvuxen och kantas av snåriga buskar mellan träd vars grenar spretar åt alla håll. Fönstren gapar tomma. Det ser så sorgset ut, det stora övergivna huset. Av någon anledning tycks övergivna hus påverka mig känslomässigt. Det är som att deras förflutna viskar till mig om en svunnen tid då människor fortfarande bodde i huset och där fanns liv och glädje och dofter och ljud. En tid då huset var behövt och kanske rentav älskat. Kanske är det bara ytterligare ett uttryck för mitt historieintresse, men jag önskar ofta att jag kunde resa tillbaka i tiden och se hur annorlunda livet var för sextio, sjuttio år sen. Visst, jag åker gärna hundratals år tillbaka i tiden också, men jag misstänker att man inte behöver gå så långt tillbaka i tiden för att se en avsevärd skillnad i levnadssätt.
Men mer än ett uttryck för mitt intresse i historia är det nog ett uttryck för min önskan att ingen ska hamna utanför, åtminstone inte utan att man själv väljer att stå utanför. Ingen ska behöva bli övergiven, lämnad helt åt sitt eget öde. Ensamhet är bland det värsta jag vet och alla uttryck för det gör mig illa till mods, vare sig det rör sig om en övergiven kattunge, ett flyktingbarn eller ett gammalt övergivet hus. Nu innebär det inte alltid att jag faktiskt gör någonting, men det finns ändå en önskan inom mig att ställa allt till rätta; att köpa det där gamla huset och reparera och måla och rensa och fixa. Nu finns det inte vare sig tid eller pengar till ett sådant jätteprojekt. Därför får jag istället nöja mig med att drömma och försöka se det som inte längre finns som om vore det där. Då ser jag huset i all sin prakt och glans, omgivet av grönska och med skrattande och lekande barn i trädgården. Drömmar. Tar bort sorgsenhet. Ibland.

Så kan det gå när man inte kan säga nej...

Ett av de mest otacksamma jobben man kan ha måste vara att stå som försäljare inne i varuhus och matbutiker. Där ilar folk förbi med nedslagen blick, mumlande ursäkter som är just det; ursäkter. Jag träffade två stycken försäljare i min matbutik idag och jag hade, precis som alla andra, tänkt att smyga mig förbi obemärkt, men halvvägs ut genom entrén haffades jag av den av de två som ännu inte givit upp. Jag ångrade genast att jag inte tagit den alternativa utgången som jag kunde ha gjort. Hans kollega såg betydligt mer uppgiven ut, men denne unge man drog igång sitt säljprat och artig och svensk som jag nu är (ibland i alla fall) stod jag där och lyssnade. För det vore ju ännu värre att backa ur när man redan sagt okej till något. Det vore ju riktigt pinsamt!!
Det är märkligt hur uttittad man känner sig när man befinner sig i en sådan situation, och det är ju ändå inte jag som gör något! De dryga tre minuterna som jag stod där kändes som tjugo minuter och det kändes också som att alla kunder och all personal stirrade på mig. Som om jag var en stackars hjälplös liten varelse som fastnat i stora elaka försäljarens fångstnät. Som om jag var mindre smart än alla dom som smög sig förbi och hade såååå jättebråttom helt plötsligt (fast dom sedan såsade omkring inne i affären betydligt längre än vad man gör när man inte har en sekund till övers...).
Ganska tålmodigt, för att vara jag åtminstone, stod jag där och lyssnade till allt vad han ville ha sagt, och det var mycket vill jag lova. Men till slut gick det upp för mig att han inte ville ha mina pengar utan snarare hade något som jag kunde få ta del av. Fortfarande något generad av all uppmärksamhet gick jag därifrån utan att ha gjort några som helst åtagande och med en gratis hotellvistelse för två! Hade jag vetat det när jag först såg dom så hade jag nog klivit fram direkt och hälsat, sniken svensk som jag till viss del är. Tänk så många som gick miste om ett ovanligt tillfälle bara för att dom inte ens tog sig tid att stanna och lyssna i femton sekunder. Inte för att jag dömer någon, jag gjorde ju precis likadant, med skillnaden att en direkt fråga och ögonkontakt gjorde att jag helt enkelt inte kunde med att bara gå därifrån.
Nu hör till saken att jag också har jättesvårt att säga nej om någon ringer och ber mig att bidra till något beundransvärt (eller beklagansvärt) ändamål. Numera har jag dock nix-registrerat min telefon och det är en stor hjälp. Om någon nu mot förmodan skulle ringa och försöka sälja något så blir jag riktigt arg och tycker att jag har full rätt att skälla ut vederbörande. Om man inte respekterar min uttryckliga vilja då förtjänar man att bli utskälld, tycker jag.
En av de bästa sakerna med att bo utomlands var att jag blev lite mer framfusig (på ett positivt sätt!) och självsäker och att jag lärde mig att man faktiskt får säga nej tack. Det får man naturligtvis här i Sverige också, men det är ofta belagt med skuldkänslor när man säger: "nej tack, jag vill inte donera pengar till bevarandet av Herr Olssons ankdamm bakom ladugården i Viby"; som att man är en sämre människa för att man inte ger pengar till allt. Visst kan man ge pengar till välgörenhet då och då, men jag föredrar att motivet bakom detta är en genuin vilja att göra ett bidrag, inte bara att det är något man gör för att man känner att man måste. Då kan det faktiskt till och med vara riktigt roligt att ge. Men försäljare kommer jag nog även i fortsättningen att försöka undvika.
Behöver jag tillägga att jag inte köpte några majblommor?!

