Tio mil i Swedentown

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det var jag som cyklade tio mil igår. Mina benmuskler är stela och ömma, fötterna känns svullna och trötta och huvudet har bultat och trots att jag sov tio timmar i natt var jag ändå tvungen att ta en tupplur mitt på dagen. Så man skulle väl kunna säga att ett par timmar på ett lördagsfullt Ikea är ungefär lika jobbigt som att cykla tio mil i stormvindar.
Jag är ju ofta lite kritisk till Sverige och svenska företeelser, men Ikea kan man ju bara inte låta bli att tycka om. Men Ikea på en lördag i en stor stad är en ganska speciell upplevelse. Mina senaste besök i detta under av svensk storhet har varit korta och välplanerade, gårdagens var ingetdera. Modern och jag inledde med att ta oss till lunchrestaurangen som var mer än välbesökt. Naturligtvis låg restaurangen längst in i varuhuset så vi fick sicksacka oss fram mellan barnvagnar och kundvagnar och samtidigt försökte vi lista ut om det fanns någon genväg i labyrinten vi kunde utnyttja för att åtminstone slippa gå förbi en och annnan storfamilj. När vi väl lyckades (utan karta och kompass) fick vi stå och vänta i en god stund innan vi ens kom fram till brickorna. Överallt var det barn i alla åldrar och storlekar, ofta åtföljda av far- eller morföräldrar som kämpade för att hänga med i alla svängarna.
När vi mätta och belåtna tog oss ut i myllret igen lyckades vi göra ett och annat fynd. Jag fiskade upp ett knallblått durkslag, illgula handdukar och ett par klassiskt stålgrå kastruller (att ersätta den som häromdagen blev förvisad till balkongen som blomkruka efter att ha fått ris fastbränt ända in i stålmolekylerna). Efter att ha fördrivit ytterligare en timme i ett närliggande köpcentrum laddade vi med godis och modern satte sig bakom ratten och körde oss tillbaka genom ett böljande landskap till målgången för cykelgalningarna.
Väl tillbaka i cykelstaden stod vi i den iskalla novembervinden och väntade på hjälte-systern skulle komma förbisvischande vilket hon mycket snart gjorde med ömmande ben och frusna kinder. En dusch och en snabb middag senare pallrade vi in oss i bilen med cykel och kastruller i bakluckan och körde hemåt nöjda och belåtna. En av oss med medalj runt halsen, samtliga med stolta miner och frusna fingrar. Ännu en spännande dag i Swedentown.