Skrivkramp. Har jag sällan, men idag tycks det ha drabbat mig. Kanske beror det på de förlamande isande vindarna som blåser ute och gör till och med vår varma och ombonade lägenhet dragig. Tack vare en generös chaufför (tillika mor) tillbringade vi eftermiddagen ute på landet idag. Jag tog en tur med tossiga hunden Mammus och de första tio minuterna hade jag god lust att vända tillbaka. Hade det inte varit för Mammus entusiasm och att solen trots allt sken lite då och då mellan tjocka molntussar hade det blivit en riktigt kort promenad. Nu strävade vi på genom skogen, på en grusväg belagd med nygamla granbarr och med stora sprickor kors och tvärs i leran. (Det fanns ingen snö kvar längre, bilden ni ser är några månader gammal...) Vinden var i alla fall inte lika outhärdlig när man fick lite skydd av träden. I rask takt gick vi vår vanliga korta runda, den vi går när vi inte har så mycket tid eller när orken tryter, han ivrigt nosande i diken och snår, jag med blicken sökande hit och dit efter vilda djur, eller tama för den delen.
Den senaste gången vi gick samma runda blev vi överrumplade av två stora hundar som sprang lösa i en trädgård. Deras husse var i ett av uthusen, men han hade radion på nära maxvolym och hörde inte när hans vovvar började skälla och förfölja mig och min lilla kamrat; en mycket förvånad terrier. Det stod dock ganska snabbt klart att den ena av de stora hundarna var alltför bekväm för att gå utanför tomtgränsen, eller så brydde han sig helt enkelt inte om oss för han lufsade strax tillbaka. Nummer två var dock alltför nyfiken för att ens tänka tanken på att stanna hemma. Han kom springande som ett svart smalt streck ut genom grinden. Som väl är har jag mött några hundar genom åren och den här såg trots sin överväldigande iver åtminstone snäll ut. Därför ökade jag bara på takten och tänkte försöka ignorera vår nyfunna svarta fyrbenta kamrat så mycket som jag kunde. Då skulle han nog tröttna snart tänkte jag. Problemet var bara att min lilla vän terriern inte hade för avsikt att varken ignorera eller öka takten. Dubbelvikt och baklänges trippande med spetsade öron och förtjust uppsyn följde han efter mig. Om det var någon han ville ignorera så var det i så fall mig... Det förstår ju vem som helst att detta endast uppmuntrade till vidare förföljelse. Men jag trampade på i alla fall och stannade ett par gånger och blängde argt på vår nyblivne svarte vän. "Gå hem med dig!" röt jag. På hundspråk betyder det tydligen något i stil med; "Om du följer med oss en bit till så får du karameller!!!" Helt klart fel taktik.
Jag ökade på takten. Lyckades då och då få terriern att gå normalt bredvid mig, dock fortfarande med huvudet bakåtvänt. Så svängde äntligen vägen och vi försvann utom synhåll för ett kort ögonblick. Det var tydligen det som behövdes. Plötsligt vändes tankarna i svarta hundens huvud till mer intressanta spörsmål. Mat skulle jag tro var ett av dem. Värme kan ha varit ett annat, för det här var mitt i smällkalla vintern. Utan vidare "uppmuntran" från oss som han inte längre kunde se stannade han upp och tappade intresset lika fort som det väckts. Med ett lätt nonchalant svaj på svansen vände han på fläcken och travade hemåt. Jag vet för jag kunde se honom genom trädgrenarna. Minst lika fort glömde min färdkamrat av vad som hänt och koncentrerade sig istället på att nosa runt i dikeskanten och springa kors och tvärs över vägen, precis som han brukar. Ordningen var återställd och jag var nog den enda i sällskapet som fortfarande mindes att det skett överhuvudtaget. Det är ganska skönt med hundar; de lever verkligen i nuet. Det är inte så viktigt vad som hände igår eller om någon skällde på mig för en stund sen. Huvudsaken är att jag har roligt just nu, att jag har en rolig leksak hemma i en skrubb och att jag kommer att få mat om en liten stund! Ibland önskar jag att mitt minne fungerade på samma sätt. Glömma det tråkiga så fort det hänt och fokusera på det viktiga i livet; som glädjen i en skogspromenad en solig men kall och blåsig vårdag. Ett enkelt liv vill jag ha. Att det ska vara så svårt att få till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar