En påminnelse om världen utanför

Man märker ganska omgående vem som inte är svensk på en buss i Swedentown. Jag träffade en sådan person igår. För det första så frågade hon inte ens om hon fick sitta bredvid mig, hon bara satte sig ner. Efter det hade hon mage att hälsa på mig och som om det inte var nog så fortsatte hon att prata med mig, fast jag satt där med mina hörlurar i öronen. Dom fick jag raskt plocka ur öronen och efter det pratade vi om ditt och datt hela vägen. Hon kom från Afrika och hade rest i drygt ett dygn för att ta sig till lilla Swedentown där hennes bror bor sedan sexton år tillbaka. Hon hade aldrig varit här förut och hon var lite chockad av hur varmt det var här. Hemma hos henne var det nu vinter och hon hade tagit med sig vinterkläderna för hon hade hört att det brukade vara kallt även här. Efter att ha flugit in till Köpenhamn och därefter tagit minst tre olika tåg för att ta sig hit var hon ganska trött och sliten, särskilt eftersom hon hade två jättelika resväskor med sig och ingen som kunde hjälpa henne att flytta dom från tåg till tåg. Flygplansmaten gav hon inte mycket för så hon var rejält utsvulten.
Hon fick låna min mobil så att hon kunde ringa till sin bror och säga att hon var på slutetappen. Han verkade förvånad över att hon tog bussen hela vägen fram, det lät som att han hade tänkt hämta henne vid tågstationen så det var ju tur att hon ringde. På vår färd genom det osannolikt lummiga, gröna och rena (vem städar alla diken och fält så att det blir så rent?? undrade hon...) landskapet fick jag veta både att livet i Afrika är hårt, att afrikanska män är slavdrivare som bara vill att deras fruar ska ta hand om hemmet och laga mat och diska (här frågade hon nyfiket om svenska män är lika bedrövliga...), och att hon har sex syskon och en drös med syskonbarn.
Samtidigt som det var lite svårt att följa med i hennes tankegångar (kanske berodde det på hennes utmattning eller också var jag bara trögfattad) var det väldigt lätt och roligt att prata med henne. Mycket berodde det nog på just att hon inte var svensk. En trött men frisk fläkt från världen utanför, det var hon. Hennes bror tycktes mig ha adopterat mycket av det svenska, men samtidigt kunde han inte nog tacka mig för att jag lånat ut min telefon till hans syster. Innan jag stegade hemåt såg jag hur de båda släpade på hennes mastodontresväskor och jag hoppas att hon fick ett vamt bad och en god natts sömn när hon nu äntligen tagit sig ända fram till Swedentown.