Silverträdet

Det står ett stort vackert träd bredvid min dagliga resväg till jobbet. Eller ja, det finns ganska många, men det här är speciellt. I flera veckor har de omgivande träden skiftat färg och antagit mörkare och djupare gröna toner i sina lövverk. Detta träd har dock inga löv. Inga alls. Ändå är det otroligt vackert. Det har perfekt spridda grenar som sträcker sig upp mot skyn och dess bark är silverskimrande. Fast avsaknaden av löv skulle kunna få en att tro att det saknar liv ser det snarare mer levande ut än dess lummiga grannar. Som om vore det magiskt.
Det är lätt att bli förblindad av vardagens gråhet. Lätt att låta tiden bara gå och gå. Den stannar inte upp och frågar om vi hänger med, den rullar bara vidare. Den senaste veckan har jag funderat mycket på syfte och på fokus. Varför väljer jag att göra det jag gör? Borde jag göra något annat? Hur går det med mina drömmar?
Allt jag kan säga med säkerhet just nu är att det sällan blir som man tänkt sig, men att ibland blir det precis som man tänkt sig. Hmmm. Inte blir man så värst mycket klokare av det. Men tills dess att jag har fler svar eller mer konkreta sådana fortsätter jag att hålla utkik efter det ovanliga, det oväntade, det magiska. Som ett träd som inte är som alla andra. För ofta är det just det oväntade som till sist fängslar oss och leder oss in på den väg som vi letat efter hela tiden utan att vi riktigt visste om det själva.