Ett skägg värdigt en brevlåda

Vi har visst en trädgårdsmästare. Jag mötte honom i lördags när jag var på väg till affären för att köpa klisterlappar att sätta i min lagbok för extra viktiga lagar (det finns ungefär 36 stycken sådana märkte jag - lagar alltså!). Jag hade hört honom redan innan dess, han dök upp strax efter nio på morgonen och började klippa häcken som gränsar till vår granne till väster. Det var en varm morgon och han struttade omkring i sina blå fotbollsshorts från tidigt åttiotal. Själv var han nog närmare sjuttio, med en mage som inte skämdes för sig och ett buskigt skägg som inte heller var direkt blygt.
Det var lite svårt att veta vart man skulle fästa blicken när man konfronterades av allt detta plus pigga gårdstomte-ögon bakom jättelika glasögon med silverbågar. Att dialekten skvallrade om svunna tider i landets allra sydligaste delar gjorde helhetsbilden ytterligare något rörig. Men entusiasm rådde det ingen brist på. Skottkärran fylldes snabbt med avsågade grenar och kvistar och svetten lackade. Jag gjorde ett misstag från första början. Jag sa hej... Sen var det kört. Efter konstaterandet att jag numera bodde där den förra trädgårdsmästaren bott, gick han in i en lång utläggning om de olika äppelträden, vilka som brukar ge mycket skörd (alla) och vidare till att förklara att så kanske inte blir fallet i höst då han var tvungen att tukta dem rätt rejält i höstas eftersom ingen brytt sig om dom på länge. Därefter förklarade han att jag fick ta så mycket äpplen som jag bara ville för det brukar bli masssssor!! I höstas hade han kört ett antal skottkärror till containern för trädgårdsavfall som står parkerad uppe vid vattentornets parkering så det vore väldans bra om jag tog för mig ordentligt. Här gick han sedan in på allt man kan göra med äpplen (paj, kräm, sylt (?!), mos, frysa in, saft) och så vidare som om han redan hade klart för sig att jag minsann var en stadstjej som inte hade någon aning om vad man kan ha äpplen till. Jag förväntade mig nästan att han skulle lirka fram receptboken ur dom blå och glansiga shortsen, men tack och lov så gjorde han inte det.
Medan allt detta pågick försökte jag så obemärkt som möjligt, steg för steg, ta mig längre och längre bort från ytterdörren och honom och närmare husknuten så att jag skulle kunna smita iväg och handla någon gång innan sagda äppelskörd. Det gick honom totalt förbi och han pratade oförtrutet vidare om vinbär och buskar och salladsliknande växter som jag minsann gärna fick ta av också.
Jag ville verkligen inte vara otrevlig men nu hade jag faktiskt inte hela dagen på mig så så fort jag fick en syl i vädret tackade jag så jätte-jättemycket för den mycket värdefulla informationen och sa att jag såg fram emot hösten med en ny iver. Detta tycktes göra honom mycket nöjd och tillfreds och jag tog tillfället i akt och önskade honom en fortsatt trevlig dag och med det traskade jag iväg för att köpa mina klisterlappar och min apelsinjuice. Det sista jag såg av honom (den dagen i alla fall) var när han grabbade tag i krattan och med förvånansvärd iver (för någon av hans ålder och kroppsbyggnad) började kratta upp resterna av den förvuxna häcken. Vår alldeles egna lilla gårdstomte!