Mysteriet med den tomma toarullen

En gång städtant, alltid städtant. Jag har insett med tiden att alla olika jobb jag haft genom åren har präglat mig på olika vis. Efter att ha jobbat i butik är jag väldigt petig med mina grönsaksinköp och jag tycker inte om när det är fullt av tomma kartonger i hyllorna i affären! Som kontorsnisse lärde jag mig vikten av att hålla ordning på fakturor och papper, jag gillar inte när min post och mina räkningar är oorganiserade!
Efter att ha varit städtant (låter så mycket trevligare än lokalvårdare tycker jag) i ett antal år och inom olika företag och miljöer är jag väldigt duktig på att städa. Men framförallt så ser jag på lort och stök med annorlunda ögon än någon som aldrig jobbat med städning. Jag vet inte hur många gånger jag plockat bort kvarlämnade kaffekoppar och servetter på fikaborden på jobbet. Varför personen som använde koppen inte kan förmå sig att ställa den i diskhon eller diskmaskinen, när den bevisligen hade nog energi att hämta sagda kopp i första taget, har jag svårt att förstå. En annan sak som retar gallfeber på mig är när toalettpappret tar slut på rullen. Istället för att plocka bort den tomma rullen från hållaren, tycks den givna lösningen på problemet vara att helt enkelt ta en ny pappersrulle och ställa den på handfatet där det är blött med vatten och ofta även tvål... Hur tänker man då, undrar jag? Tänker man överhuvudtaget? Hur svårt är det att byta plats på toarullarna!!! har jag lust att skrika till första bästa person jag råkar se efter att det hänt igen... Det måste vara något av en konstart att vara så lat. Hur lyckas dom ta sig upp på morgonen överhuvudtaget? Hur tar dom sig till jobbet? Frågorna är många, svaren lyser med sin frånvaro.
Egentligen borde jag väl låta bli att göra något åt saken och bara lämna röran till nästa person, kanske kanske att någon någon gång fattar vinken. Men jag tvivlar. Därför fortsätter jag att byta toarullar, sätta tillbaka papperskorgar som på något magiskt vis flyttat på sig, ställa koppar med kaffesump i diskmaskinen. Kanhända morrar jag lite under tiden, men när jag ser att ordningen återskapats blir jag genast lite gladare. En gång städtant, alltid städtant.