Morgonstund har guld...

Om man med morgonmänniska menar någon som har lätt för att gå upp på morgonen så är jag nog en sådan. Det betyder inte att jag tycker särskilt mycket om att gå upp tidigt. Allra minst de senaste dagarna när jag varit såå trött! Nu när man är gift så duger det ju inte heller att vara alltför sur och grinig på morgonen, då blir det ju lite lätt outhärdligt för den stackars äkta hälften som ska umgås med mig, åtminstone vid frukostbordet, innan jag traskar iväg mot busshållplatsen. Det mest effektiva sättet för mig att vakna är att duscha. Nu när jag går upp så väldans tidigt (halv sex är väldans för mig) så är det en bra strategi att planera kvällen innan vad jag ska ha på mig nästa dag. Då kan jag nämligen stänga av väckarklockan, hasa mig ur sängen, plocka åt mig en klädhög och släpa mig in i duschen utan att knappt behöva tänka. Efter ett par minuter därinne brukar jag ha vaknat ganska ordentligt, även om ögonen ofta behöver lite längre tid på sig att öppna sig. Ren och nästan pigg traskar jag åter in i sovrummet. Maken vaknar tack och lov ganska lätt, vet inte hur det skulle gå om jag behövde anstränga mig för att väcka honom. Det skulle förmodligen inte vara ett så trevligt uppvaknande för honom, för även om jag är ren och relativt pigg är jag långtifrån glad och positiv...
Frukostrutinen är inarbetad in i minsta detalj, allt från vilken ordning jag gör allt (först kaffe, sen vattenkokaren, flingor, juice, bröd och pålägg) till vad som ska fram och hur många mackor jag ska göra i ordning till jobbet. Allt för att slippa svåra frågeställningar som kräver alltför mycket tänkande... När allt är klart brukar min kära hälft också vara nyduschad och även betydligt piggare än mig. Frukosten intages samtidigt som dagens nyheter, framförallt sportnyheter. Innan jag vet ordet av är det dags att borsta tänderna och gå till bussen. Även om jag vid det här laget, mest tack vare frukostens välgörande effekt, är ganska trevlig i hemmets lugna vrå har jag fortfarande ingen vidare lust att prata med någon annan. Därför åker hörlurarna in i öronen och med tidningen under armen tar jag mig till bussen. I väntan på denna läser jag ledarsidorna och utbyter som mest ett hej med de mest välbekanta ansiktena. Bussturen tillbringar jag helst i tystnad, tomt stirrande ut genom fönstret på landskapet som far förbi. Inget särskilt speciellt med det, hela bussen är full av andra som gör precis som jag. Det är ju trots allt tidig morgon i Swedentown.