Mitt lilla fejs och jag

Det är roligt att börja med nya vanor tycker jag. Eller ja, det är åtminstone kul när man lyckas hålla igång med något som man föresatt sig att göra och göra det mer än tre gånger (vilket är mitt personliga genomsnitt). Jag hörde en gång någon säga att en vana blir det först när man gjort något 31 gånger. Efter det är det bara att köra på för då har man det liksom i systemet. Så, för att vara mer språkligt korrekt, idag började jag göra något jag inte gjort på länge. Jag joggade!
För mig som inte är någon genuin träningsentusiast, det vill säga jag gillar att träna för det får mig att må bättre, men jag gör det absolut inte bara för att det är sååååå roligt! som vissa tycks tycka, är det först nu när isen är borta från gatorna som jag tycker att det är okej att ge sig ut och röra på sig på allvar. I höstas sprang jag en del i skogen och det har ju sina fördelar (ingen som ser en eller hör hur högt man flåsar, mjukare underlag, friskare luft), men jag tycker ändå om att jogga i stan. Det får mig att skärpa mig för jag vet ju att folk ser mig och då kan man ju inte ge upp hur lätt som helst, när man är lite lat som jag. Men eftersom det idag var första turen på ett antal månader tog jag det lite lugnt. Dessutom var det mycket kallare ute än jag trodde när jag gick hemifrån och det gjorde det nog lite tyngre än det borde varit. För att inte tala om hur jag frös om händerna i början! Att lämna vantarna hemma var ju inte så genialt precis.
Men det blev en lite lagom tur i alla fall och det finns inte mycket som slår den där känslan av att ha ansträngt sig lite och fått blodet att pumpa igenom musklerna ordentligt. Lite förvånad var jag över hur mycket jag blev utstirrad när jag gick genom stan efter avslutad löpning. Visst, det var ingen annan som var ute och sprang mitt på förmiddagen vad jag kunde se. Majoriteten var lite äldre damer som var ute på shoppingtur, men jag förstod inte riktigt varför dom måste glo så väldigt. Förrän jag kom hem och såg mig själv i spegeln. Jag var rödare i ansiktet än min röda täckväst, och det är en väldigt röd täckväst jag har. Tydligen hade jag glömt hur min nuna förvandlas till ett stoppljus vid minsta ansträngning. Undra på att tanterna tittade på mig, dom var nog lite oroliga för mig. Nästa gång får jag nog lägga på ett lager puder innan jag ger mig ut. Eller dra ner mössan långt över ansiktet och låtsas att jag är en sån där cool typ. Men, rött nylle eller ej, nu är det bara trettio gånger kvar! Tjohoo!