Ett lite annorlunda släkte

Det är inte utan att man kan bli lite rädd för föräldrar ibland. Speciellt när flera hundra av dom samlas på ett och samma ställe. Av någon underlig anledning befann jag mig under lördagen på en loppmarknad för barnkläder och andra barnrelaterade prylar. Jag misstänkte att det nog vore bra att vara där relativt tidigt så jag traskade iväg redan runt tiosnåret. Inte hade jag behövt oroa mig för att inte hitta till rätt lokal heller, bilarna stod uppradade utanför och barnvagnarna cirklade runt lokalen som humlor kring en rosenrabatt. Upp med dörren och in klev jag inte...för där var det tvärstopp direkt. Två små rum med leksaker och diverse barnvagnar och -stolar var redan fulla med folk. Foajen som var väldigt liten för en samlingslokal av det här slaget upptogs av fem-sex barnvagnar och ett par Föräldrar, sedan var även den full. Till höger var dock det stora Kaoset! Det största rummet var rummet där kläderna fanns och även där Föräldrarna fanns. Plus sisådär 150 små älsklingar i olika åldrar som turades om att springa runt och under alla borden med kläder, hit och dit mellan vuxna och ett par av dom hann med att sparka mig på smalbenet också. Plus ett dussintal barnvagnar (dom som inte fick parkeringsplats i foajen misstänkter jag). Innan jag ens kommit in i den stora salen insåg jag att dom här människorna, dom spelar fult och tacklar hårt. Här gäller det att vara beredd på alla fula knep!
När jag väl sick-sackat mig in i rummet var det till att försöka åla sig igenom folkmassan, varav minst hälften hade onaturligt stora handväskor och/eller bebisar på armen, vilket gjorde det mycket svårt att åla sig igenom utan att samtidigt flytta på människor. Men eftersom jag själv blev runtskuffad ganska friskt var det ju lika bra att göra likadant tillbaka. Nästa problem var att ta sig fram till borden så att man kunde se vad som fanns att köpa. Här var väggen av Mammor av stål tjock som Berlinmuren. Uppenbarligen är det något med barnafödande som gör kvinnor helt stålsatta och bergfasta, ja, omöjliga att flytta på helt enkelt. Det är som att dom gått genom mänsklighetens värsta prövning och överlevt och hädanefter kan inget rubba dom om dom inte vill det själva. Utan en sådan erfarenhet var jag hopplöst utelämnad till deras goda vilja (vilken lyste med sin frånvaro) och det var först när jag insåg att timing var min enda chans som jag slutligen lyckades komma fram. Det var genom att studera rörelsemönstret hos de ivrigt sökande Mödrarna och därigenom komma fram till en slutsats om när de kunde tänkas flytta vidare till nästa bord som jag till slut lyckades uppta tomrummet de just lämnat efter sig. Puh! Väl där insåg jag att storleken på kläderna på just det bordet var alldeles för små. Jag behövde vara ett par meter längre åt vänster...
Till slut, efter vad som kändes som en evighet i detta kacklande rum av kaos, lyckades jag komma fram till rätt klädhög. Väl där roffade jag åt mig allt jag kunde komma över i storlek 98. Sedan gick jag och vakade över mitt byte som en hök tills den riktiga Mamman kunde komma och ta över; hon vars dotter kläderna var till. Efter denna utmaning kände jag mig redo för större utmaningar. Nästa logiska steg blir nog en tur till Ullared, mitt i semestern.
Dessutom har jag en nyvunnen respekt för Föräldrar. För att inte tala om fruktan...