Det går lika bra med selleri...

Som kanske märkts i någon av mina tidigare bloggar är jag ganska duktig på att hitta irritationsmoment i vardagen. Det är lite av min specialitet skulle man kunna säga och fast det är irriterande så är det ofta ganska komiskt också, åtminstone tragikomiskt. Idag kom så turen till dåliga köksredskap. För det första så har jag en spiralvisp i plast som jag var väldigt nöjd med när jag köpte den, framför allt eftersom den skonar min underbara stekgryta med teflonbeläggning. Men nu är jag inte lika nöjd. Spiralen hoppar av själva vispen hela tiden! Det tar bara tre "visp, visp, visp" och så hänger den och fladdrar i såsen. Grrr! Potatisskalaren ska vi inte tala om, fast det var väl mera förutsägbart med tanke på hur billig den var att den skulle vara kass. Man får använda råstyrka för att skrapa av potatisskalen med kramp i handen som resultat. Dessutom skär den in i handflatan med sina vassa kanter på ett minst sagt obehagligt vis. Det irriterar mig att jag köpt så dåliga redskap, särskilt sådana redskap som jag använder så ofta. Jag är besviken på mig själv.
Mest pinsam är nog konservburköppnaren dock. Den inköptes hastigt och lustigt en lördagkväll i vintras när det stod klart att vi inte hade något som helst verktyg som kunde öppna en konservburk. Jag var helt övertygad om att vi redan ägde en konservöppnare, men den måste ha försvunnit i en flyttlåda någonstans (troligtvis i Skottland) och där stod vi, med middagsgästerna (mina föräldrar) i vardagsrummet och en konservburk som vi bara måste få upp. Jag småsprang till ICA-butiken och grabbade tag i den enda öppnaren dom hade att erbjuda. Femtionio (59!) kronor var priset enligt hyllan. Jag baxnade. Men här var det kris och jag hade inget val. Väl i kassan drog jag mitt kort illa kvickt och försökte förtränga beloppet jag såg på displayen. Illa kvickt kilade jag hemåt igen till maken som stod i ett igenimmat kök och försökte hålla liv i såsen och inte överkoka pastan medan jag var ute på mitt lilla ärende. Tog en snabb titt på kvittot och såg att priset faktiskt var 69 kronor! Skurkar och banditer! 69 kronor för en burköppnare! Den borde haft diamanter på handtaget... men det hade den naturligtvis inte.
Det är inte utan att jag grimaserar lite lätt varje gång jag ser detta nobla verktyg i min kökslåda och jag öppnar ofta även de konservburkar som har alternativ öppningsmetod med min flashiga öppnare. Endast på så vis känner jag att jag kan få ut maximala värdet av min investering. Men den fungerar ju åtminstone och det är ju något att vara tacksam för. Dessutom lär man sig ju av sina misstag. Nästa gång vi ska ha middagsgäster tänker jag inventera köket innan så att jag vet att vi har allt vi behöver, ner till minsta buljongtärning! Werner och Werner - där har ni mina nygamla förebilder i köket, alltid redo och förberedda in i minsta detalj! Eller vänta, var det Jönssonligan?