En stillasittande färd genom Swedentown

Ännu en dag som innehöll bussåkande. Den här gången blev det en tur "down memory-lane" när jag åkte samma tur som jag gjorde en gång i tiden när jag gick i skolan. Fast det nu gått närmare tretton år sedan jag senast åkte samma sträcka så kändes det som att det kanske snarare var tretton veckor sedan. Ute på åkrarna var det full aktivitet, traktorer och fiskmåsar tävlade om utrymmet. En doft (?) av gödsel svävade genom luften ända in i bussens luftkonditioneringssystem. Långt inne i skogen mellan trädstammarna syntes fortfarande fläckar av snö som solens strålar ännu inte lyckats nå fram till. Men i dikeskanterna blommade tussilago med frenesi och gjorde mig bubblande glad på insidan.
Väl framme vid min slutdestination intog jag ett bord i den allmänna cafeterian. Tidig som jag var så pågick fortfarande morgonstädningen, men jag fick min kopp te och lyckades krångla mig förbi städerskan och hennes moppar. I andra änden av cafeterian satt, vad jag förmodar är, det vanliga gänget gamla herrar och diskuterade. Vad de diskuterade vet jag inte, men det hade säkert något med lottovinsten på över tre miljoner som såldes i ICA-butikens spelbutik i lördags. Själv försökte jag koncentrera mig på min juridikbok och på mitt kokheta te. Snart nog slog sig cafeteriapersonalen ned vid ett bord strax bredvid mitt. Stora tallrikar fulla med äggröra, något odefinierat i köttväg och någon grön sak intogs med god aptit medan man diskuterade hur jobbigt det är att vara förkyld och hur svårt det är att sluta röka. Tydligen är ett hett tips att dricka ett glas vatten så fort suget efter att röka gör sig påmint. Det påstod åtminstone en av damerna och hon hade bevisligen slutat att röka så kanske ligger det något i vad hon sa.
Medan denna givande diskussion pågick stressade föräldrar med alltför lite tid förbi med sina barn på väg till tandläkare samtidigt som pensionärer med alltför mycket tid strosade förbi på väg till tidningshörnan och förhoppningsvis lite småprat med någon bekant. Ute på gatan dånade gatsoparnas lövblåsar för fullt och den sopande traktorn sniglade sig fram längs trottoarer och gångstigar. Det var ännu en sömnig morgon i en liten stad mitt i Sverige där livet har sin gilla gång och de dagliga rutinerna inte ändrar sig så värst mycket, utom möjligtvis för en nybliven lotto-miljonär.
Jag drack upp mitt te, packade ihop mina anteckningar och min bok. Solen tittade visst fram. Det var dags att ta tag i dagen.

Det går lika bra med selleri...

Som kanske märkts i någon av mina tidigare bloggar är jag ganska duktig på att hitta irritationsmoment i vardagen. Det är lite av min specialitet skulle man kunna säga och fast det är irriterande så är det ofta ganska komiskt också, åtminstone tragikomiskt. Idag kom så turen till dåliga köksredskap. För det första så har jag en spiralvisp i plast som jag var väldigt nöjd med när jag köpte den, framför allt eftersom den skonar min underbara stekgryta med teflonbeläggning. Men nu är jag inte lika nöjd. Spiralen hoppar av själva vispen hela tiden! Det tar bara tre "visp, visp, visp" och så hänger den och fladdrar i såsen. Grrr! Potatisskalaren ska vi inte tala om, fast det var väl mera förutsägbart med tanke på hur billig den var att den skulle vara kass. Man får använda råstyrka för att skrapa av potatisskalen med kramp i handen som resultat. Dessutom skär den in i handflatan med sina vassa kanter på ett minst sagt obehagligt vis. Det irriterar mig att jag köpt så dåliga redskap, särskilt sådana redskap som jag använder så ofta. Jag är besviken på mig själv.
Mest pinsam är nog konservburköppnaren dock. Den inköptes hastigt och lustigt en lördagkväll i vintras när det stod klart att vi inte hade något som helst verktyg som kunde öppna en konservburk. Jag var helt övertygad om att vi redan ägde en konservöppnare, men den måste ha försvunnit i en flyttlåda någonstans (troligtvis i Skottland) och där stod vi, med middagsgästerna (mina föräldrar) i vardagsrummet och en konservburk som vi bara måste få upp. Jag småsprang till ICA-butiken och grabbade tag i den enda öppnaren dom hade att erbjuda. Femtionio (59!) kronor var priset enligt hyllan. Jag baxnade. Men här var det kris och jag hade inget val. Väl i kassan drog jag mitt kort illa kvickt och försökte förtränga beloppet jag såg på displayen. Illa kvickt kilade jag hemåt igen till maken som stod i ett igenimmat kök och försökte hålla liv i såsen och inte överkoka pastan medan jag var ute på mitt lilla ärende. Tog en snabb titt på kvittot och såg att priset faktiskt var 69 kronor! Skurkar och banditer! 69 kronor för en burköppnare! Den borde haft diamanter på handtaget... men det hade den naturligtvis inte.
Det är inte utan att jag grimaserar lite lätt varje gång jag ser detta nobla verktyg i min kökslåda och jag öppnar ofta även de konservburkar som har alternativ öppningsmetod med min flashiga öppnare. Endast på så vis känner jag att jag kan få ut maximala värdet av min investering. Men den fungerar ju åtminstone och det är ju något att vara tacksam för. Dessutom lär man sig ju av sina misstag. Nästa gång vi ska ha middagsgäster tänker jag inventera köket innan så att jag vet att vi har allt vi behöver, ner till minsta buljongtärning! Werner och Werner - där har ni mina nygamla förebilder i köket, alltid redo och förberedda in i minsta detalj! Eller vänta, var det Jönssonligan?

