Gårdagen var en ganska märklig dag och det var inte förrän jag låg i sängen och precis skulle somna som jag kom ihåg att jag inte skrivit något i bloggen. Då var jag för trött för att kliva upp igen och cirka två minuter senare sov jag djupt...
Dagen inleddes med att vår telefon var trasig. Jag skulle ju ringa bilverkstan och försöka lirka mig till en motorundersökning, men så var telefonen död! När jag ringde till mig själv från min mobiltelefon sa en vänlig manlig stämma att detta numret minsann inte används! Nähä, tänkte jag, har väskaffären tagit tillbaka sitt gamla nummer nu, eller vad står på? (En väskaffär här i stan hade tidigare vårt nummer och det händer då och då att folk ringer hit för att fråga om diverse väskor och annat i vårt sortiment...)
Men som tur är nuförtiden så har jag ju en mobil så jag ringde bilverkstan ändå och lyckades faktiskt få ett halvt löfte om att dom skulle kika på bilen. Glad i hågen tog jag på mig skor och jacka och gick ut till bilen. Tänkte att det var bäst att kolla kylarvätskenivån innan jag åkte iväg och tur var väl det för den var rejält under miniminivån igen... Efter att ha försökt öppna locket till tanken men utan framgång ringde jag in till maken (som jobbade hemifrån eftersom han var så hostig att han ville försöka undvika att hosta ner alla på jobbet) men han svarade inte i sin telefon... Något frustrerad klampade jag uppför trapporna, fick upp dörren och bad på mitt vanliga ljuvliga sätt om lite hjälp att öppna ett lock. (Jag tycks numera oförmögen att få upp minsta syltburk och saftflaska; det är som att så fort jag gifte mig så gav mina fingrar upp alla sådana projekt och jag får jämt be om hjälp att öppna saker) Men, döm om min förvåning, inte ens maken lyckades få upp locket! Han gick istället och hämtade en tång och med gemensamma krafter fick vi till sist upp den lille rackaren. I med vätskan och iväg for jag. Det är ungefär två kvarter mellan vårt hem och bilverkstan ifråga. Väl framme, en minut senare, droppade det rejält under motorn och snart fanns där en prydlig liten pöl med kylarvätska. Det var inte vidare uppmuntrande. Jag lämnade i alla fall in nycklarna och kundmottagaren (en riktigt hygglig prick!) och jag hoppades båda att det bara var en slang som behövde bytas.
Hemåt traskade jag och lyckades faktiskt få lite plugg gjort. Under tiden ringde en familjemedlem och frågade vad som stod på med vår telefon. Ytterligare en annan försökte få tag på mig via internet men det märkte jag inte förrän en timme senare. Telias telefonköer på förmiddagar är inte att leka med så jag hade bestämt mig för att inte ens försöka ringa dom förrän på eftermiddagen.
Pling plong, så ringde det på dörren och där stod en budbilschaufför med min nya dator!! Eller ja, han hade en papperslapp som han ville att jag skulle skriva på och sedan fick jag själv gå med honom till lastbilen och hämta jättepaketet. Envis som jag är lyckades jag både få med mig paketet och stanna på vägen och lirka posten ur brevlådan. Sakta sakta klev jag uppför trappen och räddades till slut av maken som insåg vilken balansakt jag höll på med. Som vi har längtat efter denna dator, min man och jag. Äntligen var den här. Vi packade upp den och insåg snabbt att den var fantastisk! Vilken stor skärm! Vilken skärpa! Vilken snabbhet! För en gångs skull en maskin som övergick våra förväntningar! Behöver jag säga att det är en apple-produkt...?
Med posten kom en paketavi. Jag hade inte beställt något som skulle föranleda ett paket så jag öppnade brevet med förvåning och misstänksamhet. Aha! Ett paket från telia! Nu fick jag snabbt onda aningar. Antingen har dom skickat ut all utrustning en gång till fast jag redan fått allt jag behöver eller så har dom avbeställt min telefon helt och hållet och skickat nåt jag inte behöver. I vilket fall insåg jag att jag definitivt måste ringa och krångla med dom igen... Som vanligt när man har med telia att göra så ställer dom fler frågor och har färre svar än vad jag har. Killen på supporten som jag pratade med först frågade vad som var fel med min telefon. Tja, det går inte att ringa in eller ut på den, sa jag och kände mig lätt fåraktig. Därefter försökte jag förklara hur man först gett mig ett fast telefoni-abonnemang som sedan övergått i bredbandstelefoni. Det förstod han inte alls och han frågade hur jag överhuvudtaget hade kunnat ringa då... Hur ska jag kunna veta det, är det inte du som ska vara teknik-experten här?! hade jag god lust att säga...
Det enda han kunde se var att dom skickat ut ett nytt modem till mig och att min telefon under dagen skulle genomgå någon slags uppdatering. Det var ju väldigt upplysande. Sedan kopplade han mig vidare till kundtjänst som skulle kunna förklara mer om paketet och varför jag fått det. Nästa herre på telefonen mumlade en hel del och lät mig sedan vänta i luren medan han försökte klura ut vad som skett. Väl tillbaka förklarade han att dom skickat mig ett nytt modem som skulle göra så att min telefoni "fungerade helt enkelt". Jag hade återigen god lust att påpeka att den fungerat alldeles utmärkt tills dom började krångla med mitt nuvarande modem, men snäll svensk som jag är sa jag bara: "Jaha. Så då måste jag gå och hämta ut det där paketet som jag inte vill ha ändå då?" Och ja, det behövde jag visst göra. Men jag behövde inte oroa mig, det skulle finnas en retursedel däri för mitt gamla modem (som dom nu gjort obrukbart) så att jag kunde skicka det tillbaka utan extra kostnad.
Till ICA gick jag och kom hem med ett nytt modem som såg lite annorlunda ut än det första. Men inte fanns det någon retursedel i paketet så att jag kunde skicka iväg det gamla... Jag såg framför mig ännu ett samtal till telia och jag ville bara sätta mig ner och grina. Nya modemet kopplades in och det tog säkert en halvtimme innan vi fick internet att fungera igen, men till slut gick det igång. Telefonen då? Fungerar inte! Hade i det läget inte någon vidare lust att ringa och skälla på kundtjänst igen så jag tänkte vänta till morgondagen och se om det på något sätt löste sig under natten. Det hade det naturligtvis inte så nu måste jag ringa först felanmälan och sen kundtjänst. Igen...
Som om allt detta inte var nog ringer snälla kundmottagaren från bilverkstan och har lite nyheter om "pärlan" som han kallade den. Vattenpumpen var trasig och kamremmen behövde också bytas. Femtusen kronor skulle det kosta. Hej då Pärlan! tänkte jag... Och så vart det också. Den förre ägaren tar tillbaka bilen. Han är visst något av en hemmafixare när det gäller bilar och kanske han kan få igång den för en billigare penning. Men vi är i alla fall billösa. Ingen mer spruttibangbang för oss. Nu blir det till att ta bussen. Kanske köper vi oss ett par billiga cyklar också.
Om ni orkat läsa ända hit förstår ni kanske min förvirring under gårdagen och att den tycks hålla i sig även idag. Förhoppningsvis blir det lite lugnare idag; ska bara gå och tömma bilen och sen ringa och skälla på telia. Fast först ska jag gå och hämta posten. Vem vet vad som dyker upp idag?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar