Vinterkatt

Mina föräldrar har under nästan hela min livstid haft en gul katt. Märkligt nog är dom ännu bara inne på nummer två; nummer ett Trisse blev en mycket gammal och klok katt. Det har nog hjälpt att dom båda varit kastrerade hankatter och att dom inte haft alltför många grannkatter att bråka med. Nummer två heter Nisse, vilket tydligen är Sveriges vanligaste kattnamn, men jag föredrar att kalla honom Nils. I vinter har vi inte sett mycket av Nils. Han är en riktig utekatt och det ska mycket till för att han ska komma in i huset frivilligt. För att vara så tuff som han är så är han en riktig mes med vissa saker. Fläktar och surrande ljud är till exempel väldigt obehagliga tycker Nils. Många gånger under den kalla vintern har han suttit på trappen och darrat i kylan. När man så öppnar dörren för att släppa in honom i värmen kommer han springande bara för att tvärnita i dörren när han hör att fläkten till kaminen är igång eller värmepumpen i vardagsrummet dånar lite för högt. Trettio minusgrader till trots är han hellre ute och fryser än går in i ett varmt hus där något surrar!
Han har blivit ganska tunn i vinter då hans diet mest bestått av kattmat i motsats till andra år då han åtminstone får i sig en och annan sork eller mus. Att döma av gräsmattans alla jordhögar som nu uppenbaras under det sjunkande snötäcket har detta bidragit till en sorkpopulation utöver det normala och om han bara vill (motivationen tryter lite ibland) kan han snabbt äta sig tjock och fin igen på sork. Men han börjar bli lite till åren och därmed också lite bekväm så vi får väl se hur det blir med den saken.
För det mesta klarar han sig bra i kylan eftersom han har ett eget litet hus att krypa in och värma sig i. Han brukar sova i en glugg i grunden på lillstugan nära murstocken som blir varm och skön när det brinner i vedspisen. Under det värsta snöfallet i vintras fick vi skotta gångar för att han över huvud taget skulle kunna komma in och ut genom gluggen, annars hade han blivit instängd därinne. När det verkade som att vintern aldrig skulle ta slut gjorde vi också i ordning ett litet krypin för honom i vedboden, med en korg och filtar. Pappa ställde ut vatten där också, för vattnet i Nils vanliga vattenskål på trappen frös till is på några minuter. Mer än en gång var jag ute i vedboden på morgonen och högg ved när katten kom nedklättrande från loftet med ett sömnigt uttryck i sitt lilla kattansikte och undrade vem som stört hans slummer. Fastän en utpräglad utekatt är han mycket social och väldigt nyfiken. Dessutom tror jag att han haft lite tråkigt i vinter och känt sig ensam, vi har ju inte direkt tillbringat mycket tid utomhus om man säger så.
Igår var det den första riktigt varma dagen som jag var ute på landet. Åtminstone var det varmt i sisådär en timme mitt på dagen när solen tittade fram. Jag passade på att kasta bort julgranar och annat skräp som blivit liggande under snön men som nu tittat fram i snösmältningen. Nils försökte hjälpa till så gott han kunde genom att inspektera allt jag släpade iväg med. Så fort jag öppnade en dörr till något av uthusen var han snabbt där för att kolla läget. Men allra mest tycker han om att sitta på trappen och sola. Den ultimata kattupplevelsen är att sitta på trappräcket och sola och ha en människa som kliar en i nacken. Det är höjden av lycka för en liten spinkig gul katt utsvulten på sällskap och solsken.