...och solsken i blick...

För en gångs skull vaknade jag inte förrän efter klockan åtta trots strålande sol ute och därmed ganska varmt inne. Efter en välbehövlig frukost bestämde vi oss för att passa på att ta en promenad nu när solen för en gång skull visade sitt varma och vänliga ansikte. Det var inte lika varmt ute som det såg ut; en isande kall östan-vind blåste utan barmhärtighet runt knuten, men vår promenad hade en sådan sträckning att vi hade den i ryggen större delen av turen. Genom bostadsområden och industriområden gick vår färd. Enstaka små gröna tuvor av gräs tittade upp genom fjolårsgräset här och där. Videkissarna solade sig i vinden. Bäcken, eller kanske snarare diket, som löpte jämsides med vår promenadväg var full av skräp av naturlig och onaturlig karaktär. Plankor och grenar blandades med soppåsar och fotbollar. Jag räknade till tre fotbollar och en basketboll på en sträcka av cirka tjugo meter. Av någon anledning såg jag inga fåglar i närheten alls, men det beror kanske på att bäcken mest ser ut som en rinnande säker död och förhoppningsvis har det ryktet spridit sig till fåglarna i trakten.
Desto fler av dom såg vi runt blomsteraffärens lokaler. På sj-pallar fulla med säckar av jord och trädgårdsgödsel satt råkorna och såg rätt så belåtna ut. Där i solen kom frukosten flygande rakt in i deras näbbar utan att de ens behövde röra en fjäder. Inne i blomsterbutiken var det full aktivitet. Vattenkannor och slangar huller om buller på golvet, tjattrande butiksbiträden med sopkvastar och en hel del gröna växter. Eftersom de flesta fönster i vår lägenhet får rejält med solsken större delen av dagen var vi ute efter en solälskande växt. De flesta vi tittade på tycktes gilla sol, men inte direkt sådan. Jag förstår inte riktigt vitsen med en sådan beskrivning, ljust men inte för ljust! Som om det finns olika grader av solsken. Antingen är det sol eller så är det inte. Men jag antar att precis som vi människor så trivs vissa bättre i skuggan än i direkta stekheta solen.
Själv minns jag ett par dagar i april för två år sedan som vi tillbringade i Nevada. Palmkantade gator, värmande sol och jag fick en rejäl solbränna redan första dagen. Efter ett och halvt år i Skottland var min hy blekare än någonsin och reagerade med ett ilsket rött utbrott. Med viss längtan minns jag hur vi gick och simmade i hotellets pool klockan åtta på morgonen då solstolarna var tomma och poolområdet märkligt tyst. Vi gled fram genom det ljumma vattnet och fast vi var mitt i en storstad kändes det som att vi var alldeles ensamma. En stund av sällsam lycka som jag alltid kommer att minnas.
Till slut valde vi ut ett olivträd och turades om att bära den tunga klumpen hem genom vårsolen med ett stort leende på våra läppar. Välkommen tillbaka kära sol, stanna gärna lite längre!

Ett litet steg för en man...

