Busspiloter

Det finns två kategorier av busschaufförer. Egentligen finns det flera, men dessa två är de mest väsentliga. Vad som skiljer dem åt är en för busspassagerare mycket vital förmåga. Förmågan att reglera värmen i bussen. I stort sett hela sommaren fick jag pälsa på mig varma kläder för morgonens och eftermiddagens kyliga bussfärder. Mina arbetskamrater tyckte nog att jag var lite konstig som kom med scarf och jacka fast det var över tjugo grader varmt ute. Men på bussen var det kallt och blåsigt som i ett brittiskt gammalt hus.
Någon enstaka gång åkte jag med någon som, även om dom inte hade värmen på, ändå lyckats hitta relät som förhindrar luftkonditioneringen från att blåsa med full kraft rakt ner på icke ont anande passagerare. Inte undra på att jag gick och var snuvig mest hela sommaren. Tack och lov tycks de flesta nu ha insett att det är höst ute och på morgonen har dom faktiskt värmen på i bussen. Nu hindrar det ju inte mig från att ändå sitta med vantarna på, men ändå...
Bland dessa två kategorier finns det givetvis underkategorier. Det finns dom som alltid tycks vara på sista turen för dagen och inte kan köra fort nog för att komma fram till slutstationen så att dom kan slänga ut passagerarna och studsa runt kurvorna för att lämna bussen vid dess garage. En gång förra veckan trodde jag att bussen plötsligt blivit kid(buss?)nappad av Keanu Reeves för då missade chauffören nästan en rondell och fick tvärnita för att inte missa avfarten in till stan. Jag misstänker att han inte såg att jag satt (ensam) kvar i bussen utan körde hej vilt som han förmodligen alltid gör när han är ensam i bussen. Med lätt darriga ben stapplade jag ut ur bussen den eftermiddagen och var innerligt tacksam att jag fick byta buss - och chaufför - till min sista ressträcka.
Sedan finns det dom som tycks finna ett särskilt nöje i att alltid komma för sent till stationen på morgonen, fast jag går på dagens första tur så har dom redan lyckats hamna efter i schemat och tillbringar sedan resten av morgonturen med att försöka jaga ikapp förlorad tid. Dessa morgnar försöker jag mest att låta bli att bli åksjuk.
Men så finns det en gyllene kategori. Den består av de vänliga själar som inte bara kan konsten att reglera temperaturen i bussen på ett människovänligt sätt, men dom kan också konsten att inte köra över trottoarkanter, inte tvärnita vid varje hållplats utan hålla ett någorlunda jämnt tempo, och på något vis lyckas dom ändå hålla tidtabellen. Det är tack vare dessa hjältar som jag inte brukar misströsta alltför länge på dom hemska turerna. Och tills dess att dom dyker upp ser jag till att ha med mig mina vantar, att blunda hårt när det går för fort och sist, men inte minst, att spänna fast säkerhetsbältet ordentligt!