Drama på vägen hem

Jaha. Vad ska man skriva om idag då? Kanske om hur Hoppe Hare satt och mumsade på äpplen på mina föräldrars gräsmatta mitt på ljusa dagen - så bekväm har han blivit med allt som pågår där att han törs komma fram och äta dagens lunch precis som fåglarna gör. Åtminstone till dess att katten kröp ut ur sin glugg för att äta sin lunch... Eller ska jag kanske skriva om översvämningarna på åkrarna runt omkring gården och att jag aldrig sett dom så stora förut. En hel åker utanför huset där min mormor bodde är täckt av vatten. Om man inte visste att det var en åker skulle man nog tro att det är en damm. Bäcken hemmavid är så översvämmad att trädgårdens rodondendron numera badar fötterna konstant. En av broarna klarar inte av att slussa igenom allt vatten så vattnet tar helt enkelt genvägen förbi, genom kohagen.
Näe, jag tror jag skriver om hur min far och jag åkte för att titta på diskmaskiner i en vitvarubutik i en liten by ungefär mitt emellan två städer i närheten. Här skulle det göras klipp! Damen som äger butiken skulle visst vara ganska villig att pruta och jag minns än hur vi åkte dit i mitten av åttiotalet och köpte vår första mikrovågsugn. Den var nästan lika stor som en vanlig ugn och svart. Lite läskigt var det att använda den i början, man visste inte riktigt om den där mikrovågstekniken var riktigt pålitlig, för att inte tala om säker. Tänk om strålarna liksom lämnade ugnen och angrep den som stod utanför och väntade på sin lunchtallrik... Hur som helst, glada i hågen tog vi spruttibangbang-bilen och gav oss iväg. Väl där upptäckte vi, till vår förvåning, att där vitvaruaffären skulle finnas fanns nu endast en persiennfabrik. Hmmm. Hur gick det här till? Jag som inte varit där sedan mitten av åttiotalet fattade genast misstankar och undrade när pappa var där senast egentligen. Han å sin sida undrade nog mest hur han skulle få tag på en billig diskmaskin nu. Mycket snopna åkte vi runt i lilla byn utan att hitta en enda diskmaskins-butik och på vår väg tillbaka stannade vi vid byns kiosk. Den äldre gentlemannen där upplyste oss om att ägaren i fråga hade sålt firman för ett antal år sen och att man för sisådär tre år sen flyttat hela klabbet in till stan. Numera var man visst ägda av en sån där affärskedja som minsann vet hur man tar betalt för sina tvättmaskiner och elvispar. Vårt hopp om det stora klippet stendog på fläcken.
Lite trumpna begav vi oss hem igen i värsta rusningstrafiken. Jag hade fullt sjå att hålla jämnt tempo med alla som slutat jobbet och hade bråttom hem.
När jag några timmar senare tackade för mig och begav mig hem till min lilla stad igen hann jag precis komma ut på motorvägen och så började en varningslampa på instrumentpanelen att blinka! Är det inte typiskt! Jag som tänkte för mig själv att jag kanske skulle ta den gamla vägen (alltså inte motorvägen) för att slippa alla långtradare. Nu gjorde jag inte det och där satt jag nu i min lilla bil som verkade allt annat än glad och tillfreds och jag hade ingen möjlighet att stanna. Mörkt ute var det och vägren finns ju inte på den nya flashiga vägen. Så det var bara att be en bön och köra på. Nu tänker du säkert att en varningslampa är väl inte så farligt, det är ju bara en varning och den kan man åtgärda nästa gång man råkar vara nära en mack. Ja, men då är din bil förmodligen inte en VW Polo årgång -96 med tre olika röda nyanser i lacken heller! Här får man vara tacksam varje gång alla system tycks fungera samtidigt. Och när man får en varning så betyder det alltsom oftast att det redan är för sent...
Nåja, min bön besvarades och jag lyckades ta mig hem. Med viss fasa öppnade jag motorhuven och upptäckte att kylarvätskan mycket riktigt låg en rejäl bit under minimistrecket. Detta i en varmkörd bil. Inte så lyckat. Så nu bär det av till macken imorgon och efter påfyllnad av nämnda vätska blir det förhoppningsvis ytterligare några mil och äventyr med vår lilla röda spruttibangbang. Men ett tag framöver håller jag mig nog borta från motorvägen...