Ibland önskar jag att jag fötts tjugo år tidigare. Nog för att åttiotalet var ganska intressant att växa upp i och jag är glad att jag minns viktiga världshändelser från det decenniet. Tänk att inte komma ihåg hur det var när Berlinmuren föll eller när vår statsminister sköts ned på öppen gata. Det måste vara lite märkligt. Men å andra sidan har jag ju ingen egen erfarenhet om tiden före åttiotalet.
Men om jag kunde konstruera den där tidsmaskinen som jag alltid gått och drömt om, då skulle jag åka tillbaka till tidigt 60-tal och till tiden då Kennedy inspirerade en hel nation att ta sig an utmaningen att resa till månen.
Jag har ingen aning om varför, men jag har alltid varit fascinerad av rymdfärder och framförallt 1960-talets månkapplöpning. Kanske började det hela när jag som liten såg Challenger explodera i tusen bitar och hela dess besättning med den. En fruktansvärd tragedi, javisst, men också en manifestation om vad människan är villig att riskera för att utforska sitt universum. Denna äventyrslust och nyfikenhet är nog vad som inspirerar mig mest med det amerikanska rymdprogrammet under 50- och 60-talen. Men givetvis är omfattningen av detta osannolika projekt och hur omöjligt det egentligen var att genomföra minst lika fascinerande. Jag har just läst klart en bok skriven av Christopher Kraft som var en av de ansvariga för själva rymdfärderna under Mercury-, Gemini- och Apollo-programmen. För en rymdtok som jag var varje sida en njutning att läsa. Här får man läsa om allt från hur Sovjet hade båtar utanför Floridas kust för att spionera på uppskjutningarna av rymdraketerna till hur en av de första sju astronauterna nästan tog livet av sig själv uppe i rymden för att han var nonchalant och ignorerade felindikatorer utan istället satt och tittade ut genom fönstret... Här får man förklaringen bakom branden på Apollo 1 som dödade tre astronauter innan de ens kommit upp i rymden. Här får man läsa om hur NASAs byråkrati och administration tog över mer och mer för att till slut ställa in ett antal månfärder.
Som om allt detta inte var nog lyssnar jag då och då på soma.fm på internetradio. Där finns en radiostation som heter Mission Control och de spelar upp bandade upptagningar på rymdfärder varvat med elektronisk musik. Häromveckan lyssnade jag på Pete Conrad, Al Bean och Dick Gordon i Apollo 12 på väg till månen. Det blir inte bättre än så för en rymd-nerd som föddes i "fel" årtionde...

Grodor, vovvar och diskmaskin.

Jag tror att jag har gett upp på den här veckan. Inte helt och hållet, mest beträffande de studier jag hade tänkt få gjort. Nu är klockan snart fem på en fredag eftermiddag och jag har ingen lust alls att öppna mina böcker. Tycker nog inte att jag borde heller, inte idag. Det får räcka med ett möte på förmiddagen, en färd ut till skogen för att vara barnvakt en stund följt av diskmaskin-shopping. Det var allt jag orkade med idag, så är det bara. Nu sitter jag bara här framför datorn och stirrar tomt ut i luften. Har inget kvar att ge. Vill bara gå och köpa en påse godsaker och sen bli underhållen på något vis. Eller sova.
När jag var barnvakt tidigare idag blev jag i alla fall underhållen. Medan jag lagade lunch läste min äldsta systerdotter sagor och vi diskuterade vad dom olika figurerna i sagans värld sysslade med. Särskilt intressanta var dom stora grodorna i en version av Tummeliten. Dom hade visst vaknat nu, konstaterade hon. Dom hade sovit länge för dom var sååå trötta! Vi pratade om bilar också; hur bra det är att hon och hennes familj har en bra bil; en brun bil som fungerar. Att jag inte längre har min lilla röda bil var ju tråkigt, men tanken på att hennes bil fortfarande hänger med tycktes skingra alla bekymmer och det var ju skönt. Sedan konstaterade hon också att det inte droppade från taket inne i mormor och morfars hus och det var ju också rätt så bra. I hennes hus droppade det dock från taket och det var ju lite märkligt. Åtminstone verkade det inte höra till vanligheterna.
När maten var i ugnen passade vi på att gå på promenad i den soliga men blåsiga våren. Jag hade med mig morfars tossiga hund och lillstumpan hade med sig sin vovve; trähunden som till och med jag lekte med som liten. Den drog hon genom lera och gräs precis som jag gjorde med den lite livligare terriern. Sedan gick vi in och åt lunch, fisk i foliepaket. Potatisen såg visst ut som gurka och det verkade vara positivt, i vanliga fall är potatis visst ingen vidare favorit men idag slank den ena slanten efter den andra ner. Nöjda och belåtna sa vi hej då och jag åkte tillbaka till stan. Minsann var det inte en stor groda som hoppade över landsvägen där jag kom körande. Dom har verkligen vaknat till liv! Önskar bara att jag kunde göra det samma...

En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör!

