Bakom mina grusiga glasögon

Så trött man kan vara. Jag håller verkligen på att bli gammal, kan knappt hålla mig vaken till tio på kvällarna. Inte har jag någon bra ursäkt för det heller som att barnen håller mig vaken på nätterna eller grannarna har disco eller det är så kallt i lägenheten att man inte kan sova. Det senare hände ibland i Skottland. Det tog åtminstone en timme innan fötterna tinade såpass att man kunde slappna av nog för att slumra till lite. Disco var det ju ganska ofta där också, ute på torget utanför vårt hus. Gärna klockan tre på morgonen. För att inte tala om alla som var på väg hem efter en sen natt (läs tidig morgon) på studentnationen och hade fått lite för mycket i sig och sjöng hela vägen hem. Jag förstod aldrig riktigt den där tendensen att sjunga högljutt (och falskt) när dom gick hem på öde och tomma gator. Visst var akustiken fördelaktig i en stad byggd helt i sten, men det tror jag inte dom tänkte särskilt mycket på i sitt tillstånd. Förmodligen var det bara så enkelt att dom inte hade några hämningar kvar och kanske var det också så att i berusat tillstånd låter allas sångröst som gjord för ett avsnitt av Idol. På väg ut på en promenad tidigare idag såg jag en yngling med inte bara toppluva på huvudet utan också jättelurar över öronen. Förmodligen var volymen inne i lurarna uppskruvad rätt rejält för han sjöng ivrigt med för full hals. Nånting om "sunshine" var allt jag lyckades uttyda i skrålandet. Men det var ändå mest trivsamt, särskilt eftersom det var mitt på dagen och jag inte försökte sova just då.
Själv sjunger jag numera inte offentligt, knappt ens i duschen numera för det är ganska lomhört här i vårt bostadshus. Annat var det när jag var yngre. Då sjöng jag för full hals. Ett av de mer minnesvärda var när jag blev upptvingad på båten "Elida" när jag var sisådär fyra år. Jag var och hälsade på en grannfamilj som var på campingsemester och just den dagen hade man möte på Elida och av någon anledning ville man ha upp ett barn ur publiken som skulle sjunga några barnsånger. Givetvis (!) valde dom mig, den enda av alla närvarande barn som absolut inte ville och som var blygare än dvärgen Blyger. Hela vägen upp på båten försökte jag förklara detta för personen som mer eller mindre med våld släpade iväg mig. Min extra-mamma, fru Granne, stod några meter bort och hann inte säga stopp förrän jag redan var på väg mot båten. Förtvivlat försökte jag förklara att jag inte ens kunde texten till de där sångerna. Inte mötte jag någon kristen barmhärtighet där inte! Det var bara att sjunga!! Med mikrofon och inför en ganska stor folkskara. Hur jag bar mig åt vet jag inte, men å andra sidan är väl alla fyraåringar gulliga när dom sjunger oavsett om dom kan sången eller ej för applåder och en påse kola fick jag till slut. Vad som hände därefter minns jag inte, men särskilt traumatiserad kan jag inte ha blivit i alla fall. Otaliga uppträdande har det blivit genom åren, de flesta alltför pinsamma för att minnas. Numera sjunger jag högt utomhus bara när jag går genom en mörk skog och behöver skrämma iväg älgarna innan dom skrämmer iväg mig.
Hur i hela världen kom det här inlägget att handla om sång på allmän plats? Var det någon som sa något om att vara trött..? Jag tycker mig höra John Blund.