...och solsken i blick...

För en gångs skull vaknade jag inte förrän efter klockan åtta trots strålande sol ute och därmed ganska varmt inne. Efter en välbehövlig frukost bestämde vi oss för att passa på att ta en promenad nu när solen för en gång skull visade sitt varma och vänliga ansikte. Det var inte lika varmt ute som det såg ut; en isande kall östan-vind blåste utan barmhärtighet runt knuten, men vår promenad hade en sådan sträckning att vi hade den i ryggen större delen av turen. Genom bostadsområden och industriområden gick vår färd. Enstaka små gröna tuvor av gräs tittade upp genom fjolårsgräset här och där. Videkissarna solade sig i vinden. Bäcken, eller kanske snarare diket, som löpte jämsides med vår promenadväg var full av skräp av naturlig och onaturlig karaktär. Plankor och grenar blandades med soppåsar och fotbollar. Jag räknade till tre fotbollar och en basketboll på en sträcka av cirka tjugo meter. Av någon anledning såg jag inga fåglar i närheten alls, men det beror kanske på att bäcken mest ser ut som en rinnande säker död och förhoppningsvis har det ryktet spridit sig till fåglarna i trakten.
Desto fler av dom såg vi runt blomsteraffärens lokaler. På sj-pallar fulla med säckar av jord och trädgårdsgödsel satt råkorna och såg rätt så belåtna ut. Där i solen kom frukosten flygande rakt in i deras näbbar utan att de ens behövde röra en fjäder. Inne i blomsterbutiken var det full aktivitet. Vattenkannor och slangar huller om buller på golvet, tjattrande butiksbiträden med sopkvastar och en hel del gröna växter. Eftersom de flesta fönster i vår lägenhet får rejält med solsken större delen av dagen var vi ute efter en solälskande växt. De flesta vi tittade på tycktes gilla sol, men inte direkt sådan. Jag förstår inte riktigt vitsen med en sådan beskrivning, ljust men inte för ljust! Som om det finns olika grader av solsken. Antingen är det sol eller så är det inte. Men jag antar att precis som vi människor så trivs vissa bättre i skuggan än i direkta stekheta solen.
Själv minns jag ett par dagar i april för två år sedan som vi tillbringade i Nevada. Palmkantade gator, värmande sol och jag fick en rejäl solbränna redan första dagen. Efter ett och halvt år i Skottland var min hy blekare än någonsin och reagerade med ett ilsket rött utbrott. Med viss längtan minns jag hur vi gick och simmade i hotellets pool klockan åtta på morgonen då solstolarna var tomma och poolområdet märkligt tyst. Vi gled fram genom det ljumma vattnet och fast vi var mitt i en storstad kändes det som att vi var alldeles ensamma. En stund av sällsam lycka som jag alltid kommer att minnas.
Till slut valde vi ut ett olivträd och turades om att bära den tunga klumpen hem genom vårsolen med ett stort leende på våra läppar. Välkommen tillbaka kära sol, stanna gärna lite längre!