En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör!

Gårdagen var om möjligt nästan lika kaotisk som dagen dessförinnan, men jag tänker inte tråka ut er med ännu en rörig redogörelse av mina vardagliga prövningar. Nog är att säga att nära tre timmar i telefonkö till slut hade utdelning. Idag (!) började vår telefon att fungera igen.
Nu väntar nästa projekt; jag ska försöka få tag på någon på trafikverket. Dom verkar vara en ännu tuffare nöt att knäcka. Jag lyckades komma igenom deras automatiserade svarstjänst ett par gånger idag, en av gångerna hade dom så mycket att göra att dom helt enkelt bad mig att ringa tillbaka senare. När jag nästa gång kom fram var det 49 minuters väntetid. Jag lade på luren. Nog om myndigheter och deras kundbemötande.
Igår lärde jag mig att åka buss! Eller ja, det har jag väl egentligen kunnat sedan jag var sex år, men nuförtiden har dom ju så flashiga kort och betalningsmetoder att det inte är utan att man känner sig som en vilsen sexåring igen. Efter att makens öronsmärta på sena eftermiddagen nått det outhärdliga tvingades vi ta bussen till grannstaden och en privatläkarjour som hade mottagning efter kontorstid. Det var längesen jag åkte buss i Sverige. Inga större förändringar har dock skett med själva bussarna, det är bara busskorten - "värdekorten" - som förändrat sig och innan jag lyckades klura ut vilka knappar jag skulle trycka på och var jag skulle hålla/lägga kortet framför en av automaterna i bussen; det finns tre olika typer; en grå, en blå och en gul; när jag skulle "checka ut" och när jag inte behövde "checka ut" var jag ganska utmattad. Till slut gick det dock bra, mest tack vare väldigt snälla busschaufförer och ett pressbyrå-biträde. Så nu vet jag hur man åker buss igen. Det känns ganska bra måste jag säga. Den största fördelen är nog att man inte behöver oroa sig över att bussen ska få motorstopp mitt i en rondell... En annan är att man inte behöver fundera över parkering.
Privatläkaren var för övrigt mycket trevlig och duktig samt såg ut och pratade engelska som en hockeyspelare i NHL. När han grävde i en viss persons öra för att försöka se hur trumhinnan såg ut var det nära att jag började grina så smärtsamt såg det ut, och jag satt ju bara på en stol bredvid och tittade på. Det fanns dock inte så mycket av effektiv behandling att rekommendera, så farbror doktorn ordinerade tidernas bästa läkemedel: tid. Det är väl inte helt utan anledning som man säger att tiden läker alla sår. Hoppas att det stämmer också i detta fall.