Lilla fröken pratglad

Hmm. Jag tycks ha somnat tidigt igår. Efter att jag slutat läsa (jag läser alltid en stund när jag gått och lagt mig, det får mig både att varva ner och är roligt; man lär sig nya saker, som till exempel igår när jag läste om hur Harry Truman hade befäl för 194 män och ett antal artillerivapen i Frankrike under första världskriget) minns jag vagt att maken kom och lade sig ett tag senare och att jag trodde att det redan var morgon då. Är det dags att gå upp redan? frågade jag, men han svarade bara att nej, ser du inte hur mörkt det är ute? Eftersom jag inte ens med största viljestyrkan kunde öppna mina ögon just då litade jag på att han talade sanning och somnade glatt om på en tiondels sekund. Kort därefter (åtminstone kändes det så) ringde väckarklockan och det var verkligen dags att gå upp.
Efter ännu en trevlig dag på jobbet knatade jag till busstationen och insåg till min glädje att fyrabussen faktiskt inte var fullpackad idag och att jag kunde välja och vraka var jag ville sitta. Dörrarna stängdes och vi gav oss iväg. På nästa hållplats var det bara två personer som väntade på vår buss. En av dom var en ung tjej med händerna fulla av shoppingkassar och en mobiltelefon tryckt mot örat. Efter vissa problem lyckades hon ta sig upp på bussen, givetvis fortfarande pratandes i telefon, fumlade fram sitt busskort och hasade sig längs med gången och satte sig, naturligtvis, bredvid mig. Nu är det inte så att jag inte tål att ha någon sittande bredvid mig. Vad jag däremot inte tål är när denne person sitter och pratar högt och ljudligt, oftast om djupt personliga saker, i sin mobiltelefon. Detta behov av att offentligt avhandla diverse problem och diskutera, ofta en tredje persons, egenskaper och tillkortakommanden är något jag helt enkelt inte förstår. Visst kan man prata i telefon, men måste man inta ett röstläge där hela bussen hör, fast man sitter näst längst fram?
Cirka tio minuter in i bussresan åker vi över ett av traktens högre berg. Där bryts per automatik alla mobiltelefonsamtal, även denna unga frökens. Inte hindrade det henne. Efter några sekunders frustration ringer hon bestämt upp en annan person som naturligtvis svarar efter drygt 1,3 sekunder och därefter följer en plågsam redogörelse för de gardiner och kuddfodral som nyss inhandlats. Detta samtal är dock, barmhärtigt nog, relativt kort. Därefter ringer hon upp person nummer ett igen och fortsätter samtalet som så brutalt avbröts några minuter tidigare. När dessa två unga fröknar bestämt att de ska träffas om sisådär tio minuter (vad dom ska prata om då har jag ingen aning om då dom redan tycks ha grundligt avhandlat allt viktigt. Kanske blir det krisen i Grekland som dom tillbringar eftermiddagen med att dissekera...) lägger hon på luren. Det är tyst i underbara femton sekunder. Sedan ringer hon en fjärde person!
Tilläggas ska att jag har mina hörlurar på nära maxvolym och lyssnar på musik, men det är ändå omöjligt att dränka hennes högljudda stämma och jag tvingas lyssna på allt hon har att meddela världen. De sista få minuterna av bussfärden är hon faktiskt tyst, men det är uppenbart att det kliar i hennes pratmuskler och det rycker i fingrarna på henne och hon pillar lite frustrerat på telefonen, som om hon försöker komma på ytterligare något att meddela någon av alla hennes 375 allra närmaste vänner...
Själv sitter jag och kokar lite lätt på insidan och funderar på alla de smått elaka kommentarer som jag så gärna skulle vilja delge denna pratglada fröken. Men i slutändan segrar såklart svenskheten i mig och jag är tyst och lider stilla i min tystnad, liksom jag är säker på att resten av bussen också gjorde.