Ett litet steg för en man...

Ibland önskar jag att jag fötts tjugo år tidigare. Nog för att åttiotalet var ganska intressant att växa upp i och jag är glad att jag minns viktiga världshändelser från det decenniet. Tänk att inte komma ihåg hur det var när Berlinmuren föll eller när vår statsminister sköts ned på öppen gata. Det måste vara lite märkligt. Men å andra sidan har jag ju ingen egen erfarenhet om tiden före åttiotalet.
Men om jag kunde konstruera den där tidsmaskinen som jag alltid gått och drömt om, då skulle jag åka tillbaka till tidigt 60-tal och till tiden då Kennedy inspirerade en hel nation att ta sig an utmaningen att resa till månen.
Jag har ingen aning om varför, men jag har alltid varit fascinerad av rymdfärder och framförallt 1960-talets månkapplöpning. Kanske började det hela när jag som liten såg Challenger explodera i tusen bitar och hela dess besättning med den. En fruktansvärd tragedi, javisst, men också en manifestation om vad människan är villig att riskera för att utforska sitt universum. Denna äventyrslust och nyfikenhet är nog vad som inspirerar mig mest med det amerikanska rymdprogrammet under 50- och 60-talen. Men givetvis är omfattningen av detta osannolika projekt och hur omöjligt det egentligen var att genomföra minst lika fascinerande. Jag har just läst klart en bok skriven av Christopher Kraft som var en av de ansvariga för själva rymdfärderna under Mercury-, Gemini- och Apollo-programmen. För en rymdtok som jag var varje sida en njutning att läsa. Här får man läsa om allt från hur Sovjet hade båtar utanför Floridas kust för att spionera på uppskjutningarna av rymdraketerna till hur en av de första sju astronauterna nästan tog livet av sig själv uppe i rymden för att han var nonchalant och ignorerade felindikatorer utan istället satt och tittade ut genom fönstret... Här får man förklaringen bakom branden på Apollo 1 som dödade tre astronauter innan de ens kommit upp i rymden. Här får man läsa om hur NASAs byråkrati och administration tog över mer och mer för att till slut ställa in ett antal månfärder.
Som om allt detta inte var nog lyssnar jag då och då på soma.fm på internetradio. Där finns en radiostation som heter Mission Control och de spelar upp bandade upptagningar på rymdfärder varvat med elektronisk musik. Häromveckan lyssnade jag på Pete Conrad, Al Bean och Dick Gordon i Apollo 12 på väg till månen. Det blir inte bättre än så för en rymd-nerd som föddes i "fel" årtionde...