Gårdagen var om möjligt nästan lika kaotisk som dagen dessförinnan, men jag tänker inte tråka ut er med ännu en rörig redogörelse av mina vardagliga prövningar. Nog är att säga att nära tre timmar i telefonkö till slut hade utdelning. Idag (!) började vår telefon att fungera igen.
Nu väntar nästa projekt; jag ska försöka få tag på någon på trafikverket. Dom verkar vara en ännu tuffare nöt att knäcka. Jag lyckades komma igenom deras automatiserade svarstjänst ett par gånger idag, en av gångerna hade dom så mycket att göra att dom helt enkelt bad mig att ringa tillbaka senare. När jag nästa gång kom fram var det 49 minuters väntetid. Jag lade på luren. Nog om myndigheter och deras kundbemötande.
Igår lärde jag mig att åka buss! Eller ja, det har jag väl egentligen kunnat sedan jag var sex år, men nuförtiden har dom ju så flashiga kort och betalningsmetoder att det inte är utan att man känner sig som en vilsen sexåring igen. Efter att makens öronsmärta på sena eftermiddagen nått det outhärdliga tvingades vi ta bussen till grannstaden och en privatläkarjour som hade mottagning efter kontorstid. Det var längesen jag åkte buss i Sverige. Inga större förändringar har dock skett med själva bussarna, det är bara busskorten - "värdekorten" - som förändrat sig och innan jag lyckades klura ut vilka knappar jag skulle trycka på och var jag skulle hålla/lägga kortet framför en av automaterna i bussen; det finns tre olika typer; en grå, en blå och en gul; när jag skulle "checka ut" och när jag inte behövde "checka ut" var jag ganska utmattad. Till slut gick det dock bra, mest tack vare väldigt snälla busschaufförer och ett pressbyrå-biträde. Så nu vet jag hur man åker buss igen. Det känns ganska bra måste jag säga. Den största fördelen är nog att man inte behöver oroa sig över att bussen ska få motorstopp mitt i en rondell... En annan är att man inte behöver fundera över parkering.
Privatläkaren var för övrigt mycket trevlig och duktig samt såg ut och pratade engelska som en hockeyspelare i NHL. När han grävde i en viss persons öra för att försöka se hur trumhinnan såg ut var det nära att jag började grina så smärtsamt såg det ut, och jag satt ju bara på en stol bredvid och tittade på. Det fanns dock inte så mycket av effektiv behandling att rekommendera, så farbror doktorn ordinerade tidernas bästa läkemedel: tid. Det är väl inte helt utan anledning som man säger att tiden läker alla sår. Hoppas att det stämmer också i detta fall.

Maskiner, maskiner, maskiner!!

