Kulturkrock

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det här skulle blivit en rolig (förhoppningsvis i alla fall) blogg om kontorskultur och svenska kafferaster, men istället finner jag mig själv invecklad i en konstig konversation om svenskhet och invandring och kulturkrockar. I korthet kan man väl säga att jag är väldigt mycket mera svensk än jag tror och ibland skulle vilja vara. Jag märker det särskilt när någon annan (typ min äkta hälft) kritiserar mitt fosterland. Fastän jag själv gärna gör det samma, alltså kritiserar mitt eget hemland, blir jag arg och sur när någon annan gör det. Det är ungefär som när någon säger något elakt om ens föräldrar, det är helt enkelt inte tillåtet! Sådant är bara okej inom familjen, av någon underlig anledning... Men nu har vi nog rett ut begreppen lite och kommit överens om att vi båda är kritiska till våra respektive länder OCH till varandras. Inte blir det mindre komplicerat för det, men man vet ju åtminstone var man står.
Jag kan inte ens föreställa mig hur trixigt det måste vara för par som kommer från vitt skilda bakgrunder, min man och jag är ju åtminstone båda västerlänningar med judisk-kristna värderingar i botten av våra respektive samhällen. Jag förstår inte riktigt hur en del par klarar av sina olikheter, hur kan en svensk förstå en japan på riktigt? Eller en afrikan en ryss? Är det möjligt? Visst är det möjligt, men det bäddar nog för en del diskussioner innan man kan förstå varandra och varandras bakgrunder. Jag tycker det är fullt tillräckligt att förlika mig med amerikanens rättframhet och direkthet och jag misstänker att han har svårt för min svenska vaghet och konfrontations-fruktan.
Men, man lär sig hela tiden. Och om vi inte är eniga om något visst just för stunden så kan vi ju i alla fall vara ense om att svenska hockeyspelare i USA är en svårslagbar kombination. Go Red Wings!