Så kan det gå när man inte kan säga nej...

Ett av de mest otacksamma jobben man kan ha måste vara att stå som försäljare inne i varuhus och matbutiker. Där ilar folk förbi med nedslagen blick, mumlande ursäkter som är just det; ursäkter. Jag träffade två stycken försäljare i min matbutik idag och jag hade, precis som alla andra, tänkt att smyga mig förbi obemärkt, men halvvägs ut genom entrén haffades jag av den av de två som ännu inte givit upp. Jag ångrade genast att jag inte tagit den alternativa utgången som jag kunde ha gjort. Hans kollega såg betydligt mer uppgiven ut, men denne unge man drog igång sitt säljprat och artig och svensk som jag nu är (ibland i alla fall) stod jag där och lyssnade. För det vore ju ännu värre att backa ur när man redan sagt okej till något. Det vore ju riktigt pinsamt!!
Det är märkligt hur uttittad man känner sig när man befinner sig i en sådan situation, och det är ju ändå inte jag som gör något! De dryga tre minuterna som jag stod där kändes som tjugo minuter och det kändes också som att alla kunder och all personal stirrade på mig. Som om jag var en stackars hjälplös liten varelse som fastnat i stora elaka försäljarens fångstnät. Som om jag var mindre smart än alla dom som smög sig förbi och hade såååå jättebråttom helt plötsligt (fast dom sedan såsade omkring inne i affären betydligt längre än vad man gör när man inte har en sekund till övers...).
Ganska tålmodigt, för att vara jag åtminstone, stod jag där och lyssnade till allt vad han ville ha sagt, och det var mycket vill jag lova. Men till slut gick det upp för mig att han inte ville ha mina pengar utan snarare hade något som jag kunde få ta del av. Fortfarande något generad av all uppmärksamhet gick jag därifrån utan att ha gjort några som helst åtagande och med en gratis hotellvistelse för två! Hade jag vetat det när jag först såg dom så hade jag nog klivit fram direkt och hälsat, sniken svensk som jag till viss del är. Tänk så många som gick miste om ett ovanligt tillfälle bara för att dom inte ens tog sig tid att stanna och lyssna i femton sekunder. Inte för att jag dömer någon, jag gjorde ju precis likadant, med skillnaden att en direkt fråga och ögonkontakt gjorde att jag helt enkelt inte kunde med att bara gå därifrån.
Nu hör till saken att jag också har jättesvårt att säga nej om någon ringer och ber mig att bidra till något beundransvärt (eller beklagansvärt) ändamål. Numera har jag dock nix-registrerat min telefon och det är en stor hjälp. Om någon nu mot förmodan skulle ringa och försöka sälja något så blir jag riktigt arg och tycker att jag har full rätt att skälla ut vederbörande. Om man inte respekterar min uttryckliga vilja då förtjänar man att bli utskälld, tycker jag.
En av de bästa sakerna med att bo utomlands var att jag blev lite mer framfusig (på ett positivt sätt!) och självsäker och att jag lärde mig att man faktiskt får säga nej tack. Det får man naturligtvis här i Sverige också, men det är ofta belagt med skuldkänslor när man säger: "nej tack, jag vill inte donera pengar till bevarandet av Herr Olssons ankdamm bakom ladugården i Viby"; som att man är en sämre människa för att man inte ger pengar till allt. Visst kan man ge pengar till välgörenhet då och då, men jag föredrar att motivet bakom detta är en genuin vilja att göra ett bidrag, inte bara att det är något man gör för att man känner att man måste. Då kan det faktiskt till och med vara riktigt roligt att ge. Men försäljare kommer jag nog även i fortsättningen att försöka undvika.
Behöver jag tillägga att jag inte köpte några majblommor?!