Gårdagen var en ganska märklig dag och det var inte förrän jag låg i sängen och precis skulle somna som jag kom ihåg att jag inte skrivit något i bloggen. Då var jag för trött för att kliva upp igen och cirka två minuter senare sov jag djupt...
Dagen inleddes med att vår telefon var trasig. Jag skulle ju ringa bilverkstan och försöka lirka mig till en motorundersökning, men så var telefonen död! När jag ringde till mig själv från min mobiltelefon sa en vänlig manlig stämma att detta numret minsann inte används! Nähä, tänkte jag, har väskaffären tagit tillbaka sitt gamla nummer nu, eller vad står på? (En väskaffär här i stan hade tidigare vårt nummer och det händer då och då att folk ringer hit för att fråga om diverse väskor och annat i vårt sortiment...)
Men som tur är nuförtiden så har jag ju en mobil så jag ringde bilverkstan ändå och lyckades faktiskt få ett halvt löfte om att dom skulle kika på bilen. Glad i hågen tog jag på mig skor och jacka och gick ut till bilen. Tänkte att det var bäst att kolla kylarvätskenivån innan jag åkte iväg och tur var väl det för den var rejält under miniminivån igen... Efter att ha försökt öppna locket till tanken men utan framgång ringde jag in till maken (som jobbade hemifrån eftersom han var så hostig att han ville försöka undvika att hosta ner alla på jobbet) men han svarade inte i sin telefon... Något frustrerad klampade jag uppför trapporna, fick upp dörren och bad på mitt vanliga ljuvliga sätt om lite hjälp att öppna ett lock. (Jag tycks numera oförmögen att få upp minsta syltburk och saftflaska; det är som att så fort jag gifte mig så gav mina fingrar upp alla sådana projekt och jag får jämt be om hjälp att öppna saker) Men, döm om min förvåning, inte ens maken lyckades få upp locket! Han gick istället och hämtade en tång och med gemensamma krafter fick vi till sist upp den lille rackaren. I med vätskan och iväg for jag. Det är ungefär två kvarter mellan vårt hem och bilverkstan ifråga. Väl framme, en minut senare, droppade det rejält under motorn och snart fanns där en prydlig liten pöl med kylarvätska. Det var inte vidare uppmuntrande. Jag lämnade i alla fall in nycklarna och kundmottagaren (en riktigt hygglig prick!) och jag hoppades båda att det bara var en slang som behövde bytas.
Hemåt traskade jag och lyckades faktiskt få lite plugg gjort. Under tiden ringde en familjemedlem och frågade vad som stod på med vår telefon. Ytterligare en annan försökte få tag på mig via internet men det märkte jag inte förrän en timme senare. Telias telefonköer på förmiddagar är inte att leka med så jag hade bestämt mig för att inte ens försöka ringa dom förrän på eftermiddagen.
Pling plong, så ringde det på dörren och där stod en budbilschaufför med min nya dator!! Eller ja, han hade en papperslapp som han ville att jag skulle skriva på och sedan fick jag själv gå med honom till lastbilen och hämta jättepaketet. Envis som jag är lyckades jag både få med mig paketet och stanna på vägen och lirka posten ur brevlådan. Sakta sakta klev jag uppför trappen och räddades till slut av maken som insåg vilken balansakt jag höll på med. Som vi har längtat efter denna dator, min man och jag. Äntligen var den här. Vi packade upp den och insåg snabbt att den var fantastisk! Vilken stor skärm! Vilken skärpa! Vilken snabbhet! För en gångs skull en maskin som övergick våra förväntningar! Behöver jag säga att det är en apple-produkt...?
Med posten kom en paketavi. Jag hade inte beställt något som skulle föranleda ett paket så jag öppnade brevet med förvåning och misstänksamhet. Aha! Ett paket från telia! Nu fick jag snabbt onda aningar. Antingen har dom skickat ut all utrustning en gång till fast jag redan fått allt jag behöver eller så har dom avbeställt min telefon helt och hållet och skickat nåt jag inte behöver. I vilket fall insåg jag att jag definitivt måste ringa och krångla med dom igen... Som vanligt när man har med telia att göra så ställer dom fler frågor och har färre svar än vad jag har. Killen på supporten som jag pratade med först frågade vad som var fel med min telefon. Tja, det går inte att ringa in eller ut på den, sa jag och kände mig lätt fåraktig. Därefter försökte jag förklara hur man först gett mig ett fast telefoni-abonnemang som sedan övergått i bredbandstelefoni. Det förstod han inte alls och han frågade hur jag överhuvudtaget hade kunnat ringa då... Hur ska jag kunna veta det, är det inte du som ska vara teknik-experten här?! hade jag god lust att säga...
Det enda han kunde se var att dom skickat ut ett nytt modem till mig och att min telefon under dagen skulle genomgå någon slags uppdatering. Det var ju väldigt upplysande. Sedan kopplade han mig vidare till kundtjänst som skulle kunna förklara mer om paketet och varför jag fått det. Nästa herre på telefonen mumlade en hel del och lät mig sedan vänta i luren medan han försökte klura ut vad som skett. Väl tillbaka förklarade han att dom skickat mig ett nytt modem som skulle göra så att min telefoni "fungerade helt enkelt". Jag hade återigen god lust att påpeka att den fungerat alldeles utmärkt tills dom började krångla med mitt nuvarande modem, men snäll svensk som jag är sa jag bara: "Jaha. Så då måste jag gå och hämta ut det där paketet som jag inte vill ha ändå då?" Och ja, det behövde jag visst göra. Men jag behövde inte oroa mig, det skulle finnas en retursedel däri för mitt gamla modem (som dom nu gjort obrukbart) så att jag kunde skicka det tillbaka utan extra kostnad.
Till ICA gick jag och kom hem med ett nytt modem som såg lite annorlunda ut än det första. Men inte fanns det någon retursedel i paketet så att jag kunde skicka iväg det gamla... Jag såg framför mig ännu ett samtal till telia och jag ville bara sätta mig ner och grina. Nya modemet kopplades in och det tog säkert en halvtimme innan vi fick internet att fungera igen, men till slut gick det igång. Telefonen då? Fungerar inte! Hade i det läget inte någon vidare lust att ringa och skälla på kundtjänst igen så jag tänkte vänta till morgondagen och se om det på något sätt löste sig under natten. Det hade det naturligtvis inte så nu måste jag ringa först felanmälan och sen kundtjänst. Igen...
Som om allt detta inte var nog ringer snälla kundmottagaren från bilverkstan och har lite nyheter om "pärlan" som han kallade den. Vattenpumpen var trasig och kamremmen behövde också bytas. Femtusen kronor skulle det kosta. Hej då Pärlan! tänkte jag... Och så vart det också. Den förre ägaren tar tillbaka bilen. Han är visst något av en hemmafixare när det gäller bilar och kanske han kan få igång den för en billigare penning. Men vi är i alla fall billösa. Ingen mer spruttibangbang för oss. Nu blir det till att ta bussen. Kanske köper vi oss ett par billiga cyklar också.
Om ni orkat läsa ända hit förstår ni kanske min förvirring under gårdagen och att den tycks hålla i sig även idag. Förhoppningsvis blir det lite lugnare idag; ska bara gå och tömma bilen och sen ringa och skälla på telia. Fast först ska jag gå och hämta posten. Vem vet vad som dyker upp idag?!

