Lilla jag i liten stad

Att bo i en liten stad kan vara ganska intressant. Redan efter tre dagar på samma morgonbuss har jag identifierat ett halvdussin individer som alltid är på samma buss som mig och som alltid beter sig likadant, precis som jag alltid beter mig likadant. Där finns den pratglada äldre damen som bara ska sitta längst fram och prata med busschauffören. Där finns damen med den blanka skinande svarta jackan och den svarta stickade mössan med en stor boll på, hon som alltid tycks komma tio sekunder före mig till hållplatsen och som alltid går direkt till stället med metro för att fiska upp morgonens nummer. Där finns den äldre färgade herren med det stora leendet, den spansktalande mannen som alltid sitter och läser hela vägen och den blonderade kvinnan med vita spetsiga stövlar med klack.
En fördel med att bo i en liten stad är att det är nära till allt. En nackdel är att "allt" inte är så mycket. Det är nog det jag tycker minst om med att bo i lilla Swedentown, det finns så begränsat med saker att göra. Åtminstone till ett rimligt pris och för någon som inte har bil. Visst finns det gratisnöjen som promenader och kyrkor att beundra och affärer att spankulera kring, men inte kan man gå på en billig konsert eller kolla på en stor sporthändelse live. Museum finns det ett här i stan som är öppet vanliga tider, men det är så litet att det räcker att gå dit ett par gånger om året så har man sett allt och lite till.
Jag saknar väl helt enkelt lite fart och fläkt, lite alternativ bland fritidsaktiviteter och kanske ett matställe som inte är vare sig pizzeria eller enbart lagar försvenskad asiatisk mat.
Jag lyssnade på en intervju på radion idag med en ung svensk sångerska som ursprungligen kommer härifrån trakten och hon konstaterade en bit in i intervjun att hon inte kunde nöja sig med att bo i en så liten stad som den hon växte upp i. Hon flyttade därifrån redan som tonåring och har sedan dess bott i stora städer både i Sverige och utomlands. Hon sa också att hon kände sig lite fundersam ibland över att hon inte kunde nöja sig, som de flesta av hennes gamla vänner och släktingar, med att bo i en liten stad och leva sitt liv där och endast där. För henne var det alltid något annat som lockade, men hon kunde inte riktigt identifiera vad det var. Jag känner väldigt mycket på samma sätt. Något odefinierbart liksom lockar mig bort och vore det inte för starka familjeband så skulle jag nog vara väldigt mycket på ett annat ställe än där jag befinner mig just nu. Men, det finns en tid för allt. Det måste jag tro i alla fall. Just nu försöker jag vara nöjd och lycklig här och är det också! Det är ju trots allt så, som en viss känd sångerska sjöng en gång i tiden, att det är dagarna som går som är livet!