Som en urvriden trasa

Kära nån! Jag trodde knappt det var möjligt att vara så trött som jag är just nu. Förutom några dagars extrajobb inom skolan har jag idag jobbat för första gången på nästan elva månader. Precis som vanligt när jag börjar på något nytt är jag superkoncentrerad och försöker lära mig allt på en gång, vilket gör att jag blir lite lätt utmattad. Dessutom klev jag ju upp en timme tidigare i morse än jag vanligtvis gör och det bidrar säkert också till tröttheten. Men jag är också lättad för min första dag som siffernisse gick bra. Det var inget slavgöra, vi fick till och med fikaraster (något som inte existerar i Skottland och som jag tycktes ha glömt bort att man faktiskt får ha här) och jag tror inte att jag ställde till med någon större katastrof. Åtta timmars jobb var dock ganska mycket för mig som är van att sitta hemma och plugga och städa och surfa och gå ut och gå ibland. Jag hoppas dock att det blir en vana ganska snabbt.
Utöver jobbet var ett av de mer intressanta inslagen i min dag bussturerna på väg till och från jobbet. Morgonbussen var tio minuter försenad, vilket inte gjorde mig något för jag hade gott om tid. Jag satt under hela resan dit och lyssnade på den lite äldre damen som hade en ytterst högljudd konversation med busschauffören. Det var prat om ditt och datt på högljudd och mycket välartikulerad västgötska. Problem med bussar, hur man bäst somnar på kvällen (radiolyssnande är tydligen ett hett tips!), cancerframkallande ämnen och gamla bilar var bara några av de samtalsämnen som avtalades. Det var svårt att inte dra på smilbanden.
På vägen hem (på en absolut fullsatt buss) var det två unga grabbar som satt på andra sidan mittgången och diskuterade musik högljutt samtidigt som de båda lyssnade på var sin mp3-spelare, vilket förmodligen förklarar varför de pratade så högt... Här var det bara musik som gällde, blott avbrutet av en eller annan kommentar om hur mycket trafik det var och att de nog skulle komma för sent till sin repetition av något. Själv satt jag mest och försökte låta bli att bli åksjuk.
Nu efter en rejäl middag följt av en liten kopp kaffe är jag i princip redo för att gå och lägga mig fast klockan bara är strax efter åtta. Men jag ska väl försöka hålla mig vaken en liten stund till, om inte annat för min käre makes skull. Gääääääsp!!