En lång långtråkig dag

Det finns trötthet i Jenny. Så skulle man kunna sammanfatta mitt tillstånd idag. Så värst konstigt är det inte eftersom jag haft huvudvärk i tre dagar. Men nu verkar det äntligen ha släppt, tack och lov.
Dagen har för övrigt varit en sällsynt studie i overksamhet och en övning i att ha tråkigt. Konsten att kunna ha tråkigt tycks vara en alltmer sällsynt konstart och jag erkänner villigt att jag själv inte är någon mästare i denna gren. Jag inser dock värdet i förmågan att ha tråkigt och hur nyttigt det kan vara. Nyttigt att inte alltid behöva bli underhållen och road, nyttigt att för en gångs skull tänka annorlunda tankar eller, för dom av oss som lever ett väldigt snabbt och fullspäckat vardagsliv, kanske bara stanna upp och tänka överhuvudtaget.
Nu känns det kanske inte så där jättebra när man befinner sig mitt i tråkigheten, men efteråt brukar det kännas desto bättre. Tråkigheten blir en bra utgångspunkt att jämföra andra tillfällen med så att man verkligen uppskattar de roliga/kreativa/aktiva stunder man har.
Aktivitet och produktivitet är mycket viktigt för mig och det blir ofta ett väldigt ojande och suckande när jag inte har något att göra. Att bara sitta still och vara är inte riktigt min grej. Men ibland tvingar jag mig till att göra just det och det är nyttigt för mig, och förmodligen ganska jobbigt för min man. Det är ju oftast han som får stå ut med min klagan och mitt mummel, min trumpna uppsyn och mitt osaliga trampande i lägenheten, när jag anstränger mig för att ha så tråkigt som möjligt. Men nu är det snart slut på min schemalagda långtråkighet. Den kommande veckan har jag ganska mycket inplanerat och för morgondagen speciellt har jag en lång lista på saker som ska uträttas, inklusive försöka få bilen lagad... Så nu blir det glada miner resten av veckan, full fart på alla fronter och massor av roligheter! Tjoho!!

Vår vår är här!

Nu är det vår påstår jag och för den som tvivlar kommer här tjugoen punkter som backar upp detta påstående:

1. Jag var ute och promenerade igår och behövde inte ha vantar på mig.
2. Vi har haft öppna fönster i vår lägenhet hela dagen.
3. Årets första glass-promenad har ägt rum.
4. Myrorna har kommit ut ur myrstackarna.
5. Vår bil har helt andra fel nu än när det var kallt.
6. Soporna börjar lukta illa mycket snabbare nu.
7. Det finns blommande snödroppar och krokusar i vår gräsmatta.
8. Mopederna har vaknat till liv och för ett väldans liv.
9. Årets första groda har hoppat över gården (och blev trampad på i förbifarten).
10. En geting hittade in i badrummet.
11. Det går inte att sova lika länge på morgonen för det är så ljust i sovrummet.
12. Hundägarna har åter börjat plocka upp efter sina älsklingar, något dom inte tycks kapabla till under vinterhalvåret.
13. Bäcken är översvämmad och är numera en damm. Dammen är översvämmad och är numera en sjö.
14. Gatorna och gräsmattorna är täckta av ett tjockt lager grus.
15. Det luktar pizza på gården.
16. Det luktar fotsvett i hallen.
17. Mitt hår tycks ha blivit längre under mössan.
18. Baseboll-säsongen har börjat.
19. Hockey-säsongen går mot sitt slut. (I USA börjar snart andra säsongen; slutspelet)
20. Cyklarna har återvänt till våra gator.
21. Pelargonerna skjuter nya gröna skott.

Så trots att dom som vet hotat med snöoväder imorgon, gå ut i solen, ta en cykeltur, ät en glass, gå och spana efter grodor och myror! Årets bästa tid är framför oss. Låt oss njuta!

Tretton ägg senare...

Påsk i det här landet tycks ha övergått till att bli en helg då man proppar i sig ägg av olika slag med förskräcklig hastighet. Det rör sig om allt från riktiga hönsägg till chokladägg, sockerägg, skumägg och kanske rent av ett och annat fiskägg...(tänker på kaviar såklart). I egenskap av dotter i ett hushåll där båda föräldrarna under en stor del av mitt liv haft arbeten inom äggbranschen har hönsäggen alltid haft en mycket självklar plats, inte bara runt påsk, utan under hela året. Nu menar jag inte nödvändigtvis själva ätandet av äggen, det är uppenbarligen väldigt utspritt även bland familjer utanför äggbranschen, utan hela livscykeln runt äggproduktion och höns.
Fast det nu är över tjugo år sen minns jag fortfarande det öronbedövande kacklet hos hönseriet som låg vägg i vägg med packeriet där pappa jobbade i mitten av åttiotalet. Lukten ska vi inte tala om, den var nästan illa nog för att avskräcka mig från äggätande för en lång tid. Jag minns också det lilla kontoret i packeriet där telefonen och faxmaskinen gick för högvarv och där pappas utslitna tandborste och nästan lika utslitna gamla sandaler kom att bli hängande på väggen som ett minne av en något excentrisk chef som arbetade så hårt och var så upptagen med allt som rörde äggen att han inte hade tid att byta tandborste eller anpassa sina skor till det senaste seklets mode... Jag kan fortfarande känna smaken av den underliga danska yogurten som jag fick av en dansk lastbilschaufför som present. Han var snäll minns jag, men jag förstod inte ett ord av vad han sa. Yogurten minns jag dock som om det var igår. Den åt jag i det gamla fikarummet som hade värmeskåp på väggen för packeriarbetarnas matlådor och en ständig doft av automat-kaffe.
För att vara en familj så (ibland ofrivilligt) engagerad i äggbranschen var det förvånansvärt ofta som vi inte hade några ägg hemma. Det var alltid lite extra pinsamt att ringa grannen och fråga om man kunde få låna ett par ägg så att man kunde baka den där sockerkakan man i tanken redan ätit upp. Som om stadens bagare skulle gå till ICA och köpa en skogaholmslimpa...
Idag på äggens allra heligaste dag (vad ska man annars kalla en dag då vi svenskar tydligen äter hela sex miljoner ägg!?) lyckades jag bara klämma i mig ett enda kokt ägg, fast jag kokat hela tretton, en del bruna, en del blå(!). Kanske är det det som är en av fördelarna med ägg; de är så mättande och innehållsrika att man inte behöver äta så många. Annat är det med godisäggen som jag gissar uppgår till mer än sex miljoner på en dag som denna.
I morse när jag stod i köket och förberedde en tårta hörde jag på radion att i Norge där har man sådant överskott på ägg just nu att man infört skottpengar på höns! Jag tror det var 2:20 som man fick för varje höna som togs ur produktion. Det lär säkert få några djurrättsaktivister att gå i taket och ropa både det ena och det andra. Men hur vore det om man tänkte till lite extra innan man började skälla på varandra? Till exempel kanske man kunde undersöka alternativa användningsområden för äggen. Vem vet kanske man kan omvandla dom till någon slags biogasbränsle? Lukten av ruttna ägg borde ju vara nog för att få vilken maskin som helst att starta och försöka ta sig så långt bort från stanken som möjligt... Eller varför inte använda äggkanoner istället för vattenkanoner vid våldsamma demonstrationer och upplopp? Dom demonstranterna tänker sig nog för en gång extra innan dom ger sig ut igen! Fast å andra sidan har dom kanske inte så mycket av vare sig demonstrationer eller upplopp i Norge...
Näe, nu börjar det här inlägget att dra lite åt fel håll. Nog dags att knyta ihop säcken och ge sig för idag. Glad påsk på er allesammans!

En dag inte helt olik andra

Sitter och knaprar på resterna av ett påskägg i choklad som vi fick i påskpresent. Det är väl en av höjdpunkterna på den här dagen som varit sällsynt oorganiserad och hattig. Jag har mest ägnat mig åt att äta (diverse olika ätliga ting) och att tvätta allt det som fick vår tvättkorg att svämma över. En liten promenad fram på stan blev det också, för att köpa nässprej och vitaminer. Låter som en ganska deprimerande påsk ligger framför oss, men det ska bli bättre imorgon. Kanske inte vädret dock som växlat mellan strålande sol och ljumma vindar till hagelskurar och inte-så-ljumma vindar...
En ny kompis har jag dock fått idag, grannens lurviga svarta kissekatt. Den (vet inte om det är en herr eller fru) sitter ofta på balkongen när jag går förbi på dagarna och den följer mig alltid noga med blicken, med en blandning av misstänksamhet, nyfikenhet och bus i ögonen. Jag tänker alltid på Mupparna när jag ser den; den påminner mig om någon av musikerna i husbandet i Mupparna tror jag. Kanske är det bara att den ser så filurig ut med sin fluffiga man och gulgröna ögon.
Idag hände dock något oväntat. När jag öppnade ytterdörren för att gå till apoteket kom katten rusande mot mig och jamade ivrigt. Med en lätt bedjande blick fortsatte den att följa mig runt husknuten under ivrigt jamande. Om jag gick ett steg så småsprang den efter mig, om jag stannade (vilket jag gjorde för att se om den slutade följa efter mig då) så stannade den också men fortsatte att jama. Vid tomtgränsen försökte jag förklara att det nog vore bäst för alla parter om katten stannade där och jag gick vidare. Detta budskap mottogs med viss tveksamhet och några strykningar på mitt ben. Ganska smart är nog den lilla lurviga grannen ändå för vid staketet var det stopp och den såg långt efter mig när jag traskade vidare. Lite senare när jag kom tillbaka hem såg jag bara en svart lurvig svans sticka ut ur snårhäcken på gränsen till en av granntomterna. Verkade som att den hittat en ny och meningsfull sysselsättning...
För egen del borde det blivit studier, men istället blev det mest diverse tidsfördriv, inklusive en långläsning av morgontidningen. Men å andra sidan är det ju påsk-vecka och är det någon gång läge att ta det lite lugnt så är det kanske den här veckan. Så jag tar det lugnt, tänker laga våfflor till middag(!) och håller utkik efter min